2019-03-04

Ett frö.

Du är en HSP- person, Christin” säger vår terapeut. Jag säger instinktivt “nej” – utan att riktigt veta vad jag svarar på. Jag känner bara igen förkortningen och förknippar det med någon trend som var för ett par år sen. Jag vill inte vara en trend, eller gud förbjude, att någon tror att jag försöker profilera mig genom, eller gode gud, profitera på, att försöka passa in en trend.

Högkänslig?  Don’t think so.

Men hela mitt liv har jag förvirrat mig själv. Varit superduber- utåtriktad ena minuten och en blöt pöl den andra. Alltid tvära kast. Medan Anton kan lyssna på podd samtidigt som han pratar med Algot, borstar tänderna och ropar något praktiskt till mig från andra sidan rummet, blir jag instinktivt stressad om bara radion har för hög volym. Eller ens är på. Ibland börjar jag gråta och skriker “stäng av den” innan jag ens själv fattat vad som hänt.  Ibland är det de mest triviala sakerna som kan få det att brista för mig. Att prata i telefon kan kännas som om det värsta som kan hända. Jag bryter ihop när jag tar på strumpbyxorna bak och fram. Eller när tandkrämen är slut. Det är det värsta, som nu, när jag känner mig totalt urvattnad. Huden brinner, hjärtat rusar. Ångesten blossar upp. Jag blir rädd när jag hulkar vid köksbordet efter en konsert. För min hjärna gör bokstavligt talat…ont. Jag kan inte hejda det, tårarna bara kommer. Som en allergiskt reaktion.  Samtidigt som jag sätter en chicken nugget  i halsen hulkar jag “jag mår inte så bra”.

Jag vet nu är att det är symptom av ett liv på gränsen. Eller rättare sagt – när jag gått över mina gränser. Jag gör det ofta, hela tiden faktiskt. Står ut, pushar och piskar.  Slår på mig själv för jag inte orkar mer, jämför. Vad är det för fel på mig som inte orkar det som många andra gör? Medan sanningen är bara så enkelt som att jag orkar bara inte samma saker. På samma sätt.

“Du fungerar annorlunda”
, säger hon. Terapeuten ringer i öronen. Jag satte mig på tvären i våras, visste bäst själv, men kanske såddes ett frö där ändå. Insikten att kanske jag inte behöver ändra hela mitt liv, byta yrke eller säga upp mig. Men bara införa vissa små förändringar. Korrigera, acceptera och justera. Medan jag hickar av resterna från gråten lägger jag ifrån mig piskan, ger upp i sin finaste form och kommer jag på mig själv att spendera söndagskvällen med att googla “HSP-personlighet”.

Jag öppnar en ny dörr. På glänt, men ändå, jag öppnar den.
Och somnar lite lättare den kvällen.

28

Kommentera

<3 <3 <3

midis

Kram!!

Rosie

Kloka ord från en fin kvinna 🙂 Känner igen mycket av det du skriver! Jobbar mycket med små förändringar i mitt liv, och att vara snäll mot sig själv (något jag varit dålig på) tycker faktiskt att jag nu börjar ser resultat, sakta men säkert…
Du är fantastisk! Du inte bara inspirerar i outfits, även i livet! 🙂 Kram!

midis

Tack snälla – det betyder så mycket. Tack för du också delar med dig, får det hela att kännas lite mindre läskigt. Jag tror också på att små justeringar kan betyda och förändra mycket. Ska bara lära mig vilka dom är 🙂 Kram!

Så mycket igenkänning på det här inlägget. Det är så himla lätt att jämföra och pusha när en i själva verket bara borde vara snäll mot sig själv. Jag kan rekommendera Drunkna inte i dina känslor av Maggan Hägglund och Doris Dahlin, en väldigt bra bok som tar upp HSP.

midis

Oh tack för boktips. Speciellt tacksamt för en relativt nykläckt HSP-person. Tycker det kan vara så otroligt hjälpsamt att läsa mer om det eftersom det hjälper mig sortera vad som är vad. Och att jag inte är en knäppis. Tack och kram för du delar med dig.

Jag vill också rekommendera den boken! Hjälpte mig mycket att förstå vad det innebär att vara högkänslig och hur jag kan parera mina ibland ganska tvära kast i humöret.

midis

Åh va kul (osäker på om kul är rätt ord här men du fattar säkert vad jag menar, hehe). Ska kolla upp boken. TACK!

Mia

Tack för ett ärligt och vackert inlägg, det är så mycket i det du skriver som jag känner igen mig i! Sådant jag ofta tänkt på under årens lopp som något störande inslag hos mig själv, men som jag faktiskt på senare år är väldigt glad för. Jag är känslig och ombytlig och reagerar starkt på saker – när det gäller sorg och ilska, men också när det gäller glädje och tacksamhet. Och att jag kan känna så mycket, i så många olika lägen och nyanser, det har jag börjat tänka på är en gåva, en rikedom! För det är ju egentligen fantastiskt och berikande. Ibland. Ibland är det bara fantastiskt jobbigt! Men jag accepterar mig själv och jag bjuder oftare idag på mig själv, är säkrare i den jag är kanske. Och har lärt mig att ta hand om mig själv, lyssna på mig själv – och berätta för min omgivning hur jag känner, när jag vill det.
Tack igen Kristin, för en modig, stark och väldigt fin text! ❤

midis

Åh håller med dig i så mycket. Det är berikande, världens ses i en miljon färger – och känslor. Vilket ibland är den jobbiga delen ofta eftersom man lärt sig att förneka alla dom känslorna. Som om det vore något fult. Gud, man har ju blivit kallad både hysterisk, labil och känslosam. Sårande och svårt många gånger, men mitt mål är att på riktigt, långt där inne, kunna försvara det och bejaka det. Tack för en fin kommentar. Att höra era historier är så fint även för mig.

Mia


(Insåg förresten att jag stavade ditt namn fel, ber om ursäkt!)

midis

Gullig du är. Megalugnt ju. Kram!

Mia

😊 Kram!

Ellie

Känner igen mig mycket i detta inlägg. Att vara superduper-utåtriktad ena stunden, liksom sprudlande, skapa härlig stämning, och i nästa vara en våt pöl som inte klarar/orkar hantera självaste (vardags)livet och andra människor.
Själv hittar jag inget sätt där jag kan göra dom här tvära kasten lite mindre tvära. Trots att jag inte har speciellt svårt att säga nej eller dra mig undan om det är det jag behöver (vilket kan kännas misslyckat iofs, att dra sig ur, fast skönt också). Jag försöker istället acceptera att jag är så här, mitt liv är en bergodal-bana humörs- och känslomässigt. Vissa dagar är det kul eller ok, andra dagar är det förjävligt jobbigt.
Flera av mina vänner är likadana, jag tror jag automatiskt söker mig till samma sort. Det känns så skönt att prata med andra som förstår. Och skratta åt hur galet jobbigt (och skört) men ändå otroligt rikt livet är med alla dessa tvära kast.
Tack för att du delar med dig! <3

midis

Åh tror också man söker sig till samma sort (ibland på gott och ont iof) men ofta krockar det också så in i bomben med folk som inte är så. När jag läste på lite på HSP tyckte jag det var intressant med de diskussioner kring hur “känslighet väderas olika i olika kulturer”. Så sant. Ofta blir känslighet någon fult, någon man ska ta bort eller “skärpa sig ifrån”. Medan det sköra och känsliga är det mest delikata jag har, som ofta gör att jag är bra (eller dålig) på saker. Försvinner det, försvinner jag. Och den insikten är så värdefull även om jag behöver öva lite på att både acceptera det och leva med det. Målet är att till och med kunna bejaka det. Stor kram!

<3<3<3
(detta är min nya favoritblogg)

midis

Fasen så fint att höra. Speciellt efter ett par veckor då man fått leta deep down varför man gör detta. Så extra tack just nu. Kram!

Jag är en sån. Och det är både himmel och helvete. Mycket kreativitet och tacksamhet, och mycket empati och förståelse för andra. Mycket magkänsla. För mycket sorg, för tunn hud. Men när jag har lärt mig vad jag kan skydda mig med har jag landat i att jag älskar det. Jag hoppas att du kan landa i dina superkrafter på ditt sätt. <3

midis

Precis så, Wilda. Jag håller på att lära mig hur jag skyddar mig, och från vad. Det är en omsöm fin omsöm smärtsam process. Fint att veta att vi är fler. Kram!

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.