2019-06-28

Ett litet hej

Det är så underbart att vara här. Detta kanske är den härligaste turen hittills. De första par åren regnade det non-stop och vi köpte dessutom huset mitt i mina brinnande sömnproblem. Minns att jag tänkte ”hoppas jag kan sova här” och att jag sen var vaken hela första natten. Lyssnade på poddar och grät omvarannat. Jag börjar fortfarande gråta hysteriskt om jag känner igen teckena i min kropp när jag går och lägger mig. Det är som att blodet rinner 1,5 gång fortare och hjärtat slår två slag extra. Jag somnar alltid på mage och det är aldrig bra när jag kan känna mitt hjärta slå mot madrassen. Då vet jag att det blir en dålig natt. Natten innan jag drabbades av det där hemska nässelutslaget var en sån gång. Jag sov tre timmar och grät i soffan mitt i natten. Även om det händer mer sällan så är min stora akilleshäl sömnen. Som påverkas av stress and what not. Vilket det senaste halvåret var fyllt av. Nej, det var helt enkelt ingen bra vår i år.

Men sommaren. Fortsätter den såhär så kommer jag vara tacksam. Vi har varit här lite mer än en vecka och haft sol nästan varje dag, förutom regnet på midsommar. Vi har badat nästan varje dag, jag har knappt sminkat mig och hasar mest runt. Om här var ett bombnedslag när vi kom så är här jättefint nu. Anton har gjort allt, jag har mest vilat, scrollat och somnat till greys anatomy. Algot är dessutom i en underbar period nu. Snäll, glad och mysig. Ibland går vi och kollar på tv tillsammans i sängen. Det är så mysigt och prestigelöst. Precis lagom. Det är som om han lär mig hur man har sommarlov. ”Såhär gör man mamma”, säger han tusen gånger på en dag. Jag avbokade allt socialt när jag blev sjuk. Minns inte sist jag så skoningslöst sa ”tack men kan tyvärr inte”, och lämnade återbud till höger och vänster. Sagt stadigt ”vi ses i höst istället”. Tråkigt i stunden, att missa fina stunder som blir fina minnen, men innan vi åkte hit skrek mitt huvud efter att vara ensam. Kände det i hela kroppen: du har inget val. Jag har inte varit ensam såhär mkt på flera år. Det var som om min kropp hade abstinens. 

Hur som. Underbart har det varit och underbart är det. Men på måndag hyr vi ut huset och sen hela juli. Det är nästan så jag ångrar mig. Hade kunnat vara här hela sommaren men då vet jag knappt om jag kommit tillbaka.

33

Kommentera

Kristina

Igenkänning på sömnproblem och bultande hjärta mot madrassen… för mig är en helt vanlig spikmatta ovärderlig, lägger mig på den i sängen när det är dags att sova. Gör ont först såklart men sen kickar endorfinerna in och gör det lättare att slappna av och somna. (Sorry för oombett tips, hoppas OK) Önskar dig en fin sommar! Och tack för bästa bloggen!

midis

Åh tack för så fin kommentar, gjorde mig glad. Bortsett från sömnproblemen, det är ju något jäkla skit. Mitt liv ändrades ganska radikalt efter det. Så jag tar tacksamt emot alla tips och plockar fram dem när jag behöver. Tack! och kram!

Alice

Längesedan jag kände igen mig så mycket som i dina senaste inlägg om att vara känslomänniska. Som en spegelbild. Har också haft en alldeles för stressig vår och försöker nu ta igen och komma ikapp med känslorna, ta dem på allvar och låta mig gråta så mycket som jag behöver.

midis

Sån här kommentar är en av grejerna som gör bloggen till det bästa jag vet. Att vara känslomänniska och att skriva om sitt liv på internet går inte alltid ihop, hehe, men detta, att få känna igen sig är ju den stora drivakraften. Varje gång jag tvekar om att skriva något (pga rädd) så tänker jag alltid “jag hade velat läsa detta”. Att känna sig ensam är mitt värsta. Vilket man nog lätt gör men känslorna på vid gavel. Det är väldigt lätt hänt att ens känslor springer ifrån en. Så hoppas du får en mjuk och fin sommar. Blir man kompis med ens känslor tänker jag att de kan bli en av ens starka sidor. Kram!

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.