2018-01-25

Att ha barn

 

Jag har ett par
mardrömmar
som dyker upp
med jämna mellan
rum
alltid samma,
även om
vissa scener
ändras
personer som
bytts ut
en av dom,
handlar om
att jag
blir
gravid igen
första gången
jag vaknade
i panik, svett och
tårar var Algot
bara ett
par månader
gammal

så konstigt,
det där
å ena sidan
känner jag
mig väldigt
säker i min
roll som mamma
jag ifrågasätter
inte mig själv
gentemot Algot
övertygad om
att jag vet vad
som är
bäst för
honom även
dom stunder
när
jag inte är
bäst för honom
tvivlar aldrig på
att jag
älskar honom
han mig
och framför allt,
att han
känner kärleken
så mycket
att han inte
ens tänker
på att den
är där
den
är så självklar
och när
någon påpekar
vilken trygg
unge han verkar
vara, så känner
jag en enorm
stolthet
som om
jag faktiskt
uppnått något
väldigt bra
något av
det bästa

faktiskt

samtidigt som
det känns
som om jag
misslyckas med
familjelivet
familjebilden
varje dag
tittar mig
omkring, minns en
gång på
öppna förskolan
Algot är knappt
året och
en kvinna med
en nästan likadan
får sitt andra
om bara
ett litet tag
smeker magen
säger något
om att lika
bra att köra
på, och så
är det så
underbart att
vara gravid
why not
jag slår blicken
ner i marken
och  låtsas
att Algot drar
i mig
går
därifrån
känner plötsligt
en sån enorm
sorg, besvikelse
och uns av
lättnad
att det där
inte är jag
och så,
skuldkänslorna
för jag är just
lättad

att få barn
var en så enorm
traumatiserande
grej för
mig
visst, jag fattade
att det inte
alltid skulle vara
lätt, sena nätter
skrikiga kvällar
men jag förstod
inte hur
emotionellt
krävande det
skulle vara
ansvaret och
hur fult
det egoistiska
trynet
skulle vara
vilken kraft
det skulle
ha

jag skäms ofta
för hur jobbigt
jag tycker det
är att ha barn
jag har dessutom
bara ett

att det tar
något ifrån
mig, hur mycket
jag strävar emot
även om
jag
försöker
känna något
som jag tror
förväntas av
mig, att jag
ska med glädje
sätta mig
själv
längst bak
i bussen
istället för
vilja köra
den

ibland undrar
jag om jag
fick barn
för ungt, vad
vet jag medan
någon annan
stressas
av att hon
väntade lite
för länge
jag får svårt
att andas om mensen
är lite sen
medan en annan
torkar tårarna
när den
till sist kommer
ändå, åh gud
vad rörigt
denna del
av livet är

känslan av
att vilja, en längtan
att sätta
mig först igen
får stundvis
hela min
självbild
att vackla
varför är jag
så dålig på det här?
familjelivet
varför
omfamnar
jag inte
livets stilla
gång?

vaknar med
svettpärlor på
läppen, stryker
handen
längs med
magen
andas ut,

det var bara
en dröm

och

jag vet inte
om vägen
tar slut där
antagligen inte
men vad jag
vet är

att få barn
ha barn

vänder ut
och in

mig

5

Kommentera

du är magisk med ord, christin.
<3

Christin

Tack Ellen, det värmer!!

Vill skriva en kommentar även om jag inte kan relatera alls. Återkommer alltid till ordet ‘modig’ när jag skriver något på din blogg. Men du är verkligen det! Och så bra med ord, precis som Ellen säger. Fredagskärlek från Borås!

Christin

Oavsett så blir jag alltid så glad att du är här nastaja!! Det är tryggt och fint och gör att jag vågar lite mer hela tiden. Tack! <3 Stor kram och puss!

åh så skört och vackert skrivet. och kan avundas den trygghet du ändå beskriver i ditt föräldraskap, att du navigerar och vet att du gör vad som blir bäst, att du har en bas där (för det saknade jag så länge och saknar kanske ibland fortfarande, trots tre barn, så mycket dåligt samvete och känsla av att jag inte vet tillräckligt vad jag gör).
finns mycket att relatera till i den här texten så tack för att du skrivit den.

Christin

Åh ja, jag förstår verkligen det. Inte konstigt tänker jag ibland, för tycker verkligen att föräldrar matas med osäkerhet. Får precis alla håll och kanter. Så inte så konstigt att man känner sig osäker och otillräcklig. Jag vet inte riktigt var min grund kommer ifrån. Kanske är det en strulig barndom på vissa sätt med en väldigt frånvarande pappa som gjorde att jag direkt visste att jag i alla fall är och ska göra bättre än det jag fick. Föräldrarskapet är flera hav djupt och fler nyanser än i något annat i livet, så inte konstigt att vi alla kämpar med olika saker. Men jag står övertygad i att det är viktigt att prata om det. Att berätta om sin nyans. Så tack för du är här. Det gör det lättare att skriva om sånt här. Kram!!

Känner så igen mig. Drömmer fortfarande mardrömmar om att jag blir gravid. Jag tror att moderskapet kan ta olika på oss beroende på hur vi är som personer. För egen del är jag en person som vill vara fri, följa min egen vilja och göra det som faller mig in. Med barn blev mitt liv motsatsen. Jag kände mig bunden och låst. Jag är van att kunna lämna allt som gör mig ont. Trivs jag inte på en arbetsplats byter jag jobb, känns det inte bra med vännerna slutar jag att umgås osv. Men barn är ju inget man kan fly i från vilket blev väldigt jobbigt för mig. Mkt handlar för mig också om att jag är introvert och som mamma har du inte en sekund för själv (oavsett hur gamla dem är). Kram

Christin

Tusen tack för du delar med dig. Det är så otroligt värdefullt att få höra om sina egna känslor hos någon annan, och just om detta har jag inte gjort det. Förrän nu. Känt mig ensam och konstig. Och egoistisk och nästan elak. Jag har också alltid varit bra på att ändra mitt liv om något inte känts helt bra, hoppat av utbildningar efter fyra dagar och sagt upp mig när jag inte känt mig uppskattad osv – precis som du skriver – och det kan man ju inte göra med barn. Jag kände mig lite lättad, på ett nytt och bra sätt, efter din kommentar. Så tack! Kram!

Jennifer

Känner igen mig
i
allt.

Det är skönt att man känner något, betyder ju att man är människa. Och att ta ansvar om en annan liten människa, är inget man gör i en handvändning.

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.