2019-08-14

Finklädd och funderingar

Här står jag finklädd i Köpenhamn. Min bror hade 40-års fest så jag ansträngde mig. Tycker ändå det är fint när man gör det för varandra, även om det är viktigt att hälsan går först osv såklart. Men tycker ändå det är fint när man shows up. Så det gjorde jag, sa detta är mitt bästa just nu och gick istället hem efter en timme – för sen sa kroppen stopp i en källarlokal med techno. Min bror är ung at heart, let’s say!

Kände mig fin i min Marimekkoklänning, den är så bra för vardaglig och casual med sneakers och tjusig med ett par klackar. Dessa är mina absolut finaste finskor, från Rebecca Björnsdotter. Här är en intervju med henne jag gjorde till JWHF precis i början.

Annars då? Jobb är igång nu och det känns för det mesta himla bra. Händer himla roliga saker framöver, så glad för det. Även om jag märker att jag ibland oroar mig lite för jobb i och med att jag är gravid. Ibland svär jag för mig själv “varför skulle det gå just nu, just nu när allt börjar få lite fart”. Även om man vet att det aldrig finns en bra tajming, och jag är tacksam för att det gick, så svär jag. När jag väntade Algot gick jag på universitetet och kände inte av den stressen eftersom jag valde att inte söka jobb utan fortsätta studierna tills Algot kom. Egentligen av samma anledning, när jag tänker efter. Rädsla att inte få jobb eller bli av med jobb på grund av att jag väntar barn. Vem vill anställa någon i 5e månanden? Så sjukt omodern inställning, jag vet. Men tyvärr fortfarande en issue. Jag har sett både män och kvinnor i diverse chefpositioner rulla på ögonen när de ventilerat att en anställd berättat att hon är gravid. Och hör såklart många som inte berättar att de är gravida vid en eventuell anställningsintervju just därför. Vi sicksackar fortfarande fram, inte för vi är dumma i huvudet eller paranoida, utan för vi fortfarande utsätts för diskriminering. Jag har (vad jag vet) inte blivit utsatt (än), jobbet rullar på, men kände förvånande hur oron smög sig på ändå. Ibland känner jag mig fånig, men antar att oron kommer från samma ställe som när jag låtsas prata telefon när jag går hem på kvällarna. Hur jag inte joggar runt Pildammsparken på vinterkvällar eller springer förbi lekplatser när det är mörkt osv. Jag begränsas på olika sätt utifrån att jag är kvinna och inte man, vare sig jag vill det eller ej. Ansvaret blir givetvis helt skevt, det är ju inte jag som ska anpassa mig eller gör fel. Men i slutändan ändå mitt liv som påverkas, så jag anpassar mig. Lär mig tidigt reglerna i ett ganska ojämt spel. Och så oroar mig. Vilket jag är helt övertygad om att jag inte är ensam om. Och kanske borde jag låtsas som ingenting, men jag orkar inte ta på mig en kostym och fake it until I make it hela tiden. Något händer inombords då. En liten oärlighet fäster sig, gror och till sist kan jag inte sova för det känns som jag lever ett låtsas liv. Så nu vädrar jag det här hos er en sväng, släpper loss rädslan istället för låta den gro i mig. Så jag kan orka göra andra saker som är fulla med kraft.

35

Kommentera

Kristinak

Så mycket i denna text jag helt håller med om, speciellt det där sista om fakeituntilyoumakeit. Om gränsen mellan att utmana sig själv, tänka stort och bara köra på till känslan att det är/blir på låtsas. Är för morgontrött för att kunna formulera den där kluriga balansgången. Så säger bara, I feel and hear you sister!

midis

Amen precis så! Balansen mellan att tänka stort och…. till sist ljuga för sig själv. Vill också gärna leva i en värld där tron på sig själv och oron (för sig själv) kan få finnas. För vi är ju mer komplexa än antingen eller. Tack för fin kommentar, blev glad att någon förstod 🙂

Skriv ett svar till Kristinak Avbryt

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.