2020-09-24

När man nuddar marken.

En gång sa en person till mig “om du får ett andra barn så kommer du tvingas till att acceptera familjelivet“. Jag skakade på huvudet och sa att hen hade fel. Kanske var det för att jag fick Algot relativt ung som gjorde att det ibland kändes som jag hade en rebell i kroppen som svingade sig från kristallkrona till kristallkrona. Jag var rädd för att nudda marken. Den verkade så slät och tråkig.

Sen gick fem innehållsrika år. Och i det fick jag ett barn till som har hunnit bli åtta månader. Jag vaknar helt plötsligt upp en dag och förstår vad den personen från förr kanske menade. Just nu får familjen (och jobb) stora delar av mitt liv. Marginalerna har krympt så mycket, till nästan obefintliga, att det går av sig själv. Min kapaciteten tar slut varje dag, ofta innan dagen är slut. Ibland saknar jag hur det var innan, ibland oroar jag mig för att det alltid kommer vara såhär men desto oftare står jag still. För att jag vet att tiden inte gör det. Det känns som att jag tar av Algots pyjamas och sätter på den igen inom loppet av fem minuter. Är det verkligen torsdag igen?

Klockan är snart nio på kvällen. Jag gick upp från sängen kl 06.30. Hjärnan vaknade kl 05.
Jag har fötterna på marken nu. Ibland är den så rak och trist som jag trodde, ibland slirar vi fram och skär av kurvorna med ett vrål. Men den största tjusningen med att ha landat är nog ändå insikten om att marken aldrig tar slut.

 

47

Kommentera

åh, tycker så mycket om hur du låter alla möjliga olika nyanser i föräldraskapet få finnas i dina texter, samtidigt.

midis

Tack Ulrika, det är min ambition och förhoppning att låta det vara så. kram!

Åsa

”Min kapaciteten tar slut varje dag, ofta innan dagen är slut. ” Exakt så. Tack för så på pricken beskrivning av att bli tvåbarnsförälder.

midis

Fint att vi är fler, det tröstar mig ändå när jag är som mest trött. Kram!

Åsa

Känns som att jag kommer vara så uttömmande nu. Kanske bra när man är nästintill anonym i ett kommentarsfält. Men vi har ett barn, som är fyra. Jag säger till alla att jag bara vill ha han. Men känslan av att det inte är nog gnager. Sen började jag följa dig och dina texter om din efterättsbebis i både gott och ont. Och det låter så fint och jag älskar att du är så öppen och transparent. Tack! Men vill göra som dig, känner att du verkligen inspirerar (så märkligt att kanske känna så med familjebildning, men jag är bara människa) men tänker så mycket på det du skriver att knappt orka, att också sakna det som var. Men att ändå glädjas i det som finns nu. Vet inte vad jag vill komma. Är bara så rädd att ånga mig på båda håll. Att ångra att det inte blev fler barn. Eller ångra att det blev. Guuu förlåt för ett vägg av svammel. Tack för din blogg! <3

midis

Åh vad jag känner igen mig i dina funderingar. Tiden efter Algot var extremt himlastormande för mig och länge var jag övertygad att jag inte ville ha fler barn. Jag pratade till och med om det med Anton hur han skulle förhålla sig till om det inte blev fler barn. Jag var orolig för att inte orka varken kroppsligt eller känslomässigt. Och det har varit tufft, men samtidigt är jag så lycklig över Idun. Jag ville längta efter nästa barn och det gjorde jag när Idun kom. Vet inte heller om detta var till någon hjälp men ville mest säga att det inte finns rätt eller fel <3 stor kramt till dig.

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.