2020-04-27

Måndagstankar.

Ibland känns det svårt att börja ett inlägg här nu. Dagarna går och även om vi inte alltid gör jättemycket så känns allt desto mer. Man kan alltid räkna med ett hav av känslor i detta liv. Vilka ska jag berätta om? Vart tar jag vid? När Algot ber om att få hålla Idun och jag springer i ett förväntansfullt skrik och hämtar kameran? När det springer fyra barn på vår gård i olika toner av glädjetjut och vi dricker kaffe med föräldrarna i solen? Eller när jag vaknar med tårarna i halsen för jag sovit så lite? När jag ryter åt Idun att snälla snälla snälla va tyst. Ibland håller jag till och med för öronen. Jag längtar så desperat efter en tom och tyst lägenhet ibland. Eller när Anton stekt pannkakor och Idun skrattar när man klär på henne? Hon är kittlig i armvecket. Kanske när Algot skäller ut mig för att jag hällt upp fel saft och jag ber snälla skäll inte på mamma, jag orkar inte det och börjar gråta när tvålen på badrummet är slut. Det är konkret och jag lägger allt på den jävla tvålpumpen. Eller när jag entusiastiskt planerar vilka blommor jag ska plantera vid huset, sparar inredningsbilder, eller är i ett kreativt rus med en kollega och känner mig hoppfullt över allt som går att göra om vi bara försöker. Känner att framtiden är vår, för att i nästa sekund bli illamående när jag undrar om jag någonsin kommer bli bokad till ett jobb igen. Vem fan tror jag att jag är? Känner mig som en nolla, en wannabe och bestämmer mig för att lägga ner allt. Jag säger det till mig själv i huvudet. På måndag skiter jag i allt. Sen sms:ar  jag en kompis “har du tips på ställen på Österlen en familj kan övernatta“. Tänker ta mig tusan att sommaren ska bli mysig trots allt och att vi bokar in något kul när vi hyr ut huset. Det blir bra. Ringer min brorson över FaceTime och tjoar “grattis Viggo, 4 år wow så stor du är“. Vi skrattar, han visar vad han fått och vi önskar honom en riktigt riktigt riktigt bra dag innan vi lägger på och jag blir  ledsen över att vi inte är där. Tänk så öppnar inte Danmark sina gränser på hela sommaren? Alice, deras minsta, tror redan hon kan gå och Idun håller nästan sitt huvud helt själv nu och om en liten månad får hon börja testa äta mat. Jag är glad att vi alla är trygga och mår bra men blir ledsen när jag tänker på om ingen får lära känna Idun IRL hennes första år. Ska jag berätta att jag försöker gå promenader varje dag nu? Att foglossningen äntligen släppt och det känns så skönt. Jag försöker lyssna på poddar med försvinner ofta i tanken men det är skönt att vara i solen. Eller att Algot ska få vaccin idag, han gick till BVC med Anton och medan jag stänger dörren och säger “det kommer bra Algot, älskar dig” så skäms jag över att jag inte följer med honom samtidigt som jag ser så framemot att få vara själv i lägenheten när Idun sover. Jag börjar tröttna på amningen och längtar efter avlastning. Men får samtidigt lätt dödsångest när jag tänker på hur snabbt tiden går. Hör mig själv plötsligt säga till Anton “tänk så fortsätter Corona i flera år“. Jag är nog lite rädd ändå fast jag försöker rationalisera det. Allt är så energilöst. Det smittar av sig och gör mig ängslig.

Så häller jag upp dagens andra kopp kaffe, Idun somnade med en handduk uppe vid ansiktet och jag tänker att jag borde köpa en snuttisfilt till henne. Hon verkar gilla det. Bebisar, sån gissningslek alltså. Stirrar en stund på datorn innan jag börjar samla ihop mig själv. Känner mig som ett bombnedslag, som när lägenheten är full med leksaker och man undrar vart tusan man ska att börja.

64

Kommentera

vardagskonst

Christin, Christin, Christin. Så glad att du finns med dina ord, din skörhet och din styrka, i mitt liv. Du är bäst. Puss

Sanna

Känner igen mig i allt men har själv svårts att sätta ord på det. Tack!
/Sanna

Jessica

Jag får rysningar för du skriver så fint om allt det fula och allt det fina, och det känns ärligt och okonstlat som nästan inget i denna värld idag där allt bara ska vara perfekt och enkelt. Du och dina ord behövs <3

Kikki

Alltså kvinna vad du kan uttrycka dej! Mitt i prick och igenkänning på allt! <3 <3

Kristina

Du och orden!<3 (ps Konges slöjd har de mjukaste snuttefiltarna)

Lina

Tack för att du skriver så fint och ärligt. <3

Så fint skrivet och känner igen mig till 100% <3

Mia

Det här var nog ett av de finaste inlägg jag läst i bloggvärlden!! ❤

Så fint du skriver och så fint att få följa dig <3

Sara

❤️

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.