Är det måndag? Eller tisdag? Kanske onsdag? Nu är skolan igång och den slentriana vardagen jag längtat så efter börjar ta över. Jag och Anton är i skolan hela dagarna, om inte fysiskt så stirrar vi blint framför oss för hjärnan är fortfarande kvar vid skolbänken. Väl hemma båda två säger vi hej, kanske frågar vi hur dagen har gått, klagar lite sådär rutinmässigt på allt och så lagar vi mat. Sen sitter vi i tystnad till det är dags att gå och lägga sig. Och så gör vi allt igen dagen därpå. Men mitt i allt det extremt ordinära så uppenbara sig helgerna. Sköna, underbara och roliga helger. I helgen var vi i Halmstad och njöt av ett sommarhus. Vi badade i havet vid folktomma stränder, promenderade, försökte hitta svamp i skogen men hittade desstomer äpplen precis utanför dörren. Vi kokade äppelkompott till våra frasiga våfflor, grillade till sommarens sista andetag, fläckade ner ett orört kubb och förlorade högljutt. Vi umgicks tills vi storknade och sov skönhetssömn i iskalla, blanka sovrum. Så skönt och idylliskt att man nästan kräks, visst? Skönt att vara tillbaka på asfalten igen. Till nästa gång helgen, till nästa gång! 
 
0
 
Jag tycker inte alls att hösten är en nystart även om jag förstår varför folk tycker det och slänger sig med det uttrycket. Jag tycker hösten är nervarvning, desserten på en god och trevlig middag. Hösten är då man är nöjd och belåten, då man klappar sig på magen och säger att det här måste vi göra igen någongång! Hösten är då man går hem och smälter maten, slår mage eller ja, slår sommaren. Jag är proppmätt av sommar, det känns som om jag aldrig kommer bli hungrig igen. Jag känner mig lättad över att få kunna gå hem och vila lite men samtidigt sorgsen och orolig över att allt redan är uppätet och slut. Finns det mer?
 
Förra året kände jag mig precis lika mätt, nästan förstoppad. Om det aldrig mer blev sommar och middag igen så skulle det ha varit okej med mig. Ha! Lagom till att snön började falla började vi ta mig tusan duka upp igen och jag åt en hel förlovning, en jordenrunt resa och en rekordvarm sommar. Jag som trodde att jag aldrig skulle äta igen. 
 
Christin, magen kommer börja kurra igen. Oroa dig inte. 
 
 
0
Jag har fyllt 26 år! Åldersnojjan är under schack. Jag kom på att det egentligen var utbildningsnojja jag led av. Allt är dock mindre akut nu, mitt hjärtade slutade koka över när jag slutade lägga locket på. 
Jag firade med en minst sagt spektakulär middag i goda vänners lag. 
Jag fick världens finaste och bästa Repetto skor av min mamma. Megapuss till henne!
Och det här. Jag tänkte egentligen inte alls fira min födelsedag, jag skulle som sagt lägga locket på men ändrade mig i sista minut. Jag skickade ut ett “jag vet att jag är skitsent ute men skulle ni vilja ses över min absoluta favorit drink?”-sms. och förväntade mig pinsam tystnad och fullspäckade kalendrar för det är så livet är som vuxen. Helt förståligt. Men alltså. Alla kom!!!!!!!!!! Tack för att ni kickade vuxenlivets och kalenderns ass. 
Jag har varit i köpenhamn och druckit afternoon-tea mitt på blanka dagen. 
Badat i malmö. 
Sen tog vi vara på sommaren sista stunder i Vadstena hos en favorit. Imorgon börjar skolan! 
 
0
 
Nu är jag lika gammal som ett kvart sekel…och lite till! 
0
Norge är otroligt. I år var andra året i rad som vi var där (denna gången med Antons familj!) och även om Norges natur verkligen är otroligt så är det speciellt att åka just till Stryn eftersom en av våra bästa personer har växt upp där. Det är så himla fint att få låna en väns barndomshem. Men det är dubbelt det där, det är det. För det dumma med att ha vänner från olika ställen är att det känns så himla ruttet när ställena tar tillbaka dem. Det är då jag absolut hatar förändring för att det känns som om det kväver allt som man tyckt om och hållt kärt. Med tiden och på bättre dagar tänker jag att allt och vi faktiskt finns kvar, fast lite här och där istället. Som mitt i den friska vinden bland bergen i Stryn och att det är hjärteskärnade fint.
Visserligen gick min superkamera sönder på de norska fjällen men som tur är har man ju sin telefon! Fast varje gång jag tog en bild muttrade jag “jag saknar min kamera”, för jag tänkte att om jag bara hade haft den skulle jag kunna få in allt fint i den, sådär på riktigt. Man liksom skriker till när man går ut från bilen och glömmer omedelbart att man suttit i en bil i två dagar. Det är helt enormt fint! Det är också då man borde inse att berg inte låter sig fångas på bild, men det gör man inte utan fortsätter att jaga dem.
På tal om att skrika så skrek vi alla när vi hittade ett helt hav av kantareller. En hel ica-påse full för att vara mer exakt.
Positivt med mobilkameran är att den nästan alltid är där. Och när allt, helt plötsligt, sammanfaller sådär lustigt perfekt så går det inte låta bli att fiska fram den. Jag satt och fnissade åt denna bilden hela vägen hem till Sverige.
 Tack världens bästa Antonfamilj-mammalottas-födelsedag för en jättefin vecka! Puss!
0
Hemma från en smått fantastiskt vecka i Norge! Den har verkligen varit proppfylld av allt möjligt, för att inte tala om alla möjliga väderslag! Allt var spegelblankt (som en vattenspegel om man så vill) dagen vi kom och när vi åkte förbi den ena vyn efter den andra var jag till sist tvungen att be Anton dra i bromsen för att låta mig ta en bild. Det gäller liksom att ta sina chanser i bergen för man vet faktiskt inte om man får en sådan kritallklar dag igen. Men det fick vi! Fast före sol kommer regn, och därmed dränktes min kamera vår första dag på tur. Det fanns nämligen blåbär precis överallt och trots att regnet föll som ett vattenfall envisades jag med att plocka och glömde helt bort min kamera i min, vad som skulle visa sig, inte så vattentäta fjällräven. Så mina underbara, helt gratis blåbär blev en aning o-gratis. Det är livet ironi det. Så – Ha det, kära kamera.
0
 
Äntligen en dag som är sval nog att tänka på. Imorgon åker vi till Norge, jag och Anton med familj. Det skall såklart bli roligt av flera anledningar men jag erkänner att jag längtar speciellt efter normalstora fötter och att kunna ta ett djupt, svalt och friskt andetag. Nu har jag och Anton haft sommar och äventyr i sex månader. Detta året har vi verkligen följt efter våren och härligheten. Vi mötte den i Vietnam, San Fracisco, New York och sen exploderade Sverige strax efter att vi landat. Och jäklar var folk här hemma var redo för våren, sommaren, ängar och alla ljumma vindar som vintern hade undanhållt dem. Det var, på många sätt, den perfekta tiden att komma hem på, tänkte vi. Men sen blir det ju aldrig som man tänkt sig, eller hur? Missförstå mig rätt, sommaren har varit och är (!) den sommrigaste sommaren på länge men jag känner mig.. mosig. Det känns som om mitt huvud inte riktigt hänger med. För när alla andra var redo att kasta sig in i juniäventyr så ville jag gå hem och lägga mig med mitt vinteräventyr. Men det var bara för oss att fortsätta springa och vänta på att alla andra också behöver vila. Så det stör inte mig så mycket att det redan är Augusti och att skolan börjar snart-  för jag är mätt och belåten.
0
Idag påminner hemma om förra veckan i Frankrike – i alla fall gradantalet. Vilken dundervärmer! Jag bryter säkert en och annan lag genom att säga det här men alltså, det vore skönt om det inte var riktigt så varmt som idag och om det kunde komma lite, pyttelite, regn. Men på tal om Frankrike: vilken vecka! Vi var i Guethary, som ligger i närheten av Biarritz och det hela var så otroligt fint. Trumfar definitivt franska riveran, tycker jag! Dessutom hann vi åka till Spanien två gånger, bara en sådan sak. Jag kan knappt förstå att Nils (vår kompis) har växt upp där. Det var samma sak när vi besökte vår norska Lars förra sommaren. Jag spenderade veckor efter den turen med att försöka få in i huvudet hur fint där var och att det var hans. Tänk att vi har vänner som så hjärtligt och generöst öppnar sina hem för oss! Men egentligen är det så mycket mer än husrum, för att få ta del av deras vanemässiga vardag, höra gnabbet mellan far och son över middagsbordet, att fiska där han fiskat sen långt innan oss eller när dem försiktigt anförtror en och pekar på bänken där dem kyssde sin första person är så fint att man nästa att tappan andan.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
0
Innan vi var i Frankrike, var vi ju i England. Ett blått och soldränkt England. Ena dagen var vi inne i London och åt dumplings, andra dagen hängde vi i min morbrors trädgård. Förra året var vi där för att ha en “vara-i-trädgården-och-spela-spel-helg-med-hela-familjen”, men den regnade bort fortare än vad avloppen kunde hantera, så det slutade med att halva sällskapet stack till Barcelona och andra halvan var sura och avundsjuka. Även fast alla inte var med i år, så var det ända fint att äntligen ha den där dagen i trädgården.
0
 
 
 
 
 
Hej från Frankrike! Vi har det så himla bra, här hos våra vänner i franska baskien. Jag måste säga att bicayabukten kickar rivierans ass. Jag älskar Frankrike!  
0