2019-03-10

3 år sen

Imorgon är det tre år sen jag skrev det här. Tre år sen vi sov vår första natt här. En del av mig är helt förbryllad över hur mycket som har hänt sen dess. Och över hur lite. Då var jag mitt uppe i någon slags utmattning. Jag blev aldrig officiellt sjukskriven så jag vet aldrig hur jag ska benämna det hela. På gott och ont såklart. Tacksam över jag hade möjlighet att klara mig ändå men baksidan blev att ingen, knappt jag själv, tog på allvar hur dåligt jag mådde. Det började julen 2015, när jag slutade amma Algot. Kanske var det det som utlöste det, det som nog legat latent i kroppen hela mitt liv. Jag minns att jag nös tio minuter innan tolvslaget, och sen var jag förkyld och förtvivlad hela våren 2016. Jag fick sinnessjuka sömnproblem. Sov max 4 timmar om natten, ibland mindre.  Tills jag en dag bröt ihop, för första gången i mitt liv, och skrek efter hjälp. Bara dom som sovit så lite kan på riktigt veta hur plågsamt, rent av livsfarligt det är. Minns någon ung läkare på vårdcentralen som stirrade ihåligt på mig och skrev ut sömntabletter. Jag blev inte bättre tack vare sjukvården, jag sökte mig istället till alternativa behandlingar. För evigt tacksam för akupunktur och hjälpen där. Jag skriver sällan om det längre, för det känns längesen men framför allt för att jag är fortfarande i så stort behov av att röra mig framåt.

Saker är så otroligt mycket bättre sen den gången. Jag har flyttat berg sen dess, det känns så i alla fall. Även om jag i skrivande stund är jätteförkyld för fjärde gången i år. Vintern, så lätt att skylla på. Och småbarn. Samma anledningar till varför 3 olika läkare la på luren, då för tre år sen med meningen “så är det att ha småbarn”. Problemet var bara att Algot sov hela nätterna sen han var 7 månader. Och medan jag blir sängligganade av förkylning, så snorar han lite på sin höjd. Hela min kropp skrek att det var något annat. Precis som jag nu vet att jag är förkyld, har tinnitus och är ett känslomässigt vrak är på grund av annat. Det är inte en självklarhet att skriva detta. Det är läskigt med tanke på att jag inte vet vem som läser det och hur det tas emot. Något man som läsare lätt glömmer. Jag vet många som inte vågar skriva om hur de mår pga hur det ska uppfattas av jobb, kunder, privatlivet. Man vill inte göra folk oroliga. Att det ska förstärkas.Jag sköter mitt jobb och har för det mesta väldigt kul (jobbet har aldrig varit mitt problem (jag älskar det) utan jag har andra problem som bor i mig). Jag är fullt kapabel till att ta hand om mitt liv. Men det är också farligt när det förminskas för den saken skull.

Jag vet inte helt varför jag gör det, berättar om det, om jag ska vara ärlig. För mig egen skull och för alla andra som är som jag, tror jag. För vi vet ju nu att vi är ganska många. Det går dokumentärer på tv, forskningsrapporter och förtvivlade communityn online som höjer varningsflaggor. Ändå är det tabu – det är ju därför jag blir rädd för att skriva detta. Det är därför jag skriver detta. Och för att påminna mig om att jag fortfarande lever med det. Men även för att visa att det går att leva med det, att det är okej att det går upp och ner, livet är inte svart eller vit. Man är inte nödvändigtvis “frisk” eller “sjuk”. Allas resor ser olika ut (något Maja skriver så väldigt fint om här förresten).

För tre år sen gömde jag, förminskade, bortförklarade, och grät i ensamhet på nätterna. Ljög och låtsades som allt var bra, även för mig själv. Så att skriva detta är faktiskt ett friskhetstecken, trots att det kan låta motsägelsefullt. Jag har väldigt mycket bättre förutsättningar nu, för att inte sjunka lika djupt och komma på fötter snabbare. Strax innan denna dippen, mådde jag väldigt bra. Så jag är inte jätteorolig, men det är nog vettigt att bli lite rädd. Så jag kan fortsätta att må väldigt bra.

 

41

Kommentera

Malin

Du är modig! Fint skrivet.

midis

Tack! Det betyder mycket, särskilt till ett sånt här inlägg. Kram!

Ellie

Det är så otroligt modigt att visa sin svaghet, och något som faktiskt bara starka människor klarar.
Och hyfsat påskruvade människor förstår det, tänker jag.
De som fördömmer “svaghet” (att må fysiskt eller psykiskt dåligt), måste vara människor med låg eller ingen EQ alls, eller människor som inte accepterar sin egen svaghet, och därför föraktar den biten i sig själva, och givetvis andra människor som pratar öppet om att de inte mår bra (ibland).

Men det är ju såå vanligt att inte må bra ibland.
Och därför är det ju såå märkligt av oss att inte prata mer öppet om det.
Så alltså

midis

Tack Ellie. Jag läste din kommentar flera gånger. Du sammanfattade det så fint. Uppmuntran och stödet betyder så mycket. Ni hjälper mig driva det här stället framåt, så tack tillbaka och för dina kloka tankar. Kram.

Ellie

… hoppsan, min kommentar gick iväg för tidigt!

Så alltså tusen tack för att du är så ärlig.
Och modig.

Din blogg är min absoluta favoritblogg för att den är så ärlig.
Full av det som är vackert, skört, det som gör ont, och det som är alldeles underbart.

Hoppas förkylningen går över och att du mår bättre snart igen.
Kram! <3

<3 <3 <3

midis

Kram!

Joana

Internet behöver mer av detta. 💙

midis

Tack snälla. Jag tycker också det. Så försöker, fast det är läskigt. Så tack för stödet <3

Tänk att man kan läsa någon annans text och tro att den är ens egen, för känslorna den framkallar är så sanna. Nån annan sätter fingret på precis de känslorna man går omkring och bär på. Man är ledsen i smyg, man vill inte oroa människor omkring en, man sover skitdåligt och vågar inte ens nämna att man är nära att bryta samman, för då gör man det… Jag tackar så innerligt så för denna texten. Jag hoppas att det vänder, jag började med att kontakta chefen idag, berätta hur läget ligger… ett steg på vägen. Tack <3

midis

Tack Klara! Så fin kommentar men också så fint att du delar med dig tillbaka. Hjälper mig också. KRAM!

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.