2019-08-22

Goda råd

Jag minns när jag skrev in mig hos barnmorskan när jag var gravid med Algot. Jag fick alla vanliga frågor; hur min livsstil ser ut, vad jag väger, vad jag äter och om jag tränar. Just då var jag som mest vältränad i hela mitt liv så jag nickade glatt och svarade nöjt (duktiga flickan i mig slog volter) att jag tränar sex gånger i veckan. ”Ja, det kan du ju glömma i framtiden”, svarade hon med ett litet skratt i rösten. Hon hade förstås rätt men jag blev full i fan och tänkte ”du ska få se kärring”. Ett år senare nuddade jag vid väggen när jag försökte leva på som vanligt (duktiga flickan piskade mig) som innan jag fick Algot. Det sa jag aldrig till henne men tänker på henne ibland och kommer alltid fram till detta: det är hur man säger det. 

Goda råd kan nämligen väldigt enkelt bli en uppläxning, dumförklarande och ett elakt förenklande av någons väldigt komplexa inre liv. Mycket beroende på hur man säger det, till syvende och sist.  Det gäller typ allt i livet skulle jag vilja påstå. Jag har haft flera relationer som spruckit bara på grund av hur tonaliteten varit (även från mitt håll). Hur välmenande det än varit. Men det händer ju också ganska ofta att goda råd bara är täckmantel för någon form av maktutövande och ett sätt att sätta en på plats. Jag vet bättre än dig. Inte minst i föräldraskapet där alla mer eller mindre ifrågasätter om man gör rätt och är i grunden osäkra på sig egen tillräcklighet, även om många inte erkänner det. Vi vill alla bli bekräftade i att just det vi gör är rätt och ibland ser vi till att bli det på andras bekostnad. Kruxet är att det inte nödvändigtvis finns några definitiva rätt och fel. Personligen har jag väldigt svårt för personer som lutar sig tillbaka och säger ”såhär är det”. Dels för jag tycker det är ointressant och lite… självbedrägeri. Jag vill ju ha och behöver en nyanserad diskussion. ”Jag har gjort såhär för att….” Och någonstans i diskussionen låta det finnas plats för att det kan finnas andra sätt. ”Det funkade för oss, testa och se om det funkar för er”. Och det är typ det finaste man kan ge en förälder eller en person för den delen: lite vägledning när frågan dyker upp men låta dom utveckla sin egen (föräldrar)stil och sitt eget tillvägagångssätt. Låta någon testa sig fram och vara där när hen ramlar. För ramlar gör man, med eller utan goda råd. Och att ha någon som fångar en är bättre än alla råd i världen. 

Det finns förstås faktiska goda råd också. Praktiska tips som underlättar eller bara ett vurmande, oroligt hjärta som mest vill säga ”gör inte som jag, det var för smärtsamt, lär av mina misstag”.  Och vi är alla mänskliga (även om vissa onekligen är douche:iga). Jag får själv bita mig i tungan när någon som kanske väntar sitt första barn river på med allt dom vill och ska göra. Ibland för att jag vet att det jag säger ändå inte kommer komma fram, man måste gå sin egen väg som sagt, och ibland för att jag rentav kan bli triggad än idag (fan ta dig duktiga flickan). 

Jag var som en svamp när jag fick Algot. Jag hade inget skydd så jag tog åt mig av allt. Det tog mig flera år att våga säga ifrån när jag kände min gräns och det var en väldigt smärtsam process (av flera olika anledningar, men det är en annat inlägg). Jag lär mig än idag. Jag kan fortfarande ha ett samtal med någon där jag går ifrån ledsen utan riktigt förstå varför. Idag har jag blivit lite bättre på identifiera varför, även om det ofta är i efterhand fortfarande. Men det är alltid något. Att växa in i sin roll som mamma och ibland som en egen person är inte alltid en picknick. Det är ofta svårt och tar tid. Kanske hela livet. Antagligen. 

Men detta har jag lärt mig so far. Mitt bästa råd är: välj vem du ber om råd och säg ifrån när du får råd du inte bett om. Det är faktiskt ett generellt råd på rådet om råd i livet: be inte för många personer om råd. Alla kommer säga olika (bevisar min tes att det inte finns ett rätt sätt, hehe).  Jag har exempelvis 1-3 personer jag frågar om råd när det kommer till Algot och föräldraskap (samma sak när det gäller ex företagande). Hitta någon du tycker verkar ha en schysst style och bra värderingar, någon som du kan känna igen dig i och som, framför allt, låter dig ha din style och faktiskt låter dig upptäcka saker själv – utan att vara nedvärderande eller skrockar när de kanske faktiskt hade rätt. Och öva på att känna igen när det inte känns bra och att hantera den eventuella dåliga stämning som uppstår när man säger ”jag håller inte med” eller ”tack men nej tack” (hej terapi!) . Många relationer – både till andra och till dig själv – klarar det bättre än när man nickar och ler och sen dör på insidan. Fast man måste öva, för det är för jävla jobbigt att stå upp för sig själv ibland och man är helt kallsvettig efteråt (åh gode gud, duktiga flickan som vill att alla ska vara glada och tycka om dig våndas och skriker av obehag).

Men det är typ det bästa man kan göra, tänker jag.
Stå upp för dig och din unge när någon går över er gräns.

 

 

 

 

 

 

Eller kort sagt & enkelt uttryckt:
goda råd kan ta sig i röven ibland.

 

 

37

Kommentera

Erika

True that! ⭐️

midis

🙌🏼😘

Sara

Tack!
(hoppas på att minnas detta sen när vi står där frågande)

midis

Det kommer bubbla i kroppen, det är påminnelsen! Kram!

Håller verkligen med dig. Det handlar så mycket om HUR någonting sägs. Minns en relation jag hade där vi bara inte kunde prata med varandra för mina goda råd togs som hån och tvärt om. Våra tonaliteter gick liksom inte alls ihop så ALLT blev fel.

midis

Alltså ja, precis! Har också haft ett par såna relationer där vi helt enkelt inte kunde prata med varandra. Tråkigt och ibland till och med sorgligt, men mänskligt tror jag!

Kloka du <3 Så otroligt sant. Jag öste ur mig råd förr, men det handlade så mycket om att jag trodde att det var något som förväntades av mig och att jag kände så stort ansvar för andra människor och att jag behövde "rädda dem" tills jag tack och lov insåg att det bästa de kan göra är att få hjälp att "rädda" sig själva. Nu tränar jag på att vara mina vänners bollplank och börjar helst meningar med "utifrån min erfarenhet" eller "när jag var i en liknande situation tänkte jag så här" om jag ger råd. Sen har jag en gyllene regel som hjälpt mig massor: "ta till dig det du vill och släpp resten". Utmaningarnas utmaning, men när det funkar så funkar det verkligen. Tack för dina tankeväckande livsinspirerande texter, de går in <3

midis

Åh känner igen mig i det. Ibland vill jag också bara bekräfta att jag hör vad den andra säger genom att säga att jag varit med om liknande. Men då tror jag det hjälper mig om man inleder precis så, utifrån sig själv. Istället för att prata ur definitiva sanningar. Tack för din fina kommentar och reflektion. Kram!

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.