Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?

Jag åkte världen runt! I tre månader var det bara jag och Anton. Och världen dårå. Ibland känns det som det aldrig hänt men ibland vid de mest slumpmässiga tillfällena slår en känsla mig rakt i nyllet. De fuktiga veckorna i Vietnam drar helt plötsligt förbi mig, jag känner doften av gröten vi åt ovanför molen i Nya Zeeland eller så hör jag min egen röst när jag skriker rakt ut när vi landade i ett vårutslaget New York. 

 
 

Är det något du saknar år 2013 som du vill ha år 2014?

Ännu mer gas i tanken.  

 

                                                                                   

Vilket datum från år 2013 kommer du alltid att minnas?

Tekniskt sett förlovade jag och Anton oss den 1 januari 2013 (nyårsnatten 2012), så det känns inte helt orimligt att lägga det datumet på minnet. Annars så glömmer jag aldrig min födelsedag, vilket år det än är.

 
 
 Vad var din största framgång på jobbet 2013? 

Jobb har jag inget, men jag är sjukt nöjd över min prestation i skolan. I vår kommer jag skriva min c-uppsats och är då så väldigt nära en kandidatexamen. Vilket kanske inte låter så våldsamt i dagens högpresterande samhälle men det fanns en tid då jag trodde att jag var för dum för universitetet. Jag är så glad att jag bevisade mig själv fel.

Din största framgång på det privata planet?

Anton och jag. Jag är så himla glad och stolt över oss, livet vi bygger och sättet vi väljer att leva vårt liv på. Det är extremt lätt att snacka snacket men desto svårare att faktiskt leva efter sina ideal och principer. Det är lätt att säga att en hatar karriärshetsen och att man vägrar rea ut sig, men ångesten och oron drar lätt iväg när det känns om om de enda alternativen som ungdom är att äta eller blir äten.

Något du önskade dig och fick? 

Äventyr.

 

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? 

Ja men så är det ju alltid. Men vad vore livet utan fisar på tvären? Ibland måste man fisa lite för att uppskatta gasfria tider.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år? 

Oroa mig lite mindre vore ju bra, för det vore dejligt rent skönhetssöms-mässigt. Dessutom vill jag bli lite mindre lat och gnällig. Ibland säger jag nej till kompisträffar och dylikt för att jag, helt enkelt, inte orkar sätta mig på tåget eller bussen. 

Största misstaget?

Misstag och misstag, men tre månader var en väldigt märklig tid att vara borta i våras. Om jag hade gett mig själv tillåtelse att vara petig så skulle jag velat vara borta en månad mindre eller en månad mer. Det var liksom märkligt att komma hem mitt i allas deadlines, sluttentor och sommarhets när man själv inte ens hade ett utkast till en game-plan.

Har du varit sjuk eller skadat dig?

Jag stukade foten när vi surfade på Bali. FÖRSTA HALVTIMMEN på en hel surfvecka. Jag hade aldrig stukat foten innan och insåg inte hur ont det faktiskt kan göra. Jag tar tillbaka alla ”skärp dig, det är bara en stukad fot”-kommentarer som jag delat ut genom åren.

 

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?

En av mina käraste fick sin andra gangster prick en dag innan vi kom hem från vår resa. Jag har faktiskt ganska många gullungar runt omkring mig, love them.

 
 

Gifte sig någon/några av dina vänner?

Min käraste gymnasieväns sa jajamen i Mölle dagen efter midsommar. Helt sjukt så vuxna vi börjar bli. 

 

 

Vilka länder besökte du?

En hel drös!

Bästa köpet?

Resan, helt klart. Men sen skall jag inte sticka under stolen med att jag älskar vårt badkar. Och vår hylla i vardagsrummet, vars rykte kommer överleva oss långt om länge.

 

Gjorde någonting dig riktigt glad?

Min och Anton resa. Det måste te sig märkligt för utomstående med allt detta tjat men även om vi “bara” var iväg knappt en tredjedel av hela året, så kom den att definiera nästan hela vårt 2013. En sådan fantastiskt x 10000 upplevelse.

 

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med förra år?

Alltså, both and. Känsloläget har nog inte varit lika jämt och balanserat som 2012, utan mer höga toppar och djupa dalar, så att säga. Och det är ju verkligen på gott och ont.

Vad önskar du att du gjort mer?

Detta året har verkligen kommit att bli en slags mall för hur jag önskar och vill att mitt och vårt liv skall te sig. Men som alla nya ting finns det vissa barnsjukdomar. Symptom som dykt upp under tiden som måste undersökas och analyseras, men i det stora hela är jag sjukt glad över allt jag gjort.

Vad önskar du att du gjort mindre?

Haft lite mindre hjärnspöken och oroat mig lite mindre, men det blir faktiskt bättre dag för dag.

Bästa boken du läste i år?

Jag har faktiskt inte läst sådär jättemycket i år. Bokformen passade liksom inte in i vår resa och sen tog kurslitteraturen över. Däremot lyssnade vi så sjukt mycket på poddar och dokumentärer när vi var iväg. Vi åkte jorden runt med Alex och Sigge.

Årets bästa serie?

The Wire och Breaking Bad. Vi såg alla fem säsonger av The Wire när vi var iväg och jag har aldrig blivit så känslomässigt engagerad i en serie förr. Jag kan fortfarande drömma om karaktärerna. När en pojke i serien dog tänkte jag på honom i flera veckor efteråt, jag sörjde honom liksom på riktigt.

Vad gjorde du på din födelsedag 2013?

Jag firade min 26e födelsedag med att äta frukost i min leopardpyjamas och sedan åt vi middag på The Bloom i Malmö. För den som inte varit där, är det verkligen en upplevelse. Någon dag senare mötte jag upp gamla och nya ansikten på en spontanmiddag som jag i all hast bjöd in till. Tänk att alla kom, den korta varslen till trots! Till och med ända från Göteborg- vänner när dem är som bäst alltså!

 
Hur skulle du beskriva din stil i år?

Jag har upplevt mig själv som extrem stilförvirrad detta året. Det känns som jag håller på att omdefinierar min garderob, klänningarna används mer sällan och jeansen har fått en mer tydlig roll. Kanske är det en bieffekt av att jag levde i en ryggsäck med ytterst begränsat utbud i tre månader?  
– ”jag vet inte vad min stil är längre”, sa jag till en vän för inte allt för längesen.
_”Äh, stilschmil, ta på dig det du känner för dag till dag”.

Så det gör jag nu.

 

Vem saknade du?

Dem som en gång i tiden kom och gick hur dem ville och satt runt middagsbordet som om de var deras eget. Studentlivet är finurligt för det kan föra en samman med fantastiska och föreviga vänner, men brutalt på det vis att ställena de kom från ofta tar tillbaka dem.

Ser du framemot 2014? 
Game on!

 

0
För ungefär tre år sedan bestämde  jag och Anton oss för att skapa en egen och ny tradition. Traditionen är inte mer invecklad än att vi bjuder in Antons halva och min halva och ställer mat på bordet, men ändå, fint att kunna bidra aktivt till julen och skapa minnen även hemma hos oss. 
 
 
Den tjugoandra var vi då alltså hemma hos mig och Anton. Vi bjöd på en korsning av dansk julmat och amerikanskt. Det är mycket godare än sveriges kalla julbord, om jag får säga det själv, men efter tre julmiddagar med dansk julmat kändes den iskalla julskinkan nästa exotisk att inmundiga. En annan tjusningen med att ha en dansk svägerska är att en fick möjighet att ge bort en dalahäst utan att bli verbalt påhoppad. 
 
Julafton började vi med att bakade lussebullar som vi blivit beordrade att ta med till köpenhamn. För övrigt tycker danskarna att det är knäppt att äta släta bullar rakt upp och ner och lägger därför skinka på. 
 
Slog även in två falukorvar som jag tog med istället för blomma. En mans fattigmansmat är en annans oxfilé.
 
Där är han, min lillebror, helt vuxen och stilig. 

När vi gnuggat in julen flera gånger om så drabbas jag alltid av en akut tomhet när det hela är slut och tänker att såhär borde det alltid vara (skoja bara). Till nästa jul!
 
 
 
 
 
0
 
hej hej, 
 
dagens tre tips: 
 
1. Årets julkalender: svar på tal
2. Äntligen någon som står upp för ineffektivitet i ett oh-så-tröttsamt-effektivt samhälle
3. Var ineffektiv och rörig
 
 
0
 
När jag jobbade i butik fanns det inte utrymme att själv tycka om julen. All julglädje förvann ut genom dörren tillsammans med kunden, en deciliter per person.  Men nu, nu är julen som världens bästa inomhus-picknick och jag dukar gärna upp allt. Om November är en bajstolle, är December en fjärt i vinden. 
0
 
Jag tänker på Mads Mikkelsen, för jag tänker att detta är dagarna som dagarna som är dagar som är en dag. Alltså, på svenska, att idag var en ganska bra och vacker dag. Kallt som attans men eftersom jag har julstämning ut i varenda finger och tå så är jag vän med kylan. Jag har så mycket julstämning att jag faktiskt blir förvirrad när jag tittar ut och ser att det inte ligger en endaste snöflinga på marken. Men jag känner mig inspirerad, tacksam och dunderkär i Anton. Så Mads har nog rätt, livet är dagarna man minns. 
0
 
När vi var i Stockholm såg vi Pieter Hugos utställning This Must Be The Place på fotografiska, en väldigt fin och kraftfull utställning men som inte är helt oproblematisk. När jag kom hem lyssnade jag på Kakan Hermansson podcast som hon gör i samarbete med fotografiska, vari första avsnittet hon diskuterar rasism och exotism med Hugos utställning som utgångspunkt. Bra utställning och bra pod, tänkvärt och komplext. En lämnar varken utställningen eller podcasten oberörd. Det är nästintill omöjligt att inte tycka något. 
 
Jag tänkte, har tänkt, tänker och kommer att tänka på vår bergsvandring i Vietnam i våras. En helt otrolig upplevelse men inte helt oproblematiskt den heller. Vi vandrade bland berg och odlingar i fem dagar och sov över hos familjer i de små minoritetsbyarna. För vissa var vår närvaro deras primära inkomst. Alla familjer var väldigt trevliga och gästvänliga. Trots att vi mestadels inte kunde kommunicera ett ord till varandra, kunde vi ändå stundvis skratta ihop när våra olika kulturer och referensramar körde ihop sig. Som när jag stoppade in en liten röd chili obekymrat i munnen, precis som pappan i familjen, och drabbades av andnöd så stark den var. Alla kiknade av skratt. När vi nästa dag skulle bege oss vidare, tog vår gudie bekvämt min kamera, ställde med van hand upp oss och sa “cheese”. 
 
Bara det att han tog min kamera nästa för bekvämt. För det ingick i hans arbetsuppgifter, det var hans uppgift att se till att vi fick en bild vi kunde ta med oss hem, som vi skulle kunna titta på när novembermörkret gjorde sig påmind hemma i Sverige. Samtliga medlemmar i familjen tog onaturligt på sig sina folkdräkter och barnen fick en tillsägelse när de klagade på att de var upptagna med annat. Det hjälpte inte att vi sa att de inte behövde – dräkten skulle på, det ingick i priset. Så där stod vi obekvämt – vi och dem. Dem serverade pommes med vitlök, för det hade franmännen lärt dem. Och de hade kylboxar fyllda med Coca Cola, inte till dem själva, utan för att tillgodose våra eventuella behov och kanske kunde de tjäna en minimal slant. Vi köpte en Cola en gång för att vi skämdes för mycket för att låta bli, men när vi sedan gick tillbaka genom den lilla byn, genom människors hem och hus sprang barnen efter oss. Ett barn hade fått syn på vår Coca Cola burk och skrek pekandes “Cola”, sedan slog sig ett tiotal barn fram för att fåtag i burken. Jag visste, och vet fortfarande, inte hur jag skulle bete mig. Skulle vi låtit bli att köpa Coca Cola burken eller köpt hundra till? Jag skämdes för Coca Cola burken, jag skämdes när jag tittade på deras hem som om det vore ett utställningsex och jag skämdes när vi skulle ge dem dricks efter en natts husrum; hur mycket är tillräckligt? Jag upptäckte sidor och fördomar hos mig själv som gjorde mig snurrig, förvirrad och ledsen.
 
Vietnam var otroligt vackert, verkligen otroligt men en sak vet jag – jag kom hem med mycket mer än vackra vyer. 
 
0
 
 
0
 
 
Säsongens första storm har precis dragit förbi. Det börjar bli mörkt redan på eftermiddagarna. Det är nu man tar ett djupt andetag och håller andan till våren, eller så går man och lägger sig. Helt ok. Men precis innan det blev vintertid dansade jag och ett par vänner det sista ur sommartiden.När vi sprang ut för danspaus och svettpaus, kändes det som en ljummen sommarkväll. Det var något väldigt romantisk-nostalgiskt med den sista sommarnatten. Inte minst för att det kanske var de sista varma vindarna detta året men också för det slog mig att vi stått och torkat svetten på varandra så många gånger innnan. Visserligen går vi på tjugofemplusställen nu, men vi har sett varandra dansa i snart tio år. Dagen efter kändes mitt huvud som en bomb och jag beklagade mig över att kroppen inte pallar som förr. Men hjärtat, det pumpar på. Jag blir liksom stolt och lycklig på samma gång att vi, även om det inte är lika ofta, fortfarande dansar ihop. Mer än någonsin har jag insett att vänskaper är något man investerar i och att det faktiskt krävs ganska mycket för att den skall leva kvar. Vi har sett varandra växa upp och valt att stanna kvar. Det tycker jag är ganska coolt. 
0
 
Med inspiration härifrån så har våren äntligen gått av staplen! Ibland kommer jag på mig själv att längta bort tiden för allt jag vill är att äntligen få stå hand i hand tillsammans med Anton och skåla i champange, men jag måste erkänna att tiden inför faktiskt är mer söt än bitter för det är så in i bomben kul att få djupdyka in i alla festmöjligheter. Här om någonstans finns inspiration för en livstid! Tips. 
 
 
 
0

Helt ärligt så förstår jag inte varifrån all sociala-medier-frustation kommer ifrån. Eller jo, det gör jag väl. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte blivit sur, ledsen, provocerad eller så av olika fenomen på internet. Jag ogillar exempelvis exploateringen av kärlek eller vänskapsband intensivt. Ni vet, när någon lägger ut en kompisbild på Instagram, där bildtexten lyser mer än själva bilden ”…min finaste vän ♥ ♥ ♥ ♥ ”. Jag som annars gillar Intagram har ofta väldigt svårt att se det fina i sådana bilder och bildtexter, utan undrar alltid sorgset varför jag inte får vara med i finaste-ever-kategorin? Jag känner mig atomatiskt och överväldigande utanför. Så visst förstår jag att det finns baksidor av allt fantastiskt som försiggår på internet. Det tar tid att lära sig leva med något nytt och det är viktigt att diskutera alla sidor.

Däremot är det oerhört provocerande när någon beter sig mer upplyst än någon annan och berättar mopsigt hur en skall leva. Facebookuppdateringar, blogginblägg (som sedan delas på Facebook), Instagrambilder osv uppmanar en att: ”Leva IRL”, ”lägg ner telefonen och upplev verkligheten”, ”se naturen runtomkring dig istället för det artificiella ljuset i telefonen” – det är en neverending föreläsning.

Det är irriterande att de som förespråkar mer tid utan internet eller telefonen verkar missa paradoxen som uppstår när dessa slagord sprids genom själva mediet de kritiserar! Det finns något extremt motsägelsefullt när någon uppdaterar sin status på Facebook och uppmanar en att gå till lekplatsen med sina barn istället… för att uppdatera sin status.

 

GÅ TILL LEKPLATSEN SJÄLV, IDIOT!

 

Det är extremt nedvärderande av någon att anta att människor runt omkring en inte tänker och funderar på hur de vill leva med internet. Internet diskuteras livligt på alltifrån arbetsplatser, universitet, över fredagsölen till enskilda hjärnor. Jag själv tänker på det varje dag. Jag väger för- och nackdelar och försöker balansera verkligheten utanför telefonen och verkligheten i telefonen. Bara för att jag går med ansiktet riktat ner mot asfalten påväg till Ica betyder det inte att jag inte upplevt höstens alla färger. Jag lär mig hela tiden att ta bort, lägga till, ta paus eller helt enkelt börja om. Jag säger inte att det inte är viktigt att vi pratar om internets baksidor, för det är det. Jag vrider och vänder gärna vänskapligt på dilemman, osäkerheter, förväntningar och guldkorn… IRL. 

0