2018-09-10

Måndag

Citat: Julia Eriksson

Måndag och det ska erkännas att jag är trött. Från min fina väns bröllop i helgen framför allt, men också för den senaste veckan. Veckorna. Diskussionerna har varit så otroligt hårda den senaste tiden. Jag förstår ju varför, läget är ju som det är. Men tycker det har varit så otroligt mörkt. Har känt att hela världen vilar på mina axlarna. Jag gick stillsamt och röstade med Anton och Algot. Röstade med hjärtat – som sig bör. Hjärtat som sitter till vänster för er som glömt.

Samtidigt som det är så tydligt vilken bubbla jag lever i. Hela Instagram har totalt svämmat över i starka deklarationer. Rösta! Ta hand om varandra! Solidaritet!  Allt jag tror på. Så ni behöver inte övertyga mig. Ändå blev det som det blev. Även om jag gillar att vi visar att vi röstar. Ja, kanske vi slår in öppna dörrar i just det forumet, att man kanske inte ändrar någons uppfattning. Men kanske Instagram fick folk till att rösta. Jag minns nämligen inte att man pratade så mycket om att rösta när jag gick på varken högstadiet eller gymnasiet. Jag hade ingen förebild i det. Och även om man var för liten för att rösta så tänker jag att det är viktigt att samtalet börjar redan då och sen fortsätter hela livet.

Kanske kommer det här inlägget en dag för sent. Men samtidigt så fortsätter ju allt idag. Kampen. Framåt. Framtiden. Jag måste ta fasta på det, rörelsen framåt. Det blir för nattsvart annars. Jag måste ju tro på framtiden, för den är ju Algots. Även fast det förstås är viktigt att förstå allvaret. Trots att jag valt att inte skriva om det här, jag har helt enkelt inte orkat eller vetat hur helt ärligt, så har jag tagit diskussionerna här ute i världen. Tröstat kompisar som brutit med någon som stått för något hen inte tror på. Försvarat, förklarat, varit rädd. Frågat. Övertalat vår kompis som bott utomlands halva sitt liv att rösta för första gången. Lyssnat och lärt mig. Förhoppningsvis kan jag ännu mer till nästa val. Vågade skriva det här efter att ha läst två blogginlägg specifikt (heja bloggformatet!). Tyckte att både UnderbaraClaras “nyhetslista” var befriande och mänskligt när hon skrev att hon inte orkar ta in alla nyheter om miljön. Och Sandra Beijers senaste om var hon var i oktober. Tyckte en av kommentarerna till det inlägget stod ut så fint. Att vissa strider sker på barrikaderna och andra inuti.

“(…) Vissa strider sker inuti, andra på barrikaderna, var och en har sina gränser och det är nog det finaste du ger dina unga läsare. Gränserna. Tack för det.”

I alla fall. Det var både skönt och konstigt att ha varit på bröllop dagen innan valet. Ingen pratade om valet, vilket sa ganska mycket om läget. Men det va fint att få fira det ljusa här i livet en stund, med människor som älskar.

17

Kommentera

det är ju ofta så, att det ljusa och mörka sker samtidigt. men, ja, förstår känslan, kontrasten. valet är som valet är, har skrivit några tankar om det hos mig, precis. håller med dig om att kampen fortsätter. oavsett vilket valresultat vi får när allt räknats klart, så fortsätter världen snurra. och vi med den.

midis

Ska genast gå in och läsa! Tycker alltid det är lite läskigt att skriva om dessa saker, men man kan ju inte inte skriva något alls. Även om jag har god lust att bara gå och lägga mig med Algot och drömma vilt och härligt.

Läser det här först nu, och känner igen vad jag har känt de senaste veckorna. Tack för att du skriver om det. Jag var också på bröllop dagen innan, och sen åkte jag därifrån på valvaka. Där jag grät med andra som står på barrikaderna varje dag och kände tacksamhet för att jag äntligen orkar stå där jag med, även om det ibland kan kännas lika ensamt som att inte orka göra det.

midis

Stor stor kram till dig wilda!

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.