2019-11-19

När jag blundar.

Ja, det är lite segt just nu. November är vad det är, vi vabbar, jag känner mig som en val, mitt blygben gör ont, jag känner mig lite fången, jag saknar mitt gamla jag, läcker bröstmjölk, är tung och stundvis frustrerad och lite deppig. Saknar världen. Vill bara springa. Men när jag blundar, då ser jag ändå våren. Jag ser liv, livet och äventyr. Att titta tillbaka hjälper mig längta framåt. Vi har det bra. För som vi rör oss, även när det känns som vi står still. Ja, två barn är jobbigare. Det säger alla, jag vet. Vi är äldre, tröttare och har mer ansvar. Mindre marginaler, jag vet. I praktiken inte lika fria, men själen, vårt DNA, den kan ju ingen ta. Världen finns ju kvar.  Och när vi väntat, vilat och längtat klart så är nästa äventyr bara runt hörnet.

43

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.