2020-10-04

En lägenhet fylld av känslor.

Idun sover, Algot kollar TV, Anton lyssnar på podd och jag ligger här, i Algots säng, med datorn på magen. Jag har precis varit i köket, druckit en ljummen kopp kaffe och drog händerna så hårt mot ansiktet att jag rev upp en ruva från en gammal finne. Det känns som första lediga timmen på hela veckan. Jag har upplevt mycket olika sorters stress i mitt liv, legat vaken på nätterna, haft panikångest, prestationsångest, dödsångest och bara normaliserat hur-ska-jag-hinna-allt-ångest. Men det skiljer sig ändå från hur det är nu. Den sortens inre stress är extremt tärande. Det är en väldig olycklig känsla. Och den har jag inte just nu. Även om jag är helt groteskt trött ibland.

Innan klockan hunnit bli tio på morgonen har jag gett välling, städat undan lego, tagit disken, sorterat mina kvitton, målat med Algot, gjorde en flash-mask till Algot, gjort syltmackor och spilt ut allt vatten i vasen på köksbordet. Gett Idun satsumasklyftor, städat satsumasklyftor, funderat på jobb, bytt bajsblöjor, gett gröt, bytt TVprogram till Algot 5 gånger och hjälpt honom bygga lego. Jag blir gråtfärdig när jag tänker på att det är måndag imorgon. Eller överlycklig för jag kan gå till kontoret hela dagen. Jag kan inte bestämma mig.

Jag och Anton tjafsar om vem som gör mest. Eller vem som gör minst. Eller vem som är mest lagom och förnuftig eller va, var pratade vi om nu igen? Totalt hjärndöda 30 minuter men som känns på liv eller död i stunden. Jag ska fan vinna detta eftersom jag förlorar typ 90% av alla tjafs jag har med Algot. Algot som lärt sig svära på engelska men samtidigt börjar gråta när han råkat ta sönder sin teckning han fick av sin kompis. Det är en lägenhet fyll av allas känslor.

Så jag lägger mig tungt i Algots säng. Klockan har hunnit bli halv elva. Jag känner mig lättad att Idun fortfarande sover samtidigt som jag känner stekoset från köket leta sig ända in till Algots gula och rosa rum. Jag känner två saker exakt samtidigt.

Totalt överväldigad och lyckligt tacksam.

50

Kommentera

Nastasja Thor

Älskar dina ord. Tack för att du är så öppen. Tror att du kommer göra sann skillnad i min roll som förälder den dag det sker. Särskilt satte sig biten om fitt och Antons tjafs, wow, same! Stor kram

midis

Om jag får lov att vara en tröstande röst när den behövs blir jag väldigt glad <3 Och så ofta, mer eller utan barn tänker jag, att man tjafsar om något som egentligen handlar om något helt annat. Stor kram till dig nastasja, blir glad att se ditt namn här inne.

och föräldraskapet får ju verkligen vara just så, alla dessa känslor på en gång. det är en väldigt speciell och intensiv tid. all kärlek <3 (och de lär sig svära på engelska nåt så grovt att man kan rodna, och gör det. som jag gjorde när min femåring skrek på badhuset att hon inte ville gå hem, och sen "du är en fucking baby, en liten pluttig fjant! jag har sagt det miljoner gånger hur många gånger ska jag behöva säga det till dig din fucking mamma: du är en fjant!" och jag tänkte att gud, hur tror folk nu att vi pratar med varandra hemma??? men överlevde det också)

midis

Haha, kunde inte låta bli att skratta lite när jag läste din kommentar. Algot går runt och säger “what ta fack” hela tiden och förstår nog inte helt vad det är han säger även om han fattar att han betonar något. Men det är ju extra kul när vi är ute bland folk. Och det är en speciell tid. Nästan varje kväll går jag ändå och lägger mig och tänker “detta är livet” fast jag är så trött att jag somnade innan kl 22 varje kväll. Kram till dig!

Mia

Åh, jaa, det är så mycket känslor! ❤ Känner igen mig! Nu är mina kids lite större än dina, 7 och 10, men minns hur det var när de var mindre. Den orimliga tröttheten, fighterna, de avbrutna dialogerna med deras pappa. Och vilsenheten. Vem var jag, vem hade jag blivit, vem ville jag vara? Jag tappade bort mig själv lite grann. Och var så jäkla trött. Men jag hittade mig själv igen, var lite tärd, men samtidigt starkare. Coolt.
Och det finns såklart fortfarande en trötthet, och samtalen avbryts, och det uppstår än idag fighter. Men på andra sätt. Och kanske, kanske har jag blivit lite starkare.
Kram!! ?

midis

Åh ja, precis så. Är så trött och så slittrad stundvis att jag bara stirrar apatiskt mot väggen. Men så ändras saker också hela tiden och helt plötsligt är ett problem utbytt mot ett annat. Och jag tror nog också allt att man blir lite starkare på vägen. Kram!

Anna

Åh tycker så mycket om att titta in här och få känna igen mig. Tryggheten i att någon i liknande situation har liknande känslor och stormar, tycker om att det får vara på riktigt! Dy är grym!

midis

Det betyder extremt mycket för mig också, så en sån här kommentar betyder mycket. Kram!!

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.