2020-05-26

Kvinnokroppen, norm och en klänning.

Godmorgon! Jag har varit vaken jättelänge för ibland har jag svårt att somna om efter att Idun ammat tidig morgon. Jag funderar mycket på kroppen just nu. Hur man mår bra i den. Inte utseendemässigt nödvändigtvis, men jag tycker kroppen är så oerhört nyckfull efter en graviditet och förlossning. Helt plötsligt vaknar jag av att mina fingrar dunkar för att de är så vätskefyllda, svettas kolossalt, humöret svänger eller vad det nu kan va. Och så slår det mig återigen hur lite vi alltid får lära oss om kvinnokroppen. Vid mens, vid förlossning, vid postgraviditet sammanfattas allt som “naturligt” och “normalt” som bäst och ofta lämnas vi till att söka information och hjälp helt själva.

Hur som. Häromdagen letade jag upp en gammal Ganniklänning. Det var en favoritmodell som dem inte gjorde så länge tyvärr. Men det är en variant av en omlottklänning, så den funkade fint att amma i. Pyttelite trött på att tänka amningskompatibelt men försöker tänka att nästa år vid den här tidpunkten är allt annorlunda igen. Jag är inte alltid så bra på här och nu men jag försöker.

Ibland tvekar jag att skriva om hur upp och ner dagarna är just nu, lite i rädsla att framstå som helt koko om jag ska vara ärlig. Men så skrev ett par av er så fint att det är skönt att känna igen sig och i upp- och-ner-mammalivet och att det normaliseras. Så jag skriver som det är och tänker att kan man bidra litegrann till att fler scenarion får plats så är det himla fint.

54

Kommentera

Jag har två barn som jag fått ganska tätt. Är mitt uppe i småbarnslivet och tycker det är SVINJOBBIGT. Jag tappar tålamodet, känner mig som en usel mamma mestadels av tiden och har svårt att njuta, som alla så fint säger att man ska. Jag kan inte. Och på något sätt har jag accepterat det mycket tack vare dina inlägg om hur det egentligen kan se ut och kännas. Och bara genom att acceptera att det är tufft, att man inte behöver njuta och att inte jämföra sig med andra så känns det mycket bättre. Och framförallt att man inte är ensam om att tycka att det är jobbigt. Kraven sänks, axlarna sänks och på något sätt så vet man att allt ordnar sig. Jag gör så gott jag kan och förhoppningsvis så fuckar jag inte upp dom för mycket.

midis

Man gör så gott man kan. Jag behöver konstanta påminnelser om att vi är mitt i småbarnåren, för trots att jag är helt slut just på grund av det lägger jag så ofta ansvaret på mig personligen. När någon säger till mig “det är inte så konstigt” så slappnar jag av. Att leva mitt liv med andra mammor är typ så jag överlever allt detta <3

W

Du har alltid så himla vettiga inlägg!
En sak jag tänker mkt på (som inte fött barn) är hur det i vårt samhälle endast verkar vara accepterat med en förändrad kvinnokropp OM man fött barn. Då är bristningar, degig mage, svettningar etc. accepterat. Om än kanske inte som en standardiserad skönhetsnorm, men som om det är accepterat för att det finns en förklaring till förändringen. Eller det rätta ordet är nog mer att det är ursäktat.

Fast kvinnokroppen (säkerligen manskroppen också) ändras ju massor även om man inte fött barn! Bristningar i puberteten, degig mage pga gener osv.

Vet inte riktigt vart jag vill landa med denna reflektionen, men uppskattar att dina inlägg sätter igång tankarna 🙂

midis

Så himla bra reflektion, eller alltså, sorglig i sitt väsen, att det bara är då vår kropp “får” förändras. Jag har inte tänk på det så men det är ju faktiskt en intressant tanke. Något jag verkligen tog till mig, tack för det. Älskar verkligen när ni får mig att tänka till!

Sara

<3!

midis

Kram!

Lisa

Jag är nu gravid med mitt första barn och från ända från början har jag mått ganska.. dåligt? Har haft mycket ångest över att jag inte känt någon sprudlande glädje, att jag inte känner någon relation till bebisen ännu och att jag är ledsen över att se den kropp som jag äntligen lärt mig älska förändra över ett par veckor.

Att få läsa din blogg ger så mycket perspektiv. Känner mig mindre ensam och när bebisen är ute kommer jag förhoppnings inte vara lika sträng för mig själv som jag är nu utan kommer jag att kunna ta min nya galna verklighet som den är.

Så snälla, sluta aldrig med att skriva 🙂 Du bidrar med någonting väldigt viktigt, för mig men också för många andra. Tack!

midis

Åh vad jag kunde känna igen mig i den kommentar, speciellt från gravidteten med Algot. I efterhand är jag ganska säker på att jag drabbades av en mindre depression när jag var gravid, något jag i efterhand förstått är ganska vanligt. Jag blev jätteförvirrad över att jag inte var jätteglad över barnet och gravidtetem jag längtat efter. Minns också att det förvirrade folk runt omkring mig. Men sen kom Algot och saker föll sakta på plats. Vissa saker tog flera år. Men det är också okej. Tack för din fina kommentar, blev oerhört glad.

Johanna

*Varning för lång och svamlig kommentar*

Jag tycker också det är skönt att läsa pga lever precis likadant nu. Känner mig helt utom kontroll vad det gäller humör och känsla i kroppen, bara åker med. Fick mitt andra barn i november och minns det inte riktigt som så här dramatiskt när jag fick mitt första barn, eller så minns jag bara inte alls. Oerhört opålitligt helt enkelt.

Naturligtvis tror jag även världsläget just nu spelar in. Mitt äldsta barn får inte vara på förskolan då alla barn med hemmavarande päron här ska vara hemma för att personalen har så mycket sjukfrånvaro. Så i snart 3 månader har tvåbarnslivet varit oerhört påtagligt. Men vi har det bra. Det går bra. Försöker omfamna den här tiden med dom båda.

Och så har vi ju identitetskrisandet. Har kommit på mig själv att åtskilliga gånger tänka att ”jaget” jag ska bli igen när jag ”kommit tillbaka” eller landat är den person jag var innan jag ens fick mitt första barn, dvs 5-6 år sen. Vet inte varför jag tror det, jag kommer ju aldrig (på gott och ont) bli den personen igen. Men det är väl en mix av att vara lost, inte acceptera att man kanske bara blivit gammal och dessutom ful? Jag vet inte. Det är ju inte utan än att man är väldigt nyfiken på vad som kommer.

midis

Älskar svamliga kommentarer. Ofta är det ändå inte så svamligt. Brukar ibland tänka på att man kommer referera till “det årets Idun föddes var då Corona kom”. Vilket speciell vår det varit. Även om vi absolut inte är värst drabbade så har ju saker verkligen inte blivit som man tänk, ibland har jag blivit ledsen över det. Jag tänker att det får vara ok det också. Känner också en smygande kris smyga omkring. Sa senast idag till en vän “det är som man granskar hela sitt liv när man får barn”. Jag vet inte heller helt vart jag kommer landa, men jag har lovat mig själv (eller jag har lovat Anton att lova mig själv) att inte utvärdera stup i kvarten. Så 2020 får bli som det blir och så får vi se hur bitar sätts ihop på bästa sätt sen. Men en sak vet jag, att jag hade mått så oerhört mycket sämre utan detta. Gemenskapen, delandet och igenkännandet. Det bygger upp och stärker. Kram!

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.