Colorblock, min
bästa grej
nu förtiden
nu när
alla mina
yppiga kjolar
fått gå
ligger på en
hylla någonstans
och
hatet mot praktiskt
har istället blivit
ett pågående
expriment
för
kvar står jag
med resår
en gång min värsta
mardröm
men som nu
well,
inte är så
dum
funderat mycket
kring kläder
sen
den där listan
om just
det
florerat omkring
i bloggosfären
och
inte minst
sen jag
fick barn
men när jag tänker
efter
har kläder
alltid
varit viktiga
när jag väntade
Algot
föreställde jag mig
en cool, färgstark
mamma
inte pjoskig
eller rädd
gud, förbjude
– tråkig
jag ville fortfarande vara
ung
insåg nog
tidigt att
jag kan skapa mig
själv
när jag går upp
tittar in i garderoben,
känner efter
vem vill jag
va
idag
när min pappa
dog
och jag drunknade
i byråkrati
22 år och en vilsen
skit
bland kostymer och
en allvarlig min
klädde jag mig i pennkjol
och blus
jag var darrande rädd
men klädd
på ett helt annat
sätt
och det hjälpte
att spela lite teater
tro det
eller ej
kläder,
stil
så lätt
att reducera
till
trams och ytlighet
visst
det finns
viktigare problem
men jag
måste erkänna
att för mig
är det ett sätt
att navigera
bland och
svinga mig fram
bland livets
olika
kast
Kommentera
Lovisa
Riktigt fint, igen <3
Christin
Tack <3 blir alltid jätteglad!
Wilda
Känner igen och tycker så mycket om ditt sätt att skriva, påminner om vem jag var en gång. Jag är just nu i en fas där jag har förändrats så mycket på kort tid att jag varken trivs i min inredning eller mina kläder längre, så frustrationen är stor.
Christin
Tack söta du! Förstår precis känslan, jag försöker alltid motarbeta det och stanna kvar (totalt kontraproduktivt) men alltså, förändringar kräver manifestationer (har jag insett). När vi varit ute på vår långresa (2013) sålde vi mycket, byggde om och hade oss väl hemma. Folk tyckte vi var knäppa men jag kände i hela kroppen att saker behöver se annorlunda ut för att passa det nya. Kanske för att det är lättare att fatta när man SER förändringen och inte bara bär den inombords. Kram!