2020-04-05

Att föda barn.

Idag är det elva veckor sen Idun föddes. Hon föddes en söndag i januari. Det blev knappt ljust den dagen, vintern var så oerhörd lång men nu när jag borrar min näsa in i hennes kind så skiner äntligen solen. Så självklart att det var för henne jag gjorde allt igen.

Jag har haft två helt olika förlossningar i mitt liv. Med Algot var jag inne på förlossningen i 14 timmar innan han kom. Idun föddes efter två. Jag fick lustgas, morfin och epidural med Algot och med Idun hann jag aldrig mer än skrika rakt in i lustgasen. Med Algot var jag så slut och medtagen att jag knappt minns någonting, med Idun minns jag varenda rörelse. Jag kände hur hon trängde igenom mig, skriken och när det plötsligt inte bara är mina egna utan även barnmorskans “jag ser henne, Christin, jag ser henne“. Mina panikfyllda skrik byts ut mot hennes kärleksfulla glädjerop och min rädsla försvinner. Jag trycker en sista gång och Idun föds. Känslan av lättnad är omedelbar. Jag är inte gravid längre.

Två dagar innan satt jag hos barnmorskan och grät, fången i min egen kropp. En känsla mer skräckinjagande än vilken värk som helst. Dagen efter det och dagen innan hon kom bestämde jag mig för att cykla en runda och att följa med Algot på kalas. Försöka få tillbaka lite av livet. På kvällen, i soffan mellan en flicka utklädd till Elsa i Frost och Algots kladdiga ketchupfingrar, så vågar jag knappt erkänna det, men visst var det en värk?

Jag är uppe hela natten och försöker övertyga mig själv att det bara är halsbränna. Men jag äter både yoghurt, macka och två bananer för säkerhetsskull. Och när klockan är sex på morgonen slår det mig att det är söndag och om det mot förmodan drar igång nu så vill jag inte att Algot ska se mig ha så ont. Jag ber Anton ringa sina föräldrar och två timmar senare kör dem hem med Algot. Värkarna gör så ont nu att jag gråter men de kommer allt för oregelbundet, men Anton ringer in till förlossningen ändå. Klockan är strax över tio när vi börjar klä på oss och jag känner mig fånig som redan åker in.

Jag har haft tur under mina förlossningar för det har varit lugnt på förlossningsavdelningen båda gångerna, så jag har fått komma in direkt. En mening som är absurd att skriva, för ingen ska behöver förlita sig på tur när man ska föda barn. Barnmorskan sätter grejer på magen för att lyssna på bebisen hjärtljud. Säger att hon kommer tillbaka för att undersöka mig sen, men ångrar sig “jag gör det direkt för du verkar redan vara ganska smärtpåverkad“. Jag väntar ängsligt medan hon har fingrarna inne i mig. Och när hon säger att jag är 6 cm meter öppen skriker jag rakt ut och ger Anton en high five. För jag minns när jag öppnade mig från 3 till 5 centimeter under 5 timmar med Algot och grät plågsamt av oro.

Det är när barnmorskan sätter ett mätinstrument på Iduns huvud och vattnet går som kroppen verkligen börjar storma. Jag hinner knappt tänka innan värkarna avlöser varandra. Smärtan är nästan outhärdlig och jag skriker efter Anton och för hela livet. Anton och barnmorskan får upp mig på benen, jag står hängd över sängen när jag skriker och gråter samtidigt att jag vill ha epidural. Jag var då fortfarande bara 6 cm öppen. Barnmorskan mumlar något om att vi kanske inte hinner men jag tvingar henne att gå. Jag orkar inte mer. Men när hon kommer tillbaka står jag och krystar, hon hade såklart rätt. På en kvart har min kropp öppnat sig de sista fyra centimeterna och jag kan inte stoppa viljan att krysta. Det blir bråttom upp i sängen och jag skriker inte längre.  Jag använder all min kraft för att få ut Idun.

Två timmar från att jag skrevs in på förlossningen var hon född. Hennes kropp är varm och kladdig när hon läggs på mitt bröst och när jag kupar min hand runt hennes lilla rumpa börjar jag gråta. Hon är här och hon är vår och kärleken är direkt denna gång. Det finns inga frågetecken. Och jag gråter för jag vet att det är mitt liv med Algot som banat väg för att jag skulle ha möjlighet att ta emot Idun på detta sätt, fri från hinder.

Vårt liv tillsammans börjar den 12 januari 12.45.

 

 

60

Kommentera

Herregud vad fint! Gråter när jag läser! UNDERBART! Hurra för dig, för Idun och för livet. <3

midis

Tack fina Anna María <3

Alexandra Hvalgren

Gråter så mycket när jag läser detta, vilken kämpe du är. Grattis Idun, Algot och Anton, för dom har dig!

midis

Log från öra till öra när jag läste din kommentar. Tack! <3

Fy fan vad fint berättat! Tårarna rinner. Hurra för er <3

midis

Tack <3 Hurra för livet!

Frida

Blev så berörd av din berättelse. Träffade rakt i hjärtat.

midis

Tack, det betyder mycket att höra <3 kram!

Sara

Åh så vackert! <3 Tack för att du delade med dig <3

midis

Tack! Det betyder mycket att höra att det betyder något, speciellt när man delar med sig av något så personligt. Kram!

Ronja

Åh jisses! Så fint att läsa! Tack❤️ Sitter här och gråter, inlevelsen är total!

midis

Tack för fin kommentar, det värmer.

Kajsamagdalena

Jag gråter också. Det är bara så fint.💘

midis

Kram till dig min fina vän <3

Sara-Maria

Underbart att läsa ❤️

midis

Kram! <3

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.