2016-08-06

15 månader, krokodiltårar och en kärleksaffär

15 månader 15 månader 15 månader

15 månader är
han nu
huh,
kolla på honom!
kolla
vad han
gör
klättrar upp och
tar vad han
vill
slänger ner pennor
på golvet
och säger
oj

vi har ett
par
jobbiga veckor
bakom
oss
mycket gnäll
kläng
och häng
fick urdåligt
samvete
när jag skrek
nu slutar du
krokodiltårarna som
omedelbart
kom
munnen i ett gapande
ont
det var då jag
såg
hur det glänste
där
längst bak
en kindtand som
nu
är hans
det visste inte
jag
förlåt min
skatt

det händer så
mycket i honom
som jag inte
ser
helt plötsligt
så kan han
något nytt
utan att jag riktigt
vet
hur

som när han
bara sådär
tar upp en leksak
orörd i flera
månader
men nu
då jäklar
som om han vaknade
upp
och fattade
grejen

han dansar när hans
plastiga
leksaker spelar
musik
springer till stolen
när han vill
ha mat
välter träklossar så
fort de nått
rätt höjd
pang
oj
sen flinar han

vinkar hej hej
från sin säng
när han
vaknar
klockan sex
leker en stund,
äter
och sen kan han
inte vänta en sekund
drar en i fingret
till
ytterdörren
tar skorna och säger
hejhå
han skall ut
världen kallar
nu
skriker sig blodröd
tills
han får som han
vill
den senaste veckan
har vi
varit först
på varenda lekplats
här omkring

vissa dagar är
en enda lång
väntan på att han
skall gå
och lägga sig
när man är så trött
att man häller
yoghurt i
kaffet
istället för mjölk
då gnället
skär som tusen söndriga
glas
rakt igenom
skallen
så väntar man,
står ut till
klockan sju
sen tar det ungefär
en timme
innan jag går in
och tänker
vilken
lyckans ost jag
är som har
den här

säger alltid till
Anton innan
vi somnar
jag saknar honom

utifrån är jag
säker på
att det inte verkar
riktigt klokt
vansinne och
en snårig
väg
att gå

det här är

utan tvivel
min
stormigaste
kärleksaffär

 

 

0

Kommentera

Så fin beskrivning alltså. Å vad jag längtar (och våndas lite smått) till det där…

Christin

Tack <3

Att få barn alltså, vilket himlastormande grej det är. En riktig game changer – men ett äventyr att se framemot. Ett liv utan hade varit en livssorg. Så spännande att få lov att följa er resa!

Lydia

För mig var det som dag och natt att få barn. Detta trots att vi kämpat i 3 år innan vår Viggo kom efter vårt andra IVF-försök. Man kan aldrig riktigt förbereda sig, man kan aldrig riktigt förstå vad som väntar och vilken personlighet hen kommer få. Jag har nu efter 7 år som mamma kommit underfund med att jag hade en otroligt tuff småbarnsperiod. Mitt tålamod har fått byggas upp och stärkas för varje dag som gått och fortfarande går men det fanns en hel del uppförsbackar och en hel del krokodiltårar som fälldes både av mig och av Viggo. Jag kommer ihåg att jag tänkte tankar som att “jag längtar till han blir 4-5 år när han förstår på ett annat sätt men nu när han snart är 7 år längtar jag faktiskt lite tillbaka till den där “jobbiga” bebistiden. Man ska komma ihåg att kompromissa, ha tålamod och tänka att man faktiskt formar en liten människa som så småningom ska bli stor och lämna boet ❤️

Christin

Tack för din fina och ärlig kommentar! Jag tror du har rätt, man kan inte förbereda sig. När jag är som mest desperat försöker jag komma ihåg hur mycket jag längtade efter att bli gravid. Vi behövde aldrig vända oss till IVF men jag var smärtsamt medveten om att ett liv utan barn hade varit en livssorg för mig. Men ändå, så sitter jag där i soffan och gråter och undrar varför ingen berättade att det kunde vara såhär. Samtidigt så vet jag, att jag en dag kommer se tillbaka på den här tiden och sakna den. Det är så väldigt dubbelt alltihop. kram <3

Åh ja! Brukar säga att de bästa tiderna på dagen är när hon vaknar och när hon somnar. Och även om dagen varit slitig och man bara inväntat läggningen, så ligger jag där sen i soffan och tittar på bilder och videos med henne 🙂

Christin

Haha precis så är det. Så helt plötsligt har det gått en timme. Fjantigast är när jag och Anton kollar på bilder på varsin telefon bredvid varandra i soffan, hehe.

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.