2020-05-19

Livet som mamma.

Källa: här

Jag vill skriva något vettigt men så står det still i mitt huvud. Jag tänker på alla timmar i terapi där vi pratat om att jag ska lära mig säga till innan jag kraschlandar så jag ska slippa kraschlanda. Har haft händerna på magen och försökt berätta hur det känns i kroppen när jag blir stressad. Programmera om hjärnan och känna igen tecken. När jag sökte vård för mina sömnproblem när Algot var bebis kunde jag inte ens sätta ord på hjärtklappningen. Jag visste bara att det kändes obehagligt när bröstkorgen studsade så hårt mot madrassen när jag försökte somna på mage.

Tyvärr blir jag inte alltid nödvändigtvis stressad av ett hektiskt schema. Det har jag i alla fall lärt mig sen Algot. Det är idag enkelt att tömma schemat. Jag lovade mig själv att göra annorlunda denna gång. Jag minns hur jag skrev upp mig på både fyra och fem olika mammaträningar, jag hade något varje dag. Hur jag plågade mig och en sovande Algot upp från sängen för att stå på darriga ben på en gymnastikmatta. Det gjorde jag 5 dagar i veckan. Det har jag absolut inte gjort denna gång. Jag går knappt promenader.

Men så finns den andra stressen. Det har alltid varit så men jag har inte alltid förstått det eller kunnat sätta ord på det. En mer diffus stress. Jag behöver vara själv jättemycket. Innan jag och Anton gick i parterapi bråkade vi mycket om det “vill du inte vara med mig? Med Algot?” och Anton kunde bli, med rätta, sur när jag lurade till mig ensamtid. Istället för att säga det rakt ut. I terapi lärare vi oss båda förstå den andra. Jag lärde mig säga rakt ut vad jag behöver och Anton lärde sig lyssna utan att lägga värdering i det. Men då hade vi bara ett barn och ett som dessutom började bli ganska stor.

Jag visste att ett till barn, ännu en bebis, skulle bli påfrestande. Men glömde att det kommer smygandes. Precis som skammen. “Orkar du inte ens vara med din bebis“, “Anton är också trött”, “Alla har det såhär och Idun är till och med en snäll bebis och du gnäller ändå“, viskas det tyst i mitt huvud. Kommer på att be om ursäkt när jag vill göra något annat och försöker kompensera utan att någon bett mig: “jag kan ha henne hela natten om du kan ha henne nu medan jag jobbar“. Säger tack och förlåt. Som att jag har en mammaskuld att betala av.

Så jag säger inget, står ut med att huvudvärken avlöser varandra och att kroppen värker. Jag tror inte ens jag märker det själv, för trots alla timmar i terapi är det som att ett visst beteende sitter i kroppen. Som en permanent muskelskada. Men sen sprider det sig till min sinnesstämning. Det är alltid då jag märker det. Jag kan ignorera kroppen ganska länge men när det blir mörkt uppe i huvudet vet jag att jag gått för långt. Helt plötsligt är jag ful, tjock, dålig på mitt jobb, en egoistisk mamma, misslyckad, oälskbar, ivägen. Det går så snabbt och till sist kraschlandar en gång till och får börja om en gång till.

Sitter med händerna på magen igen, berättar hur det känns och gråter när jag berättar att jag skäms när jag ibland tycker livet som mamma är så himla svårt.

 

 

 

73

Kommentera

vardagskonst

Länge sedan något berörde mig så djupt som den här texten, Christin. Tror vi är många som känner igen oss. Tack för att du lyfter på locket och berättar<3

midis

Sandra <3 Själv tack för jag alltid kan och får se mig själv i dig också.

Sandra

<3 Stor igenkänning på det där med mammaskammen. Ta hand om dig!

midis

Att vi är så många och att det aldrig gå över. Men ändå mitt i allt: fint att inte va ensam i det. KRAM

Malin

Stor igenkänning tyvärr. Vi gör vårt bästa och kanske lite för bra på alla fronter.. ta hand om dig!

midis

Ibland för vi nog det för bra. Jag jobbar på att sänka ribban, men förväntningarna sitter i ryggraden ibland. Tack för din kommentar <3

Åh <3 känner igen mig så mkt. Föräldraskapet är JÄTTEtufft ibland. Minns hur jag under en period tyckte att till och med duschen var signad tid, för att det nästan bara var då jag var helt själv. För det mest.

midis

Jag hade lite glömt hur pass tufft det blir stundvis. Men detta, ni, gör att det är lite lättare att andas även i stunder som dessa.

Det är tufft att vara två vuxna om en bebis, och ännu tuffare med fler barn. Kan inte ens förstå hur man orkar som ensamstående. Det finns inget som avlastar så mycket som när exempelvis svärmor är hemma hos oss och bara leker med barnen så vi andra kan laga mat eller träna eller bara vila. En extra vuxen som inte är gäst, som man inte behöver socialisera med eller ordna något till. Tyvärr är det inte så ofta numera. Men ja alltså vi har ett konstigt sätt att leva på i vårt samhälle idag, vi blir fler och fler människor men känns längre och längre ifrån varann ”på riktigt”.

midis

Jag hör också om ensamstående och förundras. De måste ha att bra nätverk runt omkring dem. Jag kan känna mig ganska ensam med bara mig och Anton och denna våren är ju extra präglad av det i och med Corona. Jag minns med Algot hur livet förändrades mycket när han började förskola. Är glad för att vi har så fin support i vår barnomsorg. Men ibland önskar jag att vi levde närmre varandra precis som du skriver.

Sara

Tack för den här texten! Känner igen mig i så mycket. Och vad är det för mammaskuld egentligen…? Här får jag liksom dåligt samvete om jag ber om en timmes egentid, eller ens att få ta ett bad utan att stressa. Som att det skulle vara så jobbigt för min partner att umgås med sitt barn? Och som att det skulle vara mitt fel att barnet är väldigt mammigt. Vi är två vuxna som båda älskar vårt barn men ändå är att som att jag tar på mig allt ansvar, som att jag känner mig skyldig att göra trots att det inte finns några sådana förväntningar. Så klurigt detta!!

midis

Jag stressar alltid också. Det är som att den stressen är inprogrammerad och lite förrädisk för den smyger sig på. Vi gör många saker annorlunda denna gång, men ändå, så kommer jag på mig själv med samma skuldkänslor. Det är en uppförsbacke minst sagt, men nog alltid värd att gå så man inte bränner ut sig själv eller sitt förhållande. Man behöver vara lyhörd för varandras behov, och sina egna. Konstigt hur svårt det kan va ibland. Stor kram, tack för din kommentar den värmde.

❤️❤️❤️

midis

💗

ja. denna kompensation man gör. och sedan står man kanske plötsligt där och ba MEN JAG FÅR JU INTE VAD JAG BEHÖVER och så är det för att man redan kompenserat bort allt, utan att någon ens bad om det. (inte bara förstås, det är aldrig bara den som har behov och inte bett om dem som är ansvarig, man måste ju mötas i dem förstås).
men vi är ju inte riktigt gjorda för att vara de här små familjeenheterna, tänker jag. konceptet är inte att barn ska skötas av 1-2 vuxna och att det ska rulla, egentligen borde vi ju vara en flock, fler vuxna än småbarn, äldre barn från flocken som hjälper till med de mindre, en stor himla släktträff jämnt där man alltid bara kan dumpa ungen i någons knä och få bara tänka sina egna tankar en stund.
så det är inte konstigt att man inte pallar ibland, tänker jag, det konstiga är att man så många gånger klarar av det.

midis

Det är helt klart något fel med konceptet så som det ser ut idag, för vi är ju så MÅNGA som kämpar på på varsitt håll. Det är skönt att få sånt gensvar här inne, att man inte är ensam, men samtidigt: för jäkligt. Tyckte din sista mening sa det så fint, det konstiga är att man klarar av det. Jag ska försöka vända på det i huvudet. Stor kram.

Största kramen från en mamma till en annan mamma.

midis

Den bästa kramen <3

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.