2019-04-22

Hemma igen

Tack Bornholm för denna gång, nu är vi hemma igen efter några rätt så fantastiska dagar. Ön, sällskapet och ledigheten = en cocktail jag verkligen behövde just nu. Bornholm känns som ett ställe vi alltid kommer komma tillbaka till, så himla fin plats. Och dela den med min bror och hans familj är verkligen pricken över i.

Jag gjorde en liten jobbgrej och sen rörde jag inte datorn på resten av tiden. Det har typ inte hänt sen JWHF startades. Min terapeut har tjaaaaatat att jag måste ta ledigt. Länge och sammanhängande. På riktigt. Inte ett yogapass, inte en halvtimmespromenad, inte en eftermiddags scrollande, utan på riktigt ledig. Jag har viftat bort det, kanske mest för jag trott jag varit ledig, och tyckt att hon överdrivit. Men känslan i kroppen i slutet av detta påsklov är typ något jag inte känt på väldigt länge (och det var ju bara en liten försmak, jag inser det). Så fick med mig lite insikter hem också. Längtar extra mycket till midsommar då vi ska vara två veckor i huset.

Jag tycker det är svårt att vara ledig, stå upp för sina ideal när vardagen rullar på. Mycket enklare när alla andra också är lediga och då Instagram förvisso fylls av härliga bilder men de flesta av bilderna är fria från prestationer, det är mest bara njut. Tycker det är något annat. Jag också är barn av min tid även om jag hoppas nästa kull (Algot) får en annan, mjukare tid. Jag präglas av duktiga flickan syndrom precis som många andra och är ofta styrd över att vara alla till lags. Speciellt sen JWHF drog igång har jag misslyckats miserabelt med det. Att vara tillräckligt på alla fronter av mitt liv. Jag träffar inte kompisar som inte är Malmöbaserade, orkar inte ringa min familj och kollar hellre tv med Algot, glömmer bort födelsedagar och bokar inte resor jag lovat. Får ibland så dåligt samvete över det att jag har ett tryck över bröstet varje dag. Känslan att inte vara tillräckligt äter upp mig ibland. Jag ligger alltid back här hemma och det var så skönt att pausa den känslan, samtidigt som jag insåg att jag måste prioritera att få bort den känslan. Snarare än ge upp fler saker. För grejen är att jag gör saker jag drömt om, inspireras av, längtat efter. Men det gör också att jag måste få prioritera bort annat. En gång läste jag att Agnes Wold menade att det enda man ska hålla på med som småbarnsförälder är 1. jobb 2. sina barn. Tycker iof fortfarande är lite hårt draget, men jag fattar mer vad hon menar nu.

Jag vet också att jag inte är ensam. Jag jobbar bara med kvinnor när det kommer till JWHF. Vilket också gör att jag ser på nära hand hur många andra präglas av samma otillräcklighet, hur dåligt vi kan må. När jag får mejl om att någon gått in i väggen, mår för dåligt för att skriva så sjunker hjärtat och allt jag kan skriva är “jag förstår”. För det gör jag, även om jag önskar jag hade en lösning.  Även till mig själv. Jag känner mig ofta misslyckad pga det (som också en väldigt tärande känsla i att vara otillräcklig) även om jag vet i mitt huvud att det snarare är en epidemi än att det är fel på mig personligen (som också är en levande känsla i samma otillräcklighet). Man blir helt mindfucked, rent ut sagt.

Trodde att det här inlägget skulle handla om Bornholm och härliga påskdagar – det kommer. Men detta bara rann av mig. Kanske är det det som händer när hjärnan fått vila i några dagar. Energi för reflektion, snarare än att bara klara av dagarna. Och så ser jag plötsligt framemot veckan igen. Idag är vi lediga, imorgon börjar jag på en kurs, Algot fyller år och så ska jag skriva min Bornholmstips. Ni är många som frågat. Kul, för det är verkligen heaven on earth. Typ.

26

Kommentera

Och det enda jag kan skriva är “jag förstår”. För jag känner så mycket likadant. Påsken has sett amazing ut, hoppas du fick lite vind under vingarna <3

midis

Det är verkligen så skönt att inte känna sig ensam. Det hjälper mer än man tror. Så tack fina du! Kram

Då är vi två som “förstår”.
Vänliga hälsningar från en annan duktig flicka… Ett av mina missions i livet är att inte skapa duktiga flickor av mina döttrar… Det är ok att bara duga… Så som mina bröder gjorde. Nu är de vinnarna i historien… Och vi måste lära oss att inte vara duktiga… 🙄 Kramar

midis

Håller verkligen med! Med det kräver självinsikt och aktiva val som ibland kan vara jobbigt när något sitter i ryggmärgen på en. Kram klara!

Skriv ett svar till Kkara Avbryt

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.