2019-10-20

Kvällstankar

Det slår mig när vi är i färd med att packa ihop huset efter ytterligare en mysig helg, att kanske är detta sista gången jag orkar åka hit innan bebisen kommer? En melankoli rinner över mig när jag samtidigt inser att detta kanske är sista gången vi är här bara vi tre – jag, Anton och Algot. Det finns en viss sorg över att det tar slut. Eller är det kanske oro för det nya? Jag vet i huvudet att jag inte sviker Algot, att det nya kommer också bli bra, att vi är kvar även om vi:et ändrar form. Men jag har aldrig känt mig så sammansvetsad med någon som med Algot – och Anton. Länge efter jag fick Algot kunde jag vakna svettig i en mardröm där jag upptäckte att jag var gravid igen. Jag skrek och grät hysteriskt i drömmen, skrek att jag inte ville ha det. I drömmen tog jag Algot i famnen och viskade förlåt. Kanske har det med mina egna känslor av att ha blivit övergiven som spökar? Antagligen. Även om flera år av terapi har lärt mig hantera den delen av mig liv och gett mig verktyg att inte låta kroppen springa iväg med gamla känslor. För min största rädsla är nämligen att Algot ska känna sig ensam i livet. Lång tid efter förlossningen kunde jag sitta lutad över honom, samtidigt som jag kände ångesten pulsera i kroppen när jag tänkte på att han någongång i livet skulle få uppleva ensamhet. Förmodligen för att jag återupplevde min egen ensamhet. Den jag ständigt brottas med och antagligen alltid kommer få kämpa med i viss mån. Som nu. När jag känner att något håller på att ta slut igen, innan jag vågar lita på att det nya kommer bli bra. Även om jag känner mer tillförsikt och hoppfullhet till allt i mitt liv idag, så var det en del i att det tog över 4 år innan jag ville försöka få fler barn. Jag behövde komma hit där jag vågar lita på livet lite mer. Och även när jag är där, så dansar fortfarande sorgerna och de gamla rädslor bredvid allt det nya, rena och starka i mitt liv.

36

Kommentera

Eleonor

Så fint skrivet. Den sista meningen fick tårarna att rinna… Den är som en vignett för livet i stort.

Känner igen känslan från när mitt andra barn skulle födas. Och då var min äldsta dotter bara ett år och nio månader. Det är nu alltså tolv år sen. Men jag har har så många glasklara fina minnen av stunder och dagar med henne, innan han kom. Då fanns melankolin alltid nära till hands (eller rent av en sorg över det som skulle ta slut), men nu flera år senare inser jag att melankolin bleknat bort nästan helt.

Livet liksom.

midis

Tack Eleonor! Det tröstar ändå att den känslan klingar av med tiden. Så får man försöka vara i den så gott det går nu. Kram!

Skriv ett svar till Eleonor Avbryt

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.