2020-03-23

Ensamtid och saknad.

Jag saknar att vara ensam. Inte ensam i själen alltså, det är min värsta känsla och upphovet till typ all min ångest. Men jag behöver vara själv i ett rum med väldigt jämna mellanrum för att må bra. Det där med att vara högkänslig, hjärnan blir så otroligt mättad. Vi pratade mycket om det i parterapi, mitt behov att vila hjärnan. Jag skämdes länge för jag behövde vara själv, ibland insåg jag inte ens att det var det jag behövde. Innan parterapi försökte jag alltid lura till mig ensamtid. Det gick nästan av sig själv. Manipulerade ut Anton och Algot ur lägenheten för att kunna vara själv.  Inte för att vara elak, utan för att det va så grundläggande för mitt mående att jag gjorde det per automatik. Men det blev till sist elakt och oärligt och satte igång rätt många bråk. I terapi lärde jag mig säga “jag behöver vara själv” utan att skämmas och Anton lärde sig lyssna & hjälpa mig med det utan att lägga en värdering i det. Det är inte alltid lätt för den andra att förstå när jag å ena sidan är en social fjäril på många sätt men samtidigt behöver vara helt själv andra gånger. Speciellt när man kommer från så olika förhållanden som jag och Anton gör.

Men så hände corona. Tyvärr är inte corona lika lyhörd. Nu har vi varit hemma hela familjen en vecka utan varken förskola eller annan hjälp. Nu förstår jag ju, likt många andra, att vi inte är värst drabbade. Absolut inte, hoppas verkligen det säger sig själv. Men dessa inskränkningar i vardagen blir ändå snabbt påfrestande. Häromdagen grät jag med en köttbulle i munnen igen för det kändes så otroligt ruttet när halva dagen gått till att typ skälla på Algot för vi hade så sjukt lite tålamod kvar mellan att försöka parera hemmajobb, bebis och en väldigt uttråkad och dessutom utmanande 5 åring. När han egentligen är den som hantera all denna sörja bäst.

Och så fick jag feber igår och ont i halsen. Och fick således ställa in det jag hade kommande dagarna. Jag skulle fotat med Jenny och tagit tag i JWHF-högen som ligger och väntar. Väntar på när allt sätter igång igen. För det gör det, det måste man ju tro på. Igår sa Algot att han saknar sina kompisar på förskolan och jag kunde inte säga annat än att “jag förstår, jag saknar mina också“. Jag saknar mina kollegor på JWHF, våra roliga idéer och snabba timmar. Och när det låg ett brev från min svägerska i Köpenhamn på hallgolvet igår blev jag spontant glad och sen tänkte jag “så märkligt det är att vi måste skicka post till varandra för att vi inte FÅR ses“.

 

 

 

34

Kommentera

Unna dig att bli lite nyfrälst HSP-ig. (OBS: Ej hispig) Jag har tammetusan skrikit ut i flera år nu – mitt behov av ensamhet. Nu tror jag ingen, ens den avlägsnaste av släktingar, INTE vet. J ä t t e s k ö n t.

Man måste förklara det för sig själv sjuttioarton gånger innan man kan formulera det för andra.

Vi har tur i vår relation för Markus verkar ha lite samma behov, fast att det springer mer ur något annat än högkänslighet. Han behöver vara i garaget och meka med moppar. Jag förstår det till 1000% Vilket han aldrig fått gehör för i tidigare relationer.

Heja dig och er C <3

midis

Unna mig lite nyfrälst HSP-ig borde jag verkligen göra!!! Men jag är som ett tjurigt barn som inte riiiiiiiiiiktigt vill. Oklart varför. MEN när man sakta men säkert börja känna av effekterna av att ta hänsyn till sin kära HSP så är känslan OTROLIG. SÅ mycket energi….KVAR? Kram Hanna, du är bäst.

L

Ja, är det vill säga. Eller snarare skrika från taket. Ja, ja, JA. Ja, Att vara HSP i denna tid är fruktansvärd. Eller, nu ta jag kanske i lite, men roligt är det inte. Orkar inte sitta hemma med han jag älskar för lägenheten = väldigt lite helt plötsligt. Orkar inte smsa med de jag älskar för att jag inte orkar att höra vad de tycker om corona. Taskigt, men sant. Orkar inte med telefonen som numera dumpar hela världens lidande i mitt knä. Vet knappt vad jag själv tycker om det hela, låt stå att jag vet vad jag tycker om vad andra tycker, liksom.

Så igår smsade jag hela familjen med meddelandet: jag klarar tyvärr inte av att vara (en någorlunda trevlig) människa i kaoset om jag inte lägger ifrån mig telefonen när jag är hemma. Lägger ifrån mig informationsflödet. Ni kommer ofta kunna nå mig, men ofta inte. Det var ingen som tyckte det var konstigt. Snarare tvärtom. Även några av mina icke-HSP vänner gör numera samma sak, och det känns härligt.

Önskar alla HSP där ute och här inne att få sin gnutta ensamhet i denna tid, på vilket sätt det än är, så att vi sen har lite energi kvar när våren dundrar in. För vi behöver den, våren. Snart så. KRAM! <3

midis

Åh va skönt att höra det från någon annan också, tack!! Och har knappt reflektera över min oförmåga att läsa om corona har med det att göra!??!! Tack för du fick mig att öppna ögonen för det och vara mindre hård mot mig själv. Och så fint sätt att ta hand om sig själv och samtidigt vara snäll mot andra genom att skicka ett sånt sms. Jag blev inspirerad. Tack för denna fina kommentar!

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.