2020-01-30

Fjärde trimestern

Det känns som det är en evighet sen jag födde barn. Men det är det inte. Jag känner det när jag hämtar och lämnar Algot på förskolan, foglossningen i blygdbenet som fortfarande gör sig påmind. Jag googlar oroligt ”hur länge är underlivet svullet efter förlossningen” på kvällarna. Ringer kvinnokliniken när jag svettats sängen blöt en natt och vaknar med stora blodklumpar i trosorna och har färskt blod i avslaget, trots att jag knappt behövt binda på flera dagar. Jag blir lite rädd även fast jag i huvudet fattar att det säkert är normalt. När jag duschar känner jag försiktigt på stygnen och det ryser i hela kroppen. Kroppen känns så trasig. Och äcklig. Kanske är det därför man inte pratar så mycket om det? Kvinnokroppen ska ju inte vara äcklig. 

När jag väntade Algot pratades det inte så mycket om tiden efter förlossningen. Jag visste ingenting. Sjukvården tar fantastiskt hand om våra bebisar, men jag upplevde då att jag lämnades vind för våg efter förlossningen. Knappt någon uppföljning överhuvudtaget, ett grattis och lycka till. Hejdå! Jag kände mig extremt ensam. Denna gången var det lite annorlunda. Sen Algot föddes har det startats ett intiativ som kallas ”BB hemma” här i Malmö. De ringde mig varje dag första veckan. Frågade om bebisen, men också om mig. Hur mår du? Hur känns stygnen? Brösten? Känslorna? Bara ett telefonsamtal fick mig att känna mig mer omhändertagen, mindre rädd och utelämnad. En varm röst istället för Googles mörka hål. En viktig och efterlängtad påminnelse att ta hand om både bebisen och mig själv. 

För man behöver den påminnelsen. Att föda barn är en känslomässig resa. Logik och statistik försvinner gärna ut ur fönstret. 

Jag kan fortfarande kan sitta med tårar i ögonen över att jag inte orkar leka med Algot på en lekplats efter förskolan just nu, fast jag vet att det är övergående. Jag blir överväldigad när jag med panik skriker efter honom när han drar iväg med cykeln eftersom jag inte kan springa. Eller när brösten hugger till, stygnen drar eller kroppen fortfarande känns svag och gör ont, så försöker jag påminna mig om att en graviditeten är mer än bara de nio månader man bär barnet. Att det inte är ens tre veckor sen jag födde barn. 

Så när min svägerska nämnde den fjärde trimetern för mig så kändes det så självklart. Varför har vi inte alltid räknat så? En graviditet är iu indelad i tre trimestrar: början, mitten och slutet. Alla på ca tre månader var. Och sen var det klart! Eller? Bebisen är ute men kroppen som gjorde den då? Den är fantastisk på att reglera mycket själv, göra det den ska, men det betyder inte att man inte behöver lite hjälp att förstå och bearbeta allt. För en graviditet är snarare 1år + än nio månader. Är fyra trimetrar snarare än tre. Såklart. För sista delen av en graviditet handlar ju mycket återhämtning av kvinnokroppen. Känns som ett bekant tema att den göms och glömts bort. Den ska man hantera själv utan att störa någon. Sån uråldrig idé. 

Mitt i alla känslor och kroppsliga bestyr så behöver man verkligen få påminnelsen att man duger.  Det är annars så lätt att lägga skulden på sig själv, även fast det låter banalt i skrivande stund. Man har ju gjort ett barn! Ja, man är föräldraledig men jag har haft svårt att ge mig själv tid, och tålamod. Sinnesro kommer inte per automatik bara för man är ”ledig”. Förra gången gjorde bristen på återhämtning mig sjuk i utmattning och sömnproblem. För jag pressade för hårt.

Idag jag är tacksam varje gång jag får påminnelsen att det tar tid. Även fast jag lärt mig en hel del sen sist så behöver jag fortfarande det stödet. Att jag får stöd av sjukvården, familj, vänner (och även av er här inne!) att vara snäll mot mig själv hjälper mig. Om inget annat för att jag känner mig sedd då och mindre ensam – vilket är läkande i sig. 

Och alla förtjänar det.

85

Kommentera

Det här när jag fattade grejen med fjärde trimetern var som en skänk från ovan eller en polett som trillade ner. Tog ett tag efter förlossningen för mig att fatta det. Men såklart liksom! Första tiden är så skör och så mycket. Och inte för att jag vet, men trots att en kanske fött barn en gång så tror jag det är lätt att glömma det andra gången en får barn också. Eller tredje och fjärde för den delen. Men det låter ju helt fantastiskt att “BB Hemma” finns. Det hade jag velat ha här. Kände mig väldig vilsen och ensam. Är glad att jag hade två kompisar som fick barn mer eller mindre samtidigt som mig. Det är fint att inte vara ensam i allt detta.

midis

Såklart liksom! Jag fattade ingenting när jag fick Algot, kan tänka tillbaka på mig själv och vill typ krama om hela situationen. Denna gången är man precis lika skör men lite mer okej med det och tar hand om sig själv på ett litet annat sätt. Även om man hela tiden behöver påminnelser, både att ta hand om sig och att man verkligen inte är ensam i det <3

Så extremt vettigt, sant och tänkvärt <3

midis

Kram!

Frida

Så himla bra ämnen du tar upp. Jag hade oxå en tuff start med mitt barn, och nu i efterhand kan jag se att jag borde varit snällare mot mig själv. Och jag va noll förberedd på att ha en liten bebis. Kunde liksom bara tänka fram till förlossningen. Vad som skulle komma sen reflekterade jag inte över och förstod inte att jag behövde förbereda mig minst lika mycket på. Om jag skulle få ett till barn ska jag tänka och ställa in mig på en helt annan graviditet som inte slutar när bebisen är ute. Tack för du skriver så bra om detta ämne 🙏🏾

midis

Tack för så fin kommentar och förlåt att jag svarar så sent. Det är för att jag inte vill svara i farten liksom. Det ÄR skitsvårt att tänka förbi graviditeten och förlossningen, därför är det ju så viktigt att man få stöd och hjälp efteråt tänker jag. En graviditet är mer än bara det fysiska och omhändertagande av bebisen. Det är så. mycket. känslor. Man kan behöva en ledande hand i det. I alla fall jag för ensamhet känslora är så tärande. Kram till dig och tack för du delar med dig.

Sofia

Så otroligt bra beskrivet med en fjärde trimester. Jag befinner mig i den tredje nu, men ska komma ihåg att det inte är den sista! Väntar mitt andra barn nu och känner verkligen igen mig i din beskrivning av tiden efter förlossning. Denna gång vill jag tro att jag är mer förberedd, särskilt nu med fjärde trimestertanken. All styrka till dig!

midis

Tack! Och förlåt för det dröjande svaret. Jag upplevde att jag var lite mer utrustad med barn nr två, om inget annat på så sätt att jag vågade säga högt “hallå detta klarar jag inte av själv. Bara det är stort för mig, som man Algot höll allt inombords tills jag blev sjuk. Ibland bara att kunna säga det till Anton, min man. Lycka till med förlossningen <3

Sara

Så fint och vettigt!

midis

Tack snälla, blir glad för så fin feedback på en personlig och utelämnande text. Kram

Maria

Wow! Tack för att du tar upp detta. Så självklart, men ändå inte med tanke på hur dåligt en mått efter graviditet. Jäktat och försökt och stridit mot kroppen istället för att hjälpa. Hade önskat att jag läst eller hört just det du skriver efter jag fött mina barn. Ibland behövs det sägas ❤️ Och i övrigt, tack för en sån fin blogg!

midis

Tack för så fin kommentar och förlåt att det tog en minut att svara. Men vill inte svara i farten för blir så glad när ni skriver. Tack för du delar med dig tillbaka. För det borde vara självklart, det här med tiden efter graviditeten men oh så många vi är som famlar och kämpar. Att dela med sig hjälper och förhoppningsvis känner man sig mindre ensam i allt det stora. Även om det betyder att man får läka i efterhand. Kram!

Sara

Gudars jag har inte skrivit här på jättelänge, grattis till lilla Idun och fint att du fortsätter dela med dig så öppet!
Min lilla (hnb-..om man nu ska använda sådana begrepp men ja, det beskriver vår tillvaro rätt bra) bebis blir snart 5 månader. Jag bar och bar henne, kunde aldrig lägga ner henne eller lämna över till pappan, de första fyra månaderna. När jag hörde om fjärde trimestern så kändes allt så mycket lättare, inte bara med min egen kropp i åtanke utan också hennes. Vi fortsatte sitta ihop även på utsidan – för att hon behövde det.
Det är först nu jag börjar känna att jag kanske är lite mer mig själv igen rent fysiskt. Psykiskt så är det.. ja ensamt. Men det kanske hör till?

midis

Precis så är det, man fortsätter sitta ihop. För mig har det också varit skönt att påminna sig om det och hjälpa en vara tålmodig i tiden. Men med det sagt- så himla kämpat av dig! Kram!!

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.