Med inspiration härifrån så har våren äntligen gått av staplen! Ibland kommer jag på mig själv att längta bort tiden för allt jag vill är att äntligen få stå hand i hand tillsammans med Anton och skåla i champange, men jag måste erkänna att tiden inför faktiskt är mer söt än bitter för det är så in i bomben kul att få djupdyka in i alla festmöjligheter. Här om någonstans finns inspiration för en livstid! Tips. 
 
 
 
0

Helt ärligt så förstår jag inte varifrån all sociala-medier-frustation kommer ifrån. Eller jo, det gör jag väl. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte blivit sur, ledsen, provocerad eller så av olika fenomen på internet. Jag ogillar exempelvis exploateringen av kärlek eller vänskapsband intensivt. Ni vet, när någon lägger ut en kompisbild på Instagram, där bildtexten lyser mer än själva bilden ”…min finaste vän ♥ ♥ ♥ ♥ ”. Jag som annars gillar Intagram har ofta väldigt svårt att se det fina i sådana bilder och bildtexter, utan undrar alltid sorgset varför jag inte får vara med i finaste-ever-kategorin? Jag känner mig atomatiskt och överväldigande utanför. Så visst förstår jag att det finns baksidor av allt fantastiskt som försiggår på internet. Det tar tid att lära sig leva med något nytt och det är viktigt att diskutera alla sidor.

Däremot är det oerhört provocerande när någon beter sig mer upplyst än någon annan och berättar mopsigt hur en skall leva. Facebookuppdateringar, blogginblägg (som sedan delas på Facebook), Instagrambilder osv uppmanar en att: ”Leva IRL”, ”lägg ner telefonen och upplev verkligheten”, ”se naturen runtomkring dig istället för det artificiella ljuset i telefonen” – det är en neverending föreläsning.

Det är irriterande att de som förespråkar mer tid utan internet eller telefonen verkar missa paradoxen som uppstår när dessa slagord sprids genom själva mediet de kritiserar! Det finns något extremt motsägelsefullt när någon uppdaterar sin status på Facebook och uppmanar en att gå till lekplatsen med sina barn istället… för att uppdatera sin status.

 

GÅ TILL LEKPLATSEN SJÄLV, IDIOT!

 

Det är extremt nedvärderande av någon att anta att människor runt omkring en inte tänker och funderar på hur de vill leva med internet. Internet diskuteras livligt på alltifrån arbetsplatser, universitet, över fredagsölen till enskilda hjärnor. Jag själv tänker på det varje dag. Jag väger för- och nackdelar och försöker balansera verkligheten utanför telefonen och verkligheten i telefonen. Bara för att jag går med ansiktet riktat ner mot asfalten påväg till Ica betyder det inte att jag inte upplevt höstens alla färger. Jag lär mig hela tiden att ta bort, lägga till, ta paus eller helt enkelt börja om. Jag säger inte att det inte är viktigt att vi pratar om internets baksidor, för det är det. Jag vrider och vänder gärna vänskapligt på dilemman, osäkerheter, förväntningar och guldkorn… IRL. 

0
 
 
Förra helgen skrattade jag så mycket åt ett skämt Anton återberättade under middagen att jag glömde tugga maten, jag svalde steken hel. Min mage hängde inte med på noterna, sist skrattar inte alltid bäst, och ett par timmar senare låg jag kallsvettig, kräktes upp alltihop och missade fredagsölen. Lustig liten anekdot. Poängen var dock att jag fann mig själv ensam och sysslolös en fredagkväll precis som nu. Idag är inget skämt men däremot lite behagligare. Mina fredagsplaner trasslade in sig så till den milda grad att när det hela till sist var utrett så fanns det inga planer kvar. Så jag har spenderat kvällen med mig själv och gillat läget. 
 
0
 
 
Jag känner mig som det där barnet som inte får trycka på den stora röda knappen. Jag står liksom och stirrar på den och vet att jag inte bör trycka på den. Jag skulle må bra av att låta den vara ett tag. För baksidan av att ha varit i ständig rörelse det senaste året är att det nu är extremt svårt att stå still. Det är svårt att få grepp om tanken att jag visst är i någon slags rörelse trots att jag inte byter plats geografiskt var tredje dag.
 
Jag vill vara hemma nu. Jag vill det. Jag har bestämt mig för det. Jag vill koncentrera mig på hemma för fokus har varit på något helt annat länge nu. Jag är trött, hjärnan behöver vila. Vila innan den kan längta igen. Men jag förstår folk som ständigt är påväg någonstans. Det är lätt och relativt bekymmersfritt. I alla fall när man jämför med den oro och ångest, antar jag, som så lätt dyker upp när man sitter still. Still som i när man tänker innan man gör istället för att bara att göra. Det är ansträngande och ett ganska så gedigt jobb men nyttigt att göra då och då. Som att städa upp sitt skrivbord ibland, eller fylla på bilen med bensin innan man tutar och kör. 
 
Så jag stirrar på den röda knappen och försöker ta långa andetag som går ända ner i magen istället för små korta som får hjärtat att likna en studsiboll. När jag har jämna och kontrollerad andetag, då jäklar. Då skall jag trycka på knappen igen.
0
 
Vissa dagar vaknar man med en känsla av att man blivit brutalt misshandlad. Kroppen är öm, seg och svårkontrollerad och hjärnan är helt mosad. Det känns som någon har mobbat en hela natten, stått över en och vid varje utandning skrikit åt en hur dålig man är. Så man vaknar upp med en kropp som känns som om den gett upp och ett självförtoende som ligger någonstans nere vid fötterna utan täcke och fryser. Man försöker skaka av sig det, man reser sig upp, igonorerar blåmärkena och låtsas att man har ambition att göra något produktivt med dagen. Jag börjar med att gå på toa, så som jag alltid gör, men helt plötsligt är jag helt rödflammig i hela huvdet. Jag står med förstoringsspeglen i hösta hugg och har klämt varenda liten finne spegeln fått syn på. Jag har säkert varit inne på toan i 45 minuter och där står jag nu svettig, finnig och röd som en bebisstjärt och känner att det är bara sekunder från att jag börjar gråta. Jag har varit vaken mindre än en timme. Jag tar ett djupt andetag och sköljer huvudet i kallt vatten. Jag skärper mig och samlar ihop disk från soffbordet för att gå ut i köket och fylla diskmaskinen. Den är full. Diskmaskinen är full. Jag måste tömma den innan jag kan fylla den. Fan. Jag känner svetten i pannan, de öppna såren i ansiktet börjar svida lite av saltet och nu går det inte längre. Jag lägger mig ner på kökgolvet och hulkgråter. Jag skäms över mig själv och är glad att Anton inte är hemma, glad att han slipper se mig såhär, glad att han inte ser hur till och med diskmaskinen hatar mig. Så glad att jag hulkgråter lite till. 
 
Jag går och lägger mig, kroppen vann. 
 
Men. Så vaknar jag till ett sms som är som den där personen som ser att man står helt ensam på skolgården med blicken ner i asfalten för att ingen skall se hur man kämpar med ångesten och tårarna. Hon frågar om jag vill hitta på något ikväll för hon har precis börjat dagen med en gråtattak för att en telefonmänniska varit otrevlig, hon har också ångest för att hon skall klippa sig idag för hon kommer antagligen bli ful och missnöjd. Jag berättar om mina finnar. Och så sitter vi helt plötsligt på en virtuell bänk tillsammans och skrattsnyftar till morgonens ologiska misär. 
 
– Christin, idag är inte en dag man klämmer sina finnar, just say’n. 
– Jag vet, men pms does shitty things with your brain.
– Mm.
 
 
 
0
 
Vissa dagar vaknar man med en känsla av att man blivit brutalt misshandlad. Kroppen är öm, seg och svårkontrollerad och hjärnan är helt mosad. Det känns som någon har mobbat en hela natten, stått över en och vid varje utandning skrikit åt en hur dålig man är. Så man vaknar upp med en kropp som känns som om den gett upp och ett självförtoende som ligger någonstans nere vid fötterna utan täcke och fryser. Man försöker skaka av sig det, man reser sig upp, igonorerar blåmärkena och låtsas att man har ambition att göra något produktivt med dagen. Jag börjar med att gå på toa, så som jag alltid gör, men helt plötsligt är jag helt rödflammig i hela huvdet. Jag står med förstoringsspeglen i hösta hugg och har klämt varenda liten finne spegeln fått syn på. Jag har säkert varit inne på toan i 45 minuter och där står jag nu svettig, finnig och röd som en bebisstjärt och känner att det är bara sekunder från att jag börjar gråta. Jag har varit vaken mindre än en timme. Jag tar ett djupt andetag och sköljer huvudet i kallt vatten. Jag skärper mig och samlar ihop disk från soffbordet för att gå ut i köket och fylla diskmaskinen. Den är full. Diskmaskinen är full. Jag måste tömma den innan jag kan fylla den. Fan. Jag känner svetten i pannan, de öppna såren i ansiktet börjar svida lite av saltet och nu går det inte längre. Jag lägger mig ner på kökgolvet och hulkgråter. Jag skäms över mig själv och är glad att Anton inte är hemma, glad att han slipper se mig såhär, glad att han inte ser hur till och med diskmaskinen hatar mig. Så glad att jag hulkgråter lite till. 
 
Jag går och lägger mig, kroppen vann. 
 
Men. Så vaknar jag till ett sms som är som den där personen som ser att man står helt ensam på skolgården med blicken ner i asfalten för att ingen skall se hur man kämpar med ångesten och tårarna. Hon frågar om jag vill hitta på något ikväll för hon har precis börjat dagen med en gråtattak för att en telefonmänniska varit otrevlig, hon har också ångest för att hon skall klippa sig idag för hon kommer antagligen bli ful och missnöjd. Jag berättar om mina finnar. Och så sitter vi helt plötsligt på en virtuell bänk tillsammans och skrattsnyftar till morgonens ologiska misär. 
 
– Christin, idag är inte en dag man klämmer sina finnar, just say’n. 
– Jag vet, men pms does shitty things with your brain.
– Mm.
 
 
 
0

På tisdag är det åtta månader tills jag och Anton blir man och fru. Jättelång tid kvar, säger jag till alla som frågar om jag eller vi är nervösa. Jag är cool, en cool tjej och för tuff för bröllop. Jag. Är. Tuff.
– äh, det är mer som en stor fest. 
Men så sitter jag här åtta månader och tre dagar innan där där festen med Anton bredvid mig och ett brunt paket i knäet. Hela förmiddagen har jag dragit olika slags siden mellan fingrarna, jämfört färgpaletter och hittat rätt orimligt lätt.  Jag sitter bredvid min blivande man, med min bröllopsklänning i knäet och hjärtat i halsgropen. Jag känner mig plötsligt väldigt ocool, jag är inte alls tuff just nu. Jag är en brud. 
0
 
Är det måndag? Eller tisdag? Kanske onsdag? Nu är skolan igång och den slentriana vardagen jag längtat så efter börjar ta över. Jag och Anton är i skolan hela dagarna, om inte fysiskt så stirrar vi blint framför oss för hjärnan är fortfarande kvar vid skolbänken. Väl hemma båda två säger vi hej, kanske frågar vi hur dagen har gått, klagar lite sådär rutinmässigt på allt och så lagar vi mat. Sen sitter vi i tystnad till det är dags att gå och lägga sig. Och så gör vi allt igen dagen därpå. Men mitt i allt det extremt ordinära så uppenbara sig helgerna. Sköna, underbara och roliga helger. I helgen var vi i Halmstad och njöt av ett sommarhus. Vi badade i havet vid folktomma stränder, promenderade, försökte hitta svamp i skogen men hittade desstomer äpplen precis utanför dörren. Vi kokade äppelkompott till våra frasiga våfflor, grillade till sommarens sista andetag, fläckade ner ett orört kubb och förlorade högljutt. Vi umgicks tills vi storknade och sov skönhetssömn i iskalla, blanka sovrum. Så skönt och idylliskt att man nästan kräks, visst? Skönt att vara tillbaka på asfalten igen. Till nästa gång helgen, till nästa gång! 
 
0
 
Jag tycker inte alls att hösten är en nystart även om jag förstår varför folk tycker det och slänger sig med det uttrycket. Jag tycker hösten är nervarvning, desserten på en god och trevlig middag. Hösten är då man är nöjd och belåten, då man klappar sig på magen och säger att det här måste vi göra igen någongång! Hösten är då man går hem och smälter maten, slår mage eller ja, slår sommaren. Jag är proppmätt av sommar, det känns som om jag aldrig kommer bli hungrig igen. Jag känner mig lättad över att få kunna gå hem och vila lite men samtidigt sorgsen och orolig över att allt redan är uppätet och slut. Finns det mer?
 
Förra året kände jag mig precis lika mätt, nästan förstoppad. Om det aldrig mer blev sommar och middag igen så skulle det ha varit okej med mig. Ha! Lagom till att snön började falla började vi ta mig tusan duka upp igen och jag åt en hel förlovning, en jordenrunt resa och en rekordvarm sommar. Jag som trodde att jag aldrig skulle äta igen. 
 
Christin, magen kommer börja kurra igen. Oroa dig inte. 
 
 
0
Jag har fyllt 26 år! Åldersnojjan är under schack. Jag kom på att det egentligen var utbildningsnojja jag led av. Allt är dock mindre akut nu, mitt hjärtade slutade koka över när jag slutade lägga locket på. 
Jag firade med en minst sagt spektakulär middag i goda vänners lag. 
Jag fick världens finaste och bästa Repetto skor av min mamma. Megapuss till henne!
Och det här. Jag tänkte egentligen inte alls fira min födelsedag, jag skulle som sagt lägga locket på men ändrade mig i sista minut. Jag skickade ut ett “jag vet att jag är skitsent ute men skulle ni vilja ses över min absoluta favorit drink?”-sms. och förväntade mig pinsam tystnad och fullspäckade kalendrar för det är så livet är som vuxen. Helt förståligt. Men alltså. Alla kom!!!!!!!!!! Tack för att ni kickade vuxenlivets och kalenderns ass. 
Jag har varit i köpenhamn och druckit afternoon-tea mitt på blanka dagen. 
Badat i malmö. 
Sen tog vi vara på sommaren sista stunder i Vadstena hos en favorit. Imorgon börjar skolan! 
 
0