2019-10-09

En vardaglig outfit & andra vardagstankar

Om jag skulle haft mens fortfarande är detta ett inlägg jag inlett med att börja prata om min pms och hur den lägger fälleben för mig i vardagen. Men nu känner jag mig mest omtöcknad och konstig och lägger tyvärr lätt skulden på mig själv. Att jag helt enkelt borde skärpa mig. Vara lite bättre. Är det inte knäppt hur snabbt man glömmer ett tillstånd för ett annat? En osynlig men kraftfull omställning – även mentalt. Skönt, jag slipper mens! Nu är jag bara lite gravid. Skapar bara lite liv. Inga problem. Och det ännu knäppare i det: jag saknar typ min pms? Den var lättare att förstå när man haft ett halv liv på sig att lära känna den. Nu gör magen ont, nu sticker humöret iväg, nu får jag finnar på hakan = nu måste jag vara snäll mot mig själv. Avboka, äta choklad, ventilera, göra något kul och vänta på att det går över. Svårare nu när känslorna drar ut över nästan ett år, snarare än ett par dagar. Fast om man nu ändå ska försöka vända på pannkakan: är det inte otroligt hur mycket man navigerar sig igenom och klarar av?

I måndags var det strålande sol och när klockan var fyra hade jag lite energi kvar! Så jag cyklade och hämtade Algot och istället för att cykla hem så cyklade vi och köpte glass och sen till lekplatsen. Anton mötte dessutom upp oss. Vi stod och pratade i solen medan Algot hittade några att leka med, hej jag heter Algot och är 4 år där min pappa Anton och min mamma Christin, vill du leka? Allt sagt i ett andetag. Goa unge. Saknar såna stunder så mycket. Jag har svårt att fokusera på flera saker samtidigt nu, eftersom det är så stora saker ändå i rullning. En gång sa min terapeut till mig att man klarar 1-2 stora saker samtidigt, sen börjar systemet havererar. Man klarar alltså inte av släcka flera bränder. Det var förra vintern / i våras när jag hade flertalet konflikter med olika människor, kände mig sviken av flera, hade bråk inom familjen och prestationsångest, framtidsångest osv som gjorde att jag kämpade med att hålla mig ovanför vattenytan. Så det där med att man klarar inte hur mycket som helst samtidigt var en insikt jag tog med mig och försöker påminna mig om nu där jag har försöker balansera jobb och att vara gravid. Vilket är två stora saker. Som gör att jag inte är roligaste mamman just nu. Och även om det låter konstigt, så vilar jag i att det är en kort period trots allt. Att de två sakerna byts ut kontinuerligt. Har man tur kanske det bara är 1 sak kvar. Marginalerna, dom man längtar efter i småbarnsåren.

Men med det sagt var det en fin stund där i svinkall höstsol. Och även om jag var trött och sliten så kände jag mig fin & bad Anton ta en bild. En outfit bild mitt i vardagen, efter en lång dag påväg hem. När vi kom hem bokade vi tåg upp till Stockholm i helgen. Jag har några möten fredag och måndag, så då slog vi två flugor i en smäll. Lite av en målbild hur jag vill att livet ska vara. När man får ihop allt på något vänster med lusten och inspirationen i behåll <3

31

Kommentera

Alltså, det där är så sant. Man klarar inte allt, framförallt inte så många stora saker. Ändå fint att kunna landa i det, tycker jag. Jag har själv svårt att fokusera just nu, men det här fick mig faktiskt att känna att jag vill kämpa på lite till, med det som känns allra viktigast. Och kanske släppa lite på det andra. Tack <3 Och så fin du är på bilderna! De där riktigt kalla dagarna som har varit nu är ju verkligen en blandning av panik för att det är så kallt ute och lugn i hela kroppen för att det äntligen inte är svinvarmt ute, hehe.

Karin K

Ursäkta ytlig fraga, men VAR är halsduken ifran?

midis

Gillar även ytliga frågor! 🙂 Från Rodebjer!

Karin K

Jo, det bästa är väl att fa blanda ytligt och allvarligt. Tack för svar och en fin blogg!

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.