2020-06-30

En dans på rosor, typ.

Vi åkte till huset ett par nätter för att maxa det sista ur högsommarvärmen som varit senaste tiden. Härligt förstås men den här postnatala kroppen kämpar just nu. Vi har börjat ge Idun ersättning, vilket she loves, men min kropp är förvirrad av hormonomställningen. Jag har kraftiga humörsvängningar. Alltså  k r a f t i g a. Jag försöker att inte vara för hård mot mig själv, men det är svårt när det är så pass svängigt. Som här när jag verkligen försökt anstränga mig och fått hela familjen att åka till en trädgårdsbutik, men hittar inget av det jag tänkt mig. Då börjar jag i princip gråta för jag blir så besviken och trött och nerslagen. Det är nästan ett helt inlägg i sig själv, hur jag har det just nu, eftersom det tar så mycket av hela familjen och sommaren. Trots idyllen.

Men det blommar oavsett om jag får psykbryt eller inte. Den här rosbusken är nästan vulgär i all sin blomning. Väller över och tar plats. Kanske därför jag tycker om den, vi planterade den för ett par, tre år sen.  Den har blivit två meter bred och minst lika hög sen dess. Doftar ljuvligt.

Även denna rosen som varit där sen kanske alltid men som vi grävde fram för den var så dränkt i allt annat. Det är en naturtomt, något annat hinns inte med så den är ruff around the edges, men ibland rensar vi lite ogräs för att det som faktiskt är lite härligt ska kunna växa. Men med bebis är även det svårt att hinna.

Sommarstöket. Som nog många kan känna igen sig i, för som någon skrev på Instagram när jag la upp en bild där “och vid sidan ligger en blöja full av kiss och en baddräkt full med sand”. Exakt så är sommaren med barn. Det dekadenta livet får vänta.

Plockade in en liten ros till vårt nya hörnskåp jag loppade i våras. Det blev riktigt fint. Ska visa någongång när jag inte har psykbryt hela tiden vi är i huset.

Tvätt på tork till nästa hyresgäst och trött blåklint från midsommar. Det verkar förresten som vi inte alls kommer iväg till Bornholm i alla fall. Är så in i märgen besviken och ledsen över det och att vi inte kan spendera veckan ihop med min bror.

Och det händer så in i bomben mycket med Algot just nu. Jag skrattade så jag grät när jag sms:ade mina frustrationer till en kompis som beskrev exakt samma senario hemma hos sig. Det var en fin lättnad och slippa känna sig som världens sämsta förälder. Ibland är det svåraste i föräldraskapet att acceptera sin egen otillräcklighet. Men ibland räcker man i alla fall till ett parti vattenkrig och det är ju alltid något.

Nu ska vi ha mysigt igen, skriker mitt huvud. Så då går jag ut och klipper lite rosor och sätter i en vas. I en loppad jeansskjorta från Levi’s. Den springer jag runt i med bara trosor där på landet.

Ibland tänker jag på ett år från nu när kroppen är lite mer stabil och rosor bara är rosor och inte “vad är meningen med livet” och jag ångestsvettar ut amningshormoner.

38

Kommentera

lena

Jag undrar ibland hur din man har det, finns det plats för några psykbryt för honom?

midis

Hej Lena! Absolut finns det det, men en gränsdragning jag gör i bloggen är att inte skriva om andras problem. Antons psykbryt är hans att berätta om. Men med det sagt, så visst är det mycket fokus på mig just nu, då jag återhämtar mig från en graviditet med allt vad det innebär.

vardagskonst

Hurra för dig, Christin, som vågar berätta. Man känner sig alltid mindre ensam i livets konstigheter och alla känslor som det för med sig när man läser här hos dig <3

midis

Tack Sandra. Det är ju så jag önskar att det ska kännas här. Ibland lyckas man, ibland inte.

Lena

Förstår att det är påfrestande med en graviditet men kom igen ibland blir det väldigt gnälligt.

midis

Tråkigt du känner så! Jag försöker mest ge en nyanserad bild över hur en – min vardag – ser ut (som är högst frivillig att läsa om) och antar att “gnällig” är en nyans.

vardagskonst

Hoho vad är det här för kommentar? Varför läser du inte något annat istället?

Tack för att du alltid skriver så ärligt och klokt om livet och föräldraskapet. Det är inte lätt. Varken att skriva om eller att uppleva alla gånger. Därför är det desto viktigare. ♥️

midis

Jag tänker ändå att det är viktigt att visa alla delar av livet, även om alla inte alltid är så charmiga. Men så behöver man inte vara charmig stup i kvarten heller utan leva alla sina känslor. Och dom är så många i föräldraskapet. Tack för du lyssnar Johanna <3

Hej! Du skriver om det som alla föräldrar känner. Du skriver ju om så mycket mer, din blogg är genium – enligt mig sådant jag faktiskt vill läsa för att människan bakom texten finns. Och bjuder på fina bilder i olika genres och kloka ord som är tagna direkt ur livet. Jag skulle så gärna vilja våga skriva, blogga. Kan finns det någon som hade fått en skön känsla av att de inte är ensamma genom att läsa om mig som är ensamstående med tre barn på heltid. Men jag vågar inte. Mina psykbryt händer ofta och de är rejäla. Jag har ju ingen annan vuxen i min närhet, och vänner är upptagna. Sen vill jag inte vara den som bara kräver och gnäller..eller jo det vill jag ju – det är jag – det är så det går till. Inte varje dag men ofta – speciellt sista månaderna. Du är modig och jag är tacksam och glad för ditt mod som delar med dig. All eloge till dig. Jag förstår hur tufft det är ibland. Oftast. Tjafs/tjat + kaos + dåligt samvete = inte bra kombination. Du verkar klok. Det kommer bli bra. Allt behöver inte njutas av. Ett av mina största problem som egentligen enligt andra är det minsta, är att jag hatar (starkt ord men det är starka känslor här) är att jag mår dåligt av oreda och stök. Trista är ju att mina kids inte bbryrs sig om att plocka undan efter sig eller hjälpa till om jag inte mutar dem. Vi bråkar inte om det för det finns andra strider jag måste prioritera. Men stöket blir som grädden på moset. Tack för att du delar. Vi sitter bakom skärmarna och förstår dig och hejar på dig!

midis

Hej och heja dig!! Jag tänker ofta att om “en enda kan känna igen sig i något jag skriver så är det värt det”. Sen behöver man inte hålla med om allt förstås. Men jag har själv känt mig så ensam i både små och stora känslor och vet hur smärtsamt det kan vara. Ofta skriver jag det som jag själv hade behövt höra. Och jag hade aldrig klarat detta föräldrarliv lika bra utan alla er andra mammor där ute <3

Ibland är det de små saker som gör att allt kokar över. Jag är inte känslig mot stök men jättekänslig mot ljud. Så jag förstår dig även om jag inte vet hur det är att vara själv med tre barn förstås. Du är också modig! Och den dagen du vågar och orkar tror jag många hade behövt även ditt perspektiv. Och om inget annat tycker jag skrivandet kan vara läkande.

Kram till dig och allt du orkar!

Matilda

Heja dig. Tack för att du beskriver denna del av livet, också!

midis

Jag kan inte visa allt hela tiden, men är väldigt mån om att visa många olika delar av livet, även de banala där man gråter på en plantskola. Jag tror vi behöver alla känslor. Och vi behöver definitivt få visa och leva ut dem hur vi vill. Tack för din kommentar <3

Jenny

Låt en kvinna få gnälla, Lena.
Jag uppskattar din blogg så innerligt eftersom du bjuder på det mänskliga. Hela min märg kände med dig när du beskrev känslan av besvikelse vid handelsträdgården, kan så relatera till det. Tack för att du delar med dig. <3

midis

Tack, det är ju därför jag skriver <3 Jag förstår såklart att man kan läsa den situationen som banal, men ofta är det i just dom stunderna som allt bara rinner över. Men att den rinner över gör den nog för alla. Ofta är det större känslor vi hanterar i de små stunderna, tänker jag? Att vi hanterar besvikelse över något större i ofarliga stunder. Eller så ville man bara ha en fin planta med sig hem och det är också ok. Kram <3

Ut med gnället bara! Det känns ENORMT befriande att veta att jag inte är ensam i känslor, frustrationer och uppgivenhet. Såklart blir det ju fokus på dig i din blogg. Något annat vore mer konstigt tänker jag. Är ganska exakt ett år sedan jag slutade amma och hjälpe mig vilka hormoner, reaktioner och känslor som vällde upp då. I feel you till 100% och tack igen för att du delar med dig.
P.S. Vilka magiska rosor. Tror dom typ är meningen med livet.

midis

Bara att läsa din kommentar om amningen tröstar mig SÅ MYCKET <3 och det tycker jag är så sjukt fint med att dela med sig - även om det ibland är läskigt (eftersom det också kan tolkas fel). Dessutom kan jag inte hjälpa att känna att vi kvinnor har en hel del gnäll att ta igen. Kram!!

Elina

Tack för att du delar ❤️ Känner igen mig så mycket och att läsa om andra kvinnor som känner lika är min snuttefilt ?

midis

Ens snuttefilt, exakt så känner jag också. Blev glad för din kommentar, tack!

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.