2020-01-07

Hej vardag!

Får erkänna att det är något besviket som jullovet tar slut utan någon bebis. Kanske har det varit ett av livets konstigaste, mest långsamma och samtidigt grund-mysiga jullov. Jag deppade ihop ganska rejält, har fortsatt ganska ont men inser också någonstans, hur klyschigt det än må låta, att denna tiden kommer inte igen. Jag är ganska övertygad att tiden kommer göra att man glömmer krämporna och kvar står vi med minnet av en jul då vi, jag, Anton och Algot, umgicks i sånt unikt tempo och vakuum att man inte kan göra annat än hålla det kärt. Visst klättrade vi alla lite på väggarna, när magsjukan väl var bortstädat, men som vi hållit ihop de senaste två veckorna.

Men i ärlighetens namn så är jag trött på att vara fången i min egen kropp. I kid you not när jag säger att det nästan gått en vecka utan att jag varit utanför lägenheten. Sist jag var ute som en någorlunda normal person var på nyår och då sken äntligen solen. Annat är SMHI’s prognos framöver. Gå inte in och kolla, det är deppigt.

Men nu är vardagen igång även om väntandet fortsätter. Algot var överlycklig för att få gå till förskolan och leka i morse. En bit in i jullovet frågade han mig “varför han aldrig går till förskolan längre” och lyckan i ungens ögon när vi styrde upp ett par playdates i mellandagarna. Som förtjänar att lyftas, då Algots kompisar på förskolans föräldrar såg hur vi kämpade på här hemma och erbjöd sig att passa honom, så han kunde få leka och vi vila. Så oerhört fint med sån hjälp när man inte har jättemycket familj i direkt närhet. Vem säger att stadsbor inte har en gemenskap! Och hem kom min stolta unge över att ha varit och lekt “helt själv”.

33

Kommentera

Ronja

Heja heja dig Christin ❤️

midis

TACK! Behövs alla hejarop just nu <3

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.