2019-10-22

Gravid vecka 30

Vecka 30, äntligen! En liten milstolpe för mig, i alla fall mentalt. Nu är det mindre 1/3 kvar till bebisen är utanför magen och som jag ser framemot det! Dessutom finns det en viss lättnad att gå in i vecka 30 för det händer något även hos andra när man säger någonting med en trea framför när de frågar hur långt gången man är. “Aha, men det är ju snart“, nickar dom glatt. Visst det är 10+ veckor kvar och bebisen ska dubbla sin vikt men JA jag nickar gärna med. Behöver den inställningen just nu. Ibland behöver man få känna att det är snart.  Men hur som helst, här kommer en uppdatering om just nu i alla fall.

Cravings – Apelsin Mer är livets dryck just nu. Fortsätter att klunka vatten som en sinnessjuk person. Så är en väldigt törstig person just nu. Bokstavligt talat. 

Äter inte – äter det mesta men har väldigt lite aptit nuförtiden. Orkar knappt äta något och när jag väl gör det blir jag så mätt att jag tänker “nu sprängs jag”. 

Krämpor – Åh alltså. Denna graviditet känns mer fysiskt än den med Algot vill jag lova. Men jag har varit glad-ish det mesta av tiden och det väljer jag any day över psykisk ohälsa. Även om jag stundvis blir väldigt trött av att gå runt och vara medveten om att jag har ett blygben. Foglossning, inte så glamorösa grejer. Men glad att jag fortfarande har så mild variant då jag ändå rör mig stup i kvarten. Men ändå. Längtar ibland något sinnessjukt att få ha min kropp ifred. Går jag in i känslan för mycket så känner jag mig som en inkubator utan något självvärde och då blir jag nästan gråtfärdig. 

Namn – Vi har ett! Och har till och med börjat kalla bebisen i magen för det. Känns konstigt, läskigt och mysigt. Ibland säger jag namnet och ändrar mig snabbt till “jag menar, den“. Antar att det är någon försvarsmekanism som kickar in. 

Favorit outfit  När magen var på plats började en liten klädglädje smyga sig på i igen och jag köpte faktiskt ett par nya klänningar även fast det ofta deklareras att det är “onödigt”. Så må vara, men jag har känt mig finare och bättre tack vare. Trodde aldrig jag skulle säga det, men tajta klänningar har blivit en favorit.  

Humör – helt ok! Jag har varit mycket mycket mycket gladare denna gång än med Algot. Men med Algot är jag ganska säker på att jag gick in i en graviditetsdepression. Denna gång försökte jag haffa mig ett fint litet säkerhetsnät inför allt för jag visste att jag behövde stöd. Och att bara få ha det, känna sig trygg, har hjälpt så mycket att jag klarat saker ganska bra. Man behöver få känna sig trygg. 

Nervös över – Förlossningen. Jag börjar få ofrivilliga backlash från förlossningen med Algot. När jag går på toa får jag helt plötsligt upp i huvudet hur det var att få lavemang. När jag våndades i badkaret på sjukhuset (hatade det badkaret, det kändes som ett hån med levande ljus och klassisk musik). Jag tror jag bara lämnade förlossningen där sist och försökte desperat gå vidare. Nu poppar den upp som gubben i lådan och jag märker hur jag ändå börjar bli lite nervös. 

Sover – upp och ner. Vissa nätter ligger jag vaken flera timmar och är så trött dagen därpå att jag är helt groggy. Andra nätter går relativt smärtfritt och då känner jag mig så tacksam. Sömnen, så viktig den är. Jag går och lägger mig tidigt och vilar mycket. Det är skönt. Och ser framemot två lugna sista månader så jag kan sova ännu mer. Jag vill aldrig mer uppleva den fruktansvärt smärtsamma insomna och sömnlösheten som jag gjorde 2016. 

Vill hinna innan – fatta att vi ska ha en bebis. Häromdagen tittade jag och Anton hålögt på varandra och sa “vad behöver en bebis egentligen“. Båda chockade över att det faktiskt ska bo en människa till här hemma. Vi blev kanske lite kaxiga med ett barn redan, men helt plötsligt insåg vi att det är nästan 5 år sen vi hade en bebis sist och att vi glömt allt. Gulp. Måste kolla att Algots gamla vagn inte möglat, köpa en ståbräda, skruva ihop sängen och shit pommesfritt. 

Saker jag tänker på – nu har katastroftankarna kickat in. Jag vetetusan vad det ska vara bra för med jag får så lätt katastroftankar när jag är gravid. Är rädd när Algot gungar för högt, när Anton inte svarar i telefonen, när jag tappar håret eller har ont i ryggen. För vem är jag att tro att jag ska få ett lyckligt slut. Ibland känns insatserna så höga att jag blir helt svettig. 

35

Kommentera

Malin

Hej!
Jag har precis nyligen börjat läsa din blogg och tycker om den så mycket för att du skriver så nära och inifrån. Det känns äkta. Jag funderar mycket på barn och graviditet även om det nog dröjer ett tag tills det är dags att försöka, men jag får känslan av att jag vill återvända till din blogg då. Känslan av att den skulle vara till stor hjälp.

Kram!

midis

Tack snälla! Det betyder mycket att höra. Och väldigt fint att det jag skriver här tas hand om på ett så fint sätt av er som läser, det är inte alltid en självklarhet att dela med sig. Men såna här fina kommenterar gör det alltid värt det och påminner mig om varför jag bloggar. Tack för det. Kram!

Karin

Hej!
Första gången jag kommenterar din blogg tror jag, fast jag läst den ganska länge. Tycker verkligen om den.
Vad roligt det är att följa din graviditet också. Och du är så himla fin och inspirerande. Mitt andra barn kon i somras och jag önskar jag kunnat få inspireras lite mer av dig gravidklädmässigt med hur du kombinerar klänning och tröja så fint över magen (och instämmer, klänningar att få känna sig gravidfin, så värt!).
Jag vet inte om du har läst, men skulle så varmt rekommendera boken ”lyhört föräldraskap”. Världens bästa bok, utan pekpinnar, men som en fin vän att hålla i handen som stärker en och vidgar vyer. Går från nyfödd till 4-åringar samt specifika kapitel om typ trots, syskon, sjukdomar etc. inför att få ett syskon kan jag så varmt rekommendera att läsa det kapitlet (kanske värt att låna på bibblan om det är mest lockande). Gav mig ett lugn innan vår lillplutt kom.
Tack igen för härlig blogg <3

midis

Hej! Tack snälla, och förlåt att det dröjer lite ibland innan jag svarar. Det är för jag inte vill svara i all hast. Grattis till andra barnet!! Hoppas ni har det bra. Blev så glad för din kommentar, betyder mycket att höra. Och tack för boktips <3 ska definitivt kolla upp. Kram!

Paula

Hej!
Jag vill också säga att jag verkligen gillar din blogg, och särskilt när du skriver så rakt och ärligt om graviditetens ups and downs. För det är ju verkligen både härligt och jobbigt. Jag har själv precis gått in i vecka 35 med andra barnet och jag vill mest spola fram tiden sådär 5-6 veckor nu så att bebisen är ute, att vi båda är friska och harmoniska och familjen lallar fram i en rosenskimrande bebisbubbla : ) Längtar så efter att ha min kropp för mig själv igen (typ iaf), orka röra mig mer än 2 meter utan att behöva vila och slippa alla konstiga krämpor. Känner mig också nervös för förlossningen ibland, men försöker tänka att jag kommer fixa det den här gången med, det är otroligt vilken smärta man kan ta sig igenom när man måste. Och sen får man snusa bebisdoft!

midis

Tack snälla, det betyder så himla mycket att höra när man ofta sitter ensam framför en datorskärm. Även om det ibland tar mig en minut att svara på kommentarer, men det är för jag gärna vill sätta mig ner och svara ordentligt! Åh kämpa in i sluttampen. Jag börjar också längta efter bebissnus så himla mycket, det hände något mentalt där för någon vecka sen där det verkligen landade att efter graviditeten kommer ju faktiskt en bebis. Men längtar också till förlossningen är över, att alla mår bra och livet kan börja forma sig på nytt igen. Kram till dig

Skriv ett svar till Karin Avbryt

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.