2020-02-17

Ljuva tvåbarnschocken.

“Tänk att vi har två barn”, säger jag flera gånger i veckan till Anton. Fortfarande lite i chock trots nio långa månader som gravid. Borde inte varit förberedande nog? Men ibland hoppar jag fortfarande till när hon gnyr och jag har glömt bort att hon är där. Säger “just det” för mig själv när jag ser henne i ögonvrån. Så överlycklig över att vi blev fyra och fick lilla Idun. Alltså, kan verkligen känna tacksamheten nästan spränga bröstkorgen. Men stänger också ibland in mig på toaletten och gråter för jag är så trött och överväldigad och undrar i mitt stilla sinne “vad fan har vi gjort“.  Den lilla marginal man hade innan till att ens försöka räcka till är borta. Läggs det till bara en sak för mycket så havererar hela maskineriet och jag får svälja gråten. Och på nätterna när Algot ropar “hallå” skär det i bröstet samtidigt som jag kommer på mig själv att längta tills natten är slut när Idun på samma gång gnyr på grund av gaser i magen, slem i halsen och vem vet egentligen. Jag hade glömt vilken gissningslek en bebis är. Och dem som säger att det är lätt att jobba samtidigt “för bebisar sover så mycket” – ljuger. Det går okej, men mycket på grund av att Anton är hemma halvtid. Men det är utmanade trots det eftersom jag helammar. Men ändå. Utan den uppdelningen hade jag redan varit död vid det här laget. Ibland tänker jag att idén om att kunna ha allt är egentligen ren och skär kvinnoförakt. Det finns inte. Svarar jag på ett sms så är det ett annat jag glömmer. Fikar jag med någon är det någon annan jag sagt nej till. Jobbar jag, är jag inte med familjen. Tröstar jag Algot får Idun vänta. Ammar jag Idun, får Algot sitta själv. Jonglerar jag båda barnen, struntar jag i att duscha. Vill jag vara själv en stund, drar jag med samvetet att Anton inte är det. Tvåbarnschocken, kanske. Även om jag fortfarande håller vid att första barnet var en större omställning. Att lära sig vara mamma var en skola för livet. Medan denna läxa handlar om att verkligen, på riktigt, lära sig rycka på axlarna till att man inte räcker till.

Men jag tänker att lyckas man, så är det en svårslagen revansch.

50

Kommentera

Hanna

Exakt och precis och jag känner likadant på alltihopa! Bra formulerat!

midis

Tack snälla. Och tröstar (och stärker) mig att man inte är ensam i det. Kram!

Linnéa

Var är den fina ❤️-bodyn ifrån? Kramis!

midis

Lindex!! 🙂 Kram!

Johanna

Upplever exakt samma ❤️

midis

Va fint att vara tillsammans i det ändå på något sätt. kram!

Anna

Just så var det! Hade nästan glömt, för helt plötsligt blev vår lilla bebis fem år och storebror åtta. En ny tillvaro där barnen leker(och bråkar) tillsammans, och vi inte behöver vara exakt nära hela tiden. Och SÖMNEN har återvänt i familjens liv🙏 Så skönt, samtidigt som man ändå kan sakna de där små bebisvarianterna av sina barn❤️

midis

Åh kan ändå tänka mig att en del av en saknar det. Ibland finns det stunder då jag faktiskt tänker “jag kommer sakna detta”. Men allt har sin tid <3 och fin påminnelse att sömnen återvänder. Kram!

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.