2021-02-03

Jag ser dig.

Algot vaknar i tårar. Han ligger gömd under täcket när jag kommer in i hans rum och snyftar. Jag kryper ner under täcket och smeker honom på håret. Han vaknar nästan alltid glad, så detta känns ovant. Han trycker sin blöta kind mot min och säger “du lurade mig. Du sa att du inte skulle lämna mig“. Jag förstår först inte vad han pratar om, letar i tankarna vad han syftar på, kanske är det en dröm?  “Du sa att du skulle gå på toa men sen kom du inte tillbaka“, fortsätter han. Han har sovit gott och själv hela natten i sin egen säng… och glömt att jag kom tillbaka och att han sen somnade kort därefter.

Ibland när vi lägger honom på kvällarna och tror att han somnat djupt, så öppnar han sitt ena öga när golvet knarrar och säger “jag ser dig“. Då är det bara att lägga sig ner igen. Ibland något uppgivet, för vi längtar så efter lite tid bara jag och Anton i soffan, men samtidigt så minns jag fortfarande så väl hur rädd jag kunde vara på kvällarna. Den känslan är på riktigt. Det är väl det med känslor, dem känns alltid oavsett om de är befogade eller inte.

I april fyller år igen och det är tufft att snart fylla sex år. Det är coolt, spiderman, och snabbt men också ett hjärta som nästan spricker. Kanske har det senaste året varit särskilt utmärkande för Algot också. När pandemin bröt ut var han 4 år, men snart en hel hand. Han verkade inte så påverkad av vad som hände runt om oss. Men samtidigt som han gick in i det året då han skulle börja förstå att döden är något som händer, att människor försvinner och att han är sin egen lilla enhet, så delades hans värld upp i olika avstånd och nya regler. Det är inte lätt för någon, inser jag när jag ser hur han försöker förstå.

Vi var på ytterligare ett utekalas häromdagen. Det känns nästan normalt nu, även om ett par av oss står och fryser i ett par tunna Vans fast marken är täckt med snö. Vi behöver inte längre påminna Algot att vi inte får röra varandra, han blir istället stel som en pinne när någon rör honom.  För det får man ju inte. Vi har fortfarande roligt för det mesta. Kalas är trots allt kalas. Men ibland kollapsar allt förnuft. Som när några råkar göra ett ärende samtidig innet i huset och han vill gå in och jag säger “du får inte gå in“. Då orkar inte hjärtat pumpa regelbundet längre och han brister ut i tårar. Vi kramas och säger att det ok.

När vi går hemåt börjar han gråta igen. Han vill inte gå hem, han vill att det ska få vara som innan. Han springer tillbaka och ger alla en kram, fast man inte får. Han torkar sig på kinden när han springer tillbaka till mig. Jag får ta ett djupt andetag för att börja prata om vaccinet. Jag sväljer klumpen i halsen. Algot är gladare och påpekar upplyst om att “han är sist i kön“. Jag blir förvånad över att han verkar veta vad jag pratar om. Men känner mig omedelbart tacksam för förskolan som pratar så fint med barnen om vad som händer just nu.För jag skulle ljuga om jag sa att det inte var svårt att förklara.

Som att vi alla är nästan 6 år inombords &
behöver låta alla känslor komma ut ibland.

 

74

Kommentera

Nastasja

Så träffande text! Fina algot och fina ni.

midis

Puss fina du!

I.S

Så fint och nära. En varm och omtänksam text att mötas av i natten ❤

midis

Tack för du läser <3

Sandra

Så fint och hjärtskärande på samma gång ❤️

midis

Kram!

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.