2014-11-18

Om att bli gravid

Man vet ju inte. Man har ingen aning. Det finns inga garantier. Men ändå ställer man sig in på ett specifikt scenario och när det sen och oftast inte blir inser man ännu mer att man faktiskt inte har den blekaste aning om hur vissa ting skall bli.

När jag och Anton bestämde oss för att dansa utan dansskor så att säga, så var det med ett lättsamt “det blir när det blir”. Hälsosam och nyttig inställning, aningen naiv, men hälsosam enligt många. Och för min del, total ohållbar. Jag blev gravid på andra och tredje “försöket”. Jag blev alltså inte bara gravid ganska så direkt utan jag blev gravid två gånger på tre månader. För mig som var förberedd på att det kunde ta väl upp till ett år att bli gravid och som var inläst på både statistiken och hur kroppen kan spela en ett spratt kom det som en total chock.

Det sägs att vissa kvinnor kan känna när de blir befruktade. Som att kroppen meddelar en att när man håller på att bli med barn. Hokus pokus, har jag alltid tänkt och det må väl vara vetenskapligt obevisat men vad jag vet idag är att jag valde att ta ett graviditetstest tre dagar innan min mens. Vi hade varit i Berlin med min familj och hela resan hade jag känt mig… konstig. Snurrig och som om att jag hela tiden gick bredvid mig själv. När den känslan inte släppte väl hemma igen bestämde jag mig en kväll för att ta ett graviditetstest. Jag sa inget till Anton för jag hade läst att det är ovanligt att få ett korrekt resultat innan mensen, och ännu mindre på kvällen. Morgonurin skall det vara, några dagar efter beräknad mens om man vill vara säker. Så jag var beredd på ett “inte gravid”. Och så var det där med att ställa in sig på något som sen inte alls blir.

Graviditetstestet var positivt.

Anton som satt och spelade FIFA undrade vad fan jag höll på med när jag började hyperventilera från badrummet. Och när vi efter tre ytterligare positiva graviditetstest insåg att jag faktiskt var gravid flög allt som hette förnuft och statistik ut igenom dörren. Dagen efter berättade vi för familjen. Och två dagar efter det började jag blöda. Jag fick min mens.

Såhär i efterhand var det ganska odramatiskt. I stunden var det skitjobbigt. Faktum är att de flesta missfall sker innan kvinnan vet om att hon är gravid, ägget fastnar helt enkelt inte och sköljs ut. Mens. Ända skillnaden för mig var att jag visste. Så hjärtat värkte allt eftersom mensvärken tilltog. Efter två dagar slutade mensen tvärt och jag torkade tårarna och vände mig till så kallat positivt tänkande. Nu visste vi att jag i alla fall kunde bli med barn.

Och så var det där med den hälsosamma inställningen.

Efter den där helgen i början av juli då mensvärken verkligen värkte så blev jag besatt. Jag blev besatt av tanken på att bli gravid. Eller att inte bli gravid. Jag var säker på att något var fel på mig trots att jag visste hur normalt det som hade hänt var. Ibland känns det som om hela sommaren gick åt till att tänka på värsta scenariot. Steril, missfall, onormal, barnlös. Varje morgon skrev jag “barn barn barn” på en lapp för att få ur mig det värsta, ett trick jag lärt mig av Astrid Lindgren som sa ”döden döden döden” vid varje fika med hennes väninnor för att liksom ha det samtalet och den ångesten avklarad för dagen. Det kanske låter överdrivet och dramatiskt nu, nu när jag skriver detta mitt i en graviditet och när det faktiskt finns människor som försöker i dagar, veckor, månader och år utan ett ända litet hurra. Men känslolivet och livsrädslor innehar ingen logik. Och det finns verkligen ingen garanti, vilket jag var smärtsamt medveten om.

Tre veckor efter den där (jävla) mensen satt vi med våra goda vänner i Frankrike på en stearinbelyst restaurang med vit- och rödrutiga dukar i Bordeaux när jag gör det man absolut inte skall göra. Jag tackar nej till ett glas vin och säger:

 

– Jag tror jag håller på att bli gravid. Igen. 

0

Kommentera

Anonymous

Fint skrivet om ett ämne som inte är helt lätt. Tänkte skriva något längre men har ingen erfarenhet inom ämnet och känner att det vore dumt. Kram och lycka till 🙂

Tack och håller med om att det är supersvårt att berättar utifrån sitt egen perspektiv utan att uppröra eller kränka någon annans upplevelse i processen. KRAM!

Håller med Sandra att det var väldigt fint skrivet om ett svårt ämne. Tack för att du delar med dig. <3

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.