2019-12-23

Gravidtankar

Mellan sömnbristen, hormonerna och slutet på vecka 38 är jag helt slut – både fysiskt och känslomässigt. Det blir svårare och svårare att värja mig från alla känslor som går amok. Är nu helt överlämnad till min egen kropp och alla justeringar den behöver göra för att skapa ett barn. Och det spelar ingen roll om det är jul eller inte, lilljulafton eller inte. Vaknar man efter 3 timmar sömn så gråter man för allt ändå. Jag vill inte gå ut ur lägenheten för idag är sån dag att om någon frågar mig ”hur är läget” så börjar jag gråta. Är apelsinjuicen slut, så börjar jag gråta. Orkar jag inte måla naglarna, så börjar jag gråta. Och så gråter jag för att jag gråter. Gråter för att jag inte orkar leka med Algot. För att det är min kropp som gör såhär mot hela familjen. Den logiska delen av en krymper för varje dag som går. Känner hur hormonerna tar över mer och mer. Ibland så pass att jag bara längtar jag till att Algot ska gå och lägga sig för att få slippa det dåliga samvetet över att jag inte orkar vara med honom så som jag vill och längtar efter just nu. Jag kan inte tygla det själv. Jag saknar honom, saknar oss, innan foglossning, halsbränna och brutal trötthet. Vill tillbaka. Vill framåt. Vill inte sitta fast i min egen kropp. 

Och även om jag haft lättare att knyta ann till den här bebisen redan nu i magen, än vad jag hade med Algot, så smyger sig oron på. Kommer jag älska den lika mycket som Algot? Det är nästan fem år mellan mina graviditeter och jag, Algot och Anton har varit ett starkt litet team så länge nu. Jag vet att vi varken är de första eller de sista som gör plats för en till familjemedlem men ju mer svullen jag blir desto grötigare blir det där inne. Jag längtar efter att få träffa vår bebis för att i nästa andetag sörja att våra år som en liten trio snart är slut. Jag är lättad över att det är jul för det betyder att snart är graviditeten slut, samtidigt som jag får dåligt samvete över att jag längtar bort den. Min kropp ligger utslagen på soffan, men mitt känsloliv kör 220 kilometer i timmen på landsvägen.

Jag vill vara stencool men känner mig också skör och utsatt. Lite rädd om jag ska vara ärlig, vem är jag till att tro att jag får mitt lyckliga slut? Kvällarna är värst. Varje kväll säger jag till Anton “nu har jag ångest igen“. Jag vet att den är hormonell, men den känns ju ändå. Känner hur den rusar genom blodet och ju mer gravid jag blir desto svårare blir det att hantera ängsligheten. Tänker på förlossningen och blir nervös, mer än vad jag blev med Algot. För nu vet man ju. Oroar mig för smärtan, tiden och att allt ska gå bra. Kommer jag känna den där urkraften eller kommer rädslan ta över? Kommer jag vara den ända i världen som inte klarar det? Någon beskrev att de vek sig dubbelvikt av smärta? Gjorde det verkligen så ont? Hur förbereder jag mig för det? Jag är ju redan helt slut. 

Att bära ett barn tycker jag är ensamt ibland, fast vi är så många som gör det. Ansvaret känns stundvis allt för tungt. För det är bara jag som känner det jag känner även fast det påverkar hela min familj. Det kan vara slitsamt på ett sätt jag innan inte förstod. Men så har jag nog faktiskt lärt mig en sak sen sist. Det hjälper att säga det högt. Jag kan kanske inte få någon fysisk avlastning än, men jag behöver inte bära allt själv. Det går att få känslomässig avlastning. Det kan till och med vara ganska viktigt och avgörande för att rädslan och ångesten inte ska slå rot. Det finns en kraft i att våga säga det man känner. Och då spelar det ingen roll om det är jul eller inte, tänker jag. Känner jag. 

 

 

 

 

40

Kommentera

Anna

God jul! Du klarar det.

midis

God jul <3 Tack!

W

Har aldrig varit gravid och har innan tyckt att det inte varit så intressant/inkluderande att läsa inlägg om att vara just gravid. MEN tillskillnad från många andra gravida bloggare så är dina s.k. gravidinlägg så himla intressanta och bra! Du beskriver graviditeten i ett betydligt större känslospektrum än vad många andra gör och på något vis känns det då också inkluderande, även om man som jag aldrig varit gravid. Så betydligt mer intressant att läsa dina ärliga inlägg än andra som bara visar upp hur hääärligt det är med lilla kulan (obs! Förstår såklart att dessa kvinnor säkerligen också har svackor kopplade till graviditeten men känns tröttsamt att de aldrig visar den bilden av sig själva).
Hoppas såklart att du kommer må bättre snart! God Jul!

midis

Tack för denna fina och tänkvärda kommentar! Som gjorde mig innerligt glad. Det är ju därför jag älskar bloggen, för att det finns plats för så mycket här och ger även mig mening att faktiskt försöka fånga de nyanserna.Men med det sagt så är det ju inte alltid det lättaste att förmedla. Livet är ju oftast alltid fyllt av så mycket olika grejer, även om vissa perioder präglad mer av den ena än det andra ibland. Så tack och god jul <3

Känner igen precis allt. Har aldrig gråtit så mkt som under min senaste graviditet. Nu är bebisen tre veckor och sömnbristen pga nattamning och att knappt hinna äta pga bebis alltid tajmar gnällig stund med middag är 1000 gånger bättre än att va gravid. Håll ut, snart är du där! <3 kämpa! Kram!

midis

Tack tack tack för detta. Har läst din kommentar varje gång jag behövt en påminnelse och något som lyfter mig lite från mitt hål av självömkan. Att jag inte bara hittar på hur brutalt det stundvis känns. Och målbilden såklart. Försöker hålla hårt i den. Stor kram och god jul <3

Finaste du. Önskar dig att tiden ska gå fort nu och att fortsättningen blir god. <3

midis

Tack Wilda <3 god fortsättning fina du!

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.