2020-06-25

Kravlöst

Idag är sån dag då jag vaknar upp och känner mig totalt urvattnad. Inte direkt ledsen, inte direkt ångestig men bara en känsla av vilja stirra in i en vägg en hel dag. Ingen som frågar mig något, inget att ta ställning till, inget mejla att svara på, ingen logistik som måste lösas och inga livsavgörande beslut som måste tas. Vill bara krypa tillbaka till sängen, lägga mig under täcket och sova. För vissa dagar vaknar man och inom loppet av ett par minuter så är det som om man blivit dränkt i för mycket information. It’s a thing, känner ni igen det? Hoppas så jag inte framstår som ett fån nu. Men man kan drunkna i havet om man inte är försiktig och man kan drunkna i krav om man inte är försiktig, tänker jag.

Ibland är det de jag drömmer om allra mest. En kravlös tillvaro. Det är ju absolut inte möjligt just nu, eftersom jag har barn. Dom ställer och kommer alltid ställa vissa krav på mig. Men sen finns det en miljon andra krav som man kan ifrågasätta och bör ifrågasätta med jämna mellanrum. Vill jag? Måste jag? Det finns inre krav och så finns det yttre krav och ibland smälter dom ihop. Det är också väldigt jobbigt när man inte riktigt kan navigera i vad som är inre önskningar och yttre påtryckningar. Ibland kan man ju också tro att man vill någonting, fast det egentligen är en yttre påfrestning eller en normativ förväntan. Dom är mest lömska upplever jag. Och dom jag, tids nog, mår ganska dåligt av. Definitivt det jag blev sjuk av när Algot var bebis och mina sömnproblem börjarde (och som eskalerade totalt av hormonerna när jag slutade amma).

När jag och Anton gick i parterapi var det det första hon frågade oss “finns det något ni kan ta bort?”. Som ett obstinat barn svarade jag “nej” med armarna i kors. Det är förstås fel men den känslan kan kännas rätt. Som att det absolut är så. Vi gick igenom hela vårt liv och sa “vad händer om vi tar bort detta“, eller “väntar med detta“. Det räddade oss, att sänka kraven. Men det är lätt att ramla tillbaka i gamla vanor.

Det är jättesvårt att navigera i förväntningar. Ännu svårare att slänga dom, stänga dörren med ett smäll och argt säga “nej det här vill jag inte vara med på“. Good bajs. Eller acceptera var man är precis just nu. Idun blir större och större men varje dag måste jag påminna mig om att jag har en bebis. Och det är jättejobbigt stundvis. Just nu. Just nu. Just nu. Just nu. Just nu. Inte förevigt. Jag tycker ändå jag är en ganska kompetent person som fakturerar, går på möten, förhandlar och what not. Men det där med rimliga förväntningar och att sänka kraven måste jag nog älta och omvärdera till den dagen jag kolar vippen.

 

35

Kommentera

Sara

Tack för att du skriver så öppet och ärligt och okonstlat. Känner igen mig i så mycket och det är så skönt att veta att det inte bara är jag. Samt att få en påminnelse då och då om att tänka ett extra varv kring sådant som lätt annars bara tumlas runt inuti.

midis

Tack för en fin kommentar. Tror också det är bra att ibland stanna upp och fundera på både stora och små saker. Kram!

Jenny

Känner verkligen igen mig i det du skriver, och precis som du säger så kan man drunkna i krav om man inte är försiktig. Yttre och inte krav, vad är andras förväntningar och vad vill jag själv? Du beskriver det så bra, och jag vill bara säga att vi är fler som känner som du! Heja <3

midis

Tack för din kommentar. Det är på något sätt ändå en tröst att vi är fler som kämpar med alla dom frågorna. Kram

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.