2019-12-08

Jordbävningen

Källa: här

Vilket år det har varit. Så full av förändring att det gör att jag nog ändå är mindre rädd för kommande år. Även om jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är lite nervös inför den förändringen vi står inför, vår nya lilla familjemedlem. Vad ska hon ställa till med?

Men så kommer på mig själv varje kväll att scrolla i telefonen i timmar. Tittar på Algot, hur liten han varit och alla minnen vi har. Ibland dyker det upp en gammal bild på mig också och jag tänker genast; så ung jag var. Inser att det inte bara är senaste året som förändrat oss. Fem intensiva år har gått och präglat oss.

Trodde jag hade allt så perfekt planerat då. Jag var 27 och precis klar med min universitetsutbildning. Algot var första bebisen på alla håll och kanter i både min och Antons familj – perfekt tänkte vi. Men under Algots första 1,5 år drabbades jag av smärtsam insomna & utmattning, Antons pappa fick cancer, njursvikt & började på dialys, min mamma gifte sig och flyttade, mina bröders relation gick i tusen bitar samtidigt som min lillebror fick barn själv och så köpte jag och Anton ett sommarhus i ett nästan aggressivt, envist försök att skapa familjedrömmen samtidigt som Anton gjorde sitt ex-jobb på arkitektsutbildningen i vånda och vi, vi bröt nästan ihop mitt i allt.

Livet höll på att rasa ihop.

Och vissa saker gick inte att laga, vissa lappades ihop med nöd och näppe och andra blev bättre än jag någonsin trott. En och annan njure senare, ett par – tre nya hjärtan i familjen att älska och ett nytt liv på gång. Och då pratar jag inte bara om det i min mage. För även om det senaste året varit full av förändring så har det varit bra förändring. Inte utan smärta, för livet slutar inte vara både och, men det har varit mer som att saker ändrat plats och i det –  äntligen börjat falla på plats. Så helt plötsligt vågar man titta upp från under bordet, med händerna fortfarande över huvudet men lyfter ändå försiktigt på bordsduken och blickar nyfiket runt i rummet.

Och inser; det skakar inte längre.

 

 

 

36

Kommentera

Ronja

Dina ord! Dina kloka fina ord. De berör, gör en sorgsen men samtidigt så bygger de upp och gör allt fint. Mitt i livet ❤️

midis

Tack snälla <3 Jag blir så glad att höra det, speciellt när jag senaste tiden känt mig så skör. Att höra detta gör det lättare att dela med sig. kram!

midis

Kram!!

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.