I fredags bestämde jag mig för att ha en mysdag hemma. Vi skulle ha gäster på eftermiddagen och innan livet blev så pressat av barn, jobb och förväntningar så älskade jag att ha dagar då hela dagen gick åt att förbereda sig för kvällen. Ultimata lyxen – att slösa på tid. Ni vet när man skulle gå ut och partaja med sina kompisar och hela dagen gick åt till att fixa sig? Måla naglarna, sms:a om outfits osv. Ä L S K A D E  DET. Så bestämde för ha en vuxenvariant inför en ganska civiliserad middag mitt på dagen med småbarn.

Hängde således fram min outfit. Såhär stylar jag sommarklänningen nu när det är aningen kallt för armlöst. Gillar när man mixar stormönstrat med småmönstrat. Båda kommer från Ganni.

Istället för att måla naglarna gullade jag med min bebis. Alltså hade glömt hur mycket tid som går åt till det. Att bara titta på sin bebis och tänka fy 17 vad gullig.

Jag städade bort bröstskydd, näsdroppar och kräkhanddukar.

Pillade med mina kläder som jag gillar. Låter dem hänga framme. Bör och kan njutas av även när dom inte är på kroppen.

Gjorde fint i hyllorna.

Dukade länge. Strök duken och gick till torget och köpte blommor.

Snicksnackade med Anton som pysslade minst lika mycket med maten. Jag bad om något som “var snyggt på mina nya snygga tallrikar”. True story, står för det!

Njöt ännu mer av Idun som fick en ny kostym. Lite för att det är mysigt, mycket för hon är en kräk-maja.

Så glad för mina nya tallrikar från Royal Copenhagen som jag fick i julklapp av Anton. Små konstverk i min mening. Ljusen är från en dansk tillverkare som heter Ester & Erik och gör ljuvliga ljus i alla möjliga fina nyanser.

Och tolkade våren i en bukett. Sen kom gästerna efter den mysigaste fredagen på länge. När jag slösade på timmar i lugn och ro med saker jag gillar.

31
@sofacompanyofficial

När vi först köpte vårt sommarhus föll jag i inredningsfällan av alla andras förväntningar på hur ett sommarhus ska se ut. Trivdes uppenbarligen inte i det och fick tänka om. Jag hittar min inspiration lite överallt, och kanske allra minst i andra sommarhus (för att inte fastna i samma fälla igen). Utan plockar godbitar här och där och översätter dem på vårt personliga vis (förhoppningsvis). Vår nuvarande soffa är en grå Karlstad bäddsoffa från Ikea. Bra bäddsoffa och urusel soffa. Förvånansvärt oskön att sitta i, tyvärr. Och grått tycker jag är lite kallt i vårt annars varma sommarhus. Har länge tittar på en i denna färgställningen men kan inte bestämma mig ifall den ska gå åt den gula hållet (som bilden) eller röda hållet. Och så väggfärgen. Funderar genast på om det kan bli fint i huset? Än så länge har jag velat mellan svagt rosa eller svagt solgul.

@skagerrak_denmark

Mmm tycker Skagerak Denmark gör så fin möbler. Men här var det färgen jag sparade bilden för. Hade gärna haft denna i hallen med tillhörande mussäkra lådor. Men kanske blir det att jag inspireras av färgen helt enkelt och målar en byrå jag hittar på loppis i sommar!

@theapartmentdk

Mmm The Apartment i Köpenhamn är en oändlig källa av inspiration. Kombinationen av lekfullhet, färg men ändå lätt och luftigt försöker jag copy/paste på vårt sätt. Kanske är det älskar mest här är den totala avsaknad av ängslighet. Mysigt och full av värme i mixen av nytt och gammalt, rena linjer och mönster i ljusa färger.

@les_gens_heureux

En favoritkopp utan dess like, av Peter Shire. Som användbar konst. Så föreställ er mitt glädjehopp när jag fick en av min svägerska i somras. Låt samlingen börja! Såhär hoppas jag vårt frukostbord ser ut varje dag under sommarlovet.

20

När jag fick Algot var jag livrädd att bli diskvalificerad till att “bara vara mamma”. När man får barn får man verkligen känna av sin kvinnoroll kan jag meddela. Man kan aldrig vinna. Känner känslan smyga sig på även nu, när inlägg efter inlägg handlar om bebis. Men ja, va ska man säga. Bebislivet kommer och bebislivet går. Nu är vi mitt i. Stay with me. Så trötta efter riktigt lite sömn de senaste veckorna att vi flydde hem till Antons föräldrar idag efter en morgon av den intensiva tävlingen i vem som är mest trött.

Dessutom bröt den där förkylningen jag känt i kroppen de senaste tiden ut igår. Det är spännande att nysa 6 veckor efter förlossningen. Då kniper man får glatta livet. Ja ni hör, klagosången står på högast volym här hemma just nu. Februari drabbade även oss.

Får erkänna att det är lite tufft just nu. Längtar tills läget stabiliserar sig lite. Eller att det i alla fall inte spöregnar varje gång jag går till förskolan. Eller att Iduns mage har vant sig vid att vara vid liv. Eller bara få känna av den slentriana lyxen att få ligga i ett tyst rum helt själv utan att någon gör någon form av anspråk på mig och min kropp.

48
Foto: Claudia Jonson / Den lilla fotobyrån

Förra veckan fikade jag med min vän tillika fotografen Claudia och då får man såhär fina bilder. Så innerligt glad för dem. Selfisar i all ära men bilder tagna av någon annan är också så fint. Inspirerande vän och kreatör den där Claudia <3 Förutom att hon kom in i mitt liv på de mest livsomvälvande sätten för tio år sen, vi har verkligen delat högt och lågt genom de mest märkliga omständigheterna genom åren, så är hon inspirerande i att hon vågar lyssnar på magkänslan. Från kontorsråtta till frilansande fotograf. Coolt, tycker jag.

Foto: Claudia Jonson / Den lilla fotobyrån
Foto: Claudia Jonson / Den lilla fotobyrån

Jag tycker det har varit så mysigt att visa upp Idun för nära och kära. I ett entusiastiskt “kolla vad jag har gjort” har jag lyft upp henne. För denna gången gjorde vi allt lite annorlunda. Istället för att ha tusen besök de första två veckorna träffade vi ingen och spred ut alla efterhand. Rekommenderas verkligen. Hjärtat hinner stabilisera sig och man njuter istället för svettas av alla fikor.

Foto: Claudia Jonson / Den lilla fotobyrån

Jag kallar henne för min efterrättsbebis. Så överlycklig för henne och innerligt förälskad, som att allt man varit igenom de senaste åren och allt man lärt sig har banat väg för henne. Det var länge efter vi fick Algot som jag tvivlade på om jag någonsin ville ha fler barn. Jag kände mig så himla mosad av hela föräldraskapet att jag länge tänkte “jag orkar inte en gång till“.  I flera år drömde jag mardrömmar på nätterna om att jag blev gravid igen och jag bara grät hysteriskt av olycka. Att få fler barn var definitivt ingen självklarhet för mig.

Jag tyckte en när och kär sa det så bra när vi satt i soffan med våra två nya bebisar och hon sa “tänk att vi båda fick fler barn trots allt“. Så fint sagt – för vi brottades båda fast på olika sätt. Hon fysiskt då kroppen inte ville som hon och jag för själen var så trasig. Det var så fint hur hon lät båda våra storys få finnas bredvid varandra – lika stora och riktiga. För ju mer man pratar om det desto tydligare blir det att alla kvinnor har sina egna historier att berätta när det gäller barn och föräldraskapet – ibland helt oberoende om man faktiskt har barn eller inte. Och alla är precis lika viktiga att lyssna på.

Foto: Claudia Jonson / Den lilla fotobyrån

Det finns inget rätt eller fel, även om vi så lätt tvingas in i de tankebanorna. Och som förälder älskar man för första gången orden “allt ser normalt ut“. Det finns något vilsamt i att vara som alla andra – utan att för den delen gå vilse i genomsnittet. Var, när, hur och varför är sällan som alla andras. Vi har alla olika saker att berätta. Och detta är bara början på vår historia.

Tack Claudia för de enastående bilderna. 

56

Vi tjuvstartade sommaren genom att spendera en långhelg i huset. Men det var inte alls sommar, utan svinkallt så brasan slocknade aldrig, alla filtar plockades fram och fårfällarna värmde våra barn. Men åh så mysigt det också var.

Till och med solen tittade fram en av dagarna innan stormvindarna tog fart. Huset kommer verkligen till liv i solsken. Som så mycket annat.

Jag hade med mig en bukett från stan. Annars brukar vi ju plocka det som finns att tillgå på tomten, men februari är en trist historia och jag skulle fota vår-inspirerande bilder.

I huset hänger vi vid frukostbordet länge, så länge att jag alltid hinner bli hungrig igen. Alltid tillsammans med den här virvelvinden i sitt bångstyriga hår. “Jag älskar röda huset“, brukar han säga. Tror det är för vi alltid umgås även när vi inte umgås.

Gjorde det mysigt och plockade fram inredningen (som annars ligger mussäkrade i plastbackar). Funderade på väggfärg och tänkte på allt jag vill hinna med i vår och sommar. Men även här skyndar vi långsamt. Fyra år sen vi köpte huset och vi funderar fortfarande.

Vinter, kallt och vackert, allt på samma gång när frosten la sig över trädgården. Drömmen är att i ett likadant foto är det mögliga huset ersatt med ett fint glashus. Men det kommer nog ta sin tid. Oh well, drömma bör man, annars dör man.

På förskolan säger dom att Algot älskar att hjälpa till. Ibland ser vi glimtar av det hemma. Det är mysigt! Tänk att han snart blir fem. I sommar har Anton lovat honom att bygga en trädkoja.

Och denna lilla avslappnade kropp låg mitt på golvet mitt i allt stök och bök. Klassiskt andra-barnet?

Och i inredning låter vi det också sakta men säkert synas att Idun äntligen är här. In med spjälsängen igen i vårt sovrum och så kändes det självklart att hon skulle ha lite svalor att titta på. På sommaren vaknar vi ofta kl 04 av allt fågelkvitter.

Det är i alla fall nästan alltid sommar inne i huset, oavsett vad det är ute.

<3

Nästa dag vaknade vi till ösregn och storm. Dukade fram fint för att kompensera. Känns som det alltid står mat på bordet när vi är här.

Tillbaka på sin plats, men denna gång med en helt ny frisyr. Och blev, om möjligt, ännu mer lik sin pappa.

Jag trodde alltid att vi skulle fixa i en rekord fart här i huset men även om vi fixar lite här och där hela tiden så chillar vi mest faktiskt. Eller jag. Jag blir alltid toktrött i huset, medan Anton får energi. Han är trött i stan. Så väldigt lyxigt att vi kan växelverka så. Får se vem barnen blir mest lik.

Men mest av allt älskar vi när vi får sällskap i huset. Jag antar att det nästan är hela poängen med ett sommarhus. Man umgås. Med familjen och med vänner.

Extra lyxigt förstås när våra vänner kommer med kompisar till Algot. Då blir det fart kan jag lova. Här är Algot och Ebbot som hjälper oss duka.

Ebbot är min kompis Emelies unge. Emelie har jag känt nästan halva mitt liv, sen gymnasiet. Sammanlänkade vid höften på gymnasiet och sen har vår relation snällt får hänga med i alla svängar livet tagit oss. Inte alla relationer som pallar det vill jag lov. Och när vi ses med 4 barn sinsemellan är det inte utan att man blir lite rörd.

Och hennes lilla Signe. Algot är ett år äldre än Ebbot och Signe ett drygt år äldre än Idun. Så fint allt kan bli. Hoppas dom blir lika bra kompisar. Jag som tappade halva min familj från att mina föräldrar skilde sig när jag var typ nio, tio år tycker det är himla fint att livet ger en möjlighet att plocka ihop sin egna nära och kära i olika variationer och konstellationer.

Och sen var den fina helgen slut <3

 

 

32

“Tänk att vi har två barn”, säger jag flera gånger i veckan till Anton. Fortfarande lite i chock trots nio långa månader som gravid. Borde inte varit förberedande nog? Men ibland hoppar jag fortfarande till när hon gnyr och jag har glömt bort att hon är där. Säger “just det” för mig själv när jag ser henne i ögonvrån. Så överlycklig över att vi blev fyra och fick lilla Idun. Alltså, kan verkligen känna tacksamheten nästan spränga bröstkorgen. Men stänger också ibland in mig på toaletten och gråter för jag är så trött och överväldigad och undrar i mitt stilla sinne “vad fan har vi gjort“.  Den lilla marginal man hade innan till att ens försöka räcka till är borta. Läggs det till bara en sak för mycket så havererar hela maskineriet och jag får svälja gråten. Och på nätterna när Algot ropar “hallå” skär det i bröstet samtidigt som jag kommer på mig själv att längta tills natten är slut när Idun på samma gång gnyr på grund av gaser i magen, slem i halsen och vem vet egentligen. Jag hade glömt vilken gissningslek en bebis är. Och dem som säger att det är lätt att jobba samtidigt “för bebisar sover så mycket” – ljuger. Det går okej, men mycket på grund av att Anton är hemma halvtid. Men det är utmanade trots det eftersom jag helammar. Men ändå. Utan den uppdelningen hade jag redan varit död vid det här laget. Ibland tänker jag att idén om att kunna ha allt är egentligen ren och skär kvinnoförakt. Det finns inte. Svarar jag på ett sms så är det ett annat jag glömmer. Fikar jag med någon är det någon annan jag sagt nej till. Jobbar jag, är jag inte med familjen. Tröstar jag Algot får Idun vänta. Ammar jag Idun, får Algot sitta själv. Jonglerar jag båda barnen, struntar jag i att duscha. Vill jag vara själv en stund, drar jag med samvetet att Anton inte är det. Tvåbarnschocken, kanske. Även om jag fortfarande håller vid att första barnet var en större omställning. Att lära sig vara mamma var en skola för livet. Medan denna läxa handlar om att verkligen, på riktigt, lära sig rycka på axlarna till att man inte räcker till.

Men jag tänker att lyckas man, så är det en svårslagen revansch.

49

Förra veckan (som fortfarande är denna veckan men ni fattar) var så himla.. mycket. Jag tänkte först skriva “mysig”, inte för det hade varit en lögn men för att det verkligen inte hade gett en helhetsbild. Jag har sjukt kraftiga humörsvängningar just nu. Men mysig var i alla fall en del av vecka och det tänkte jag hoppa in i i detta inlägg. Som att Idun blev 1 månad i onsdags! Så stor och fortfarande så pytteliten. I veckan log hon också för första gången. Det var en helt otrolig liten stund.

Jag fick väldigt god choklad på posten från Lakrids by Bulow. Några kärleksfulla smaker till alla hjärtans dag – som lika gott varje dag (precis som all kärlek)! Väldigt goda, tack så mycket! Och en annan sak på posten som jag beställt – en skir dröm från Baum und Pferdgarten till när jag svirar runt utan barn.

Som jag gjorde här! I ett par timmar sprang jag runt som en normal människa. Var bjuden till Mette Cosmetiques fina showroom i Malmö som, framför allt, är en leverantör av flera riktigt bra hudvårds- och sminkmärken. Ett ganska så anspråkslöst event – om det inte varit för dem som jobbade där. Varma, glada och himla kunniga. Det viktigaste alltså.

Jag sprang dit med Kajsa. Vi borde ses typ varje dag för vi alltid har så mycket att prata om, allt från bebisbestyr till jobbtjohej. På plats träffade jag en annan kär gammal vän som jag saknat och med ett glas vin i handen var jag High on Life. Jag sprang hem till Idun efteråt men ändå så härligt att bara få vara annat än matmaskin och en hormongryta en liten stund.

Och så träffade vi Lina (som hade så fin färgkombo på sig) och Sandy på plats också! Inser att vi måste dra ihop hela JWHF-gänget ASAP. För det är ett så himla härligt gäng. Med det sagt att vi inte också är personer som tycker olika, herregud – ingen grupp på 10+ människor i olika relationkonstelationer kan ducka det – men i slutet av dagen är det så otroligt fint med kollegor man blir så glad och peppad av.

29

Det känns som fredag men det är det inte, inte än i alla fall. Men förhoppningsvis en av de där fredagsvarianterna vi kommer njuta av detta året. Då man är föräldraledig och i teorin kan göra vad man vill. När jag häromnatten låg vaken av stress tänkte jag “vad fan håller jag på med, vi har varenda förutsättning för att det här ska bli ett underbart år“.

Vi körde upp hela familjen till huset idag, vi ska spendera helgen här. Fyllde bilen rekordsnabbt och tjafsade om totalt hjärndöda saker, som i en tv-serie. Sömnbristen skrattade hånfullt och nöjt. Men när allt och alla var lastade så high fivade vi ändå och var nog ändå någonstans lite rörda över att vara fyra i bilen nu.

Varit så sinnessjukt uppe i varv de senaste dagarna. Borde få något slags pris eller en stekpanna i huvudet. Det är ju härligt att få saker gjorda och ha något slags superfokus. Men känner i varenda fiber hur samma fokus snabbt blir ihåligt och rent av skadligt om man aldrig landar. En gång när jag gick på akupunktur för stress sa jag “varför motarbetar min kropp mig“, så svarade akupunktören med “varför motarbetar du den“. Bra poäng.

Jag proppsar alltid på att komma till huset när det är dagsljus. Annars kommer jag hellre dagen efter. Det är för min ångest och oro alltid eskalerar på kvällarna. Och här ute är allt så tyst och mörkt att det tar mig en minut att vänja mig. Kanske låter det knäppt, men tänker att det är inget jag kommer bli av med i första taget, sån är jag, och då är det lika bra att jobba med och runt det. Dagsljuset är min vän.

Jag har ett barn i soffan och ett på golvet. Musik i huset och en brasa som värmer. Vi köper skinka, ost och kex. En flaska vin. I helgen ska jag fota ett roligt jobb, några vänner kommer och ska äta lunch och kanske blir det till och med lite sol. Idun som mest vill mysa och Algot som kryper upp i soffan och säger “jag är så glad för dig mamma“. Får det lov att verkligen vara såhär bra? En del av mig blir helt jävla skräckslagen.

 

49
Källa: här

Så fort jag tänker “jag längtar till” så försöker jag lägga av. Älskar dagdrömmeri men vill nog ändå inte längta bort någon tid alls just nu. Men med det sagt så har det varit en aning svårt att inte vara sur på de senaste dagarna. Algot var sjuk hela helgen, alla våra planer ställdes in, det var storm, jag hade ont i hela kroppen och lagom till måndagsmorgonen så fick jag mjölkstockning igen. Februari, huh. Att lämna på förskolan i isande ösregn med envis foglossning och ett blåmärke till bröst gjorde att sommardrömmarna ändå pickade på. Vi ska mest vara hemma hela våren och sommaren, men har börjat planera höstens resa – drömmen är några veckor runt om i Italien i september. Och så bokade vi precis en vecka på Bornholm i juli tillsammans med min bror och hans familj. Tredje året i rad, så det måste väl ändå räknas som tradition nu? Jag vill inte längta bort men ändå himla fint att ha så genomhärliga saker att se framemot.

27

Här kommer lite från den senaste tiden. Jag har ingen aning om vilken dag eller ens hur längesen det är förutom att allt är inom Iduns livstid. Som typ är det märkligaste just nu. Sen hon kom har det varit mer sol än på länge!

Vi är fortfarande mest inne, delvis beroende på bebis, delvis på grund skör själ och delvis på grund av rejäl dos av februaritrist också. Men då har jag försökt pigga upp med glada kläder. Hej hej!

Vi är tillbaka här nu, på konsthallen. Jag tröttnade rätt rejält på konsthallen ett tag. Nu förstår jag varför, det är inget fel på varken stället eller maten, men det är ett av få ställen som är självklart med barnvagn. Så man går hit ganska mycket med bebis. Och sen tröttnar man och behöver vidga sina vyer.

Nostra är också bra för de har himla gott kaffe! Men nu har vi redan hunnit gå denna rundan så många gånger. En del av mig älskar rutinen, en annan del av mig skriker efter miljöombyte.

Och så har jag varit ett par svängar inom AB Småland här i Malmö. Har ett himla roligt samarbete med dem om en månads tid som jag längtar tokmycket efter! Stay tuned.

Livet känns tio gånger lättare när solen skiner. Speciellt med sömnbrist och hormonerna. Bokade en tid hos min terapeut förra veckan. Även om jag vet att det är hormonpåslaget som spökar och vrider upp ångesten så är det alltid skönt med hjälp och stöd.

Vilket jag också får av den här personen. Det var hans som propsade på att jag skulle boka tid. “Bara gör det”, sa han utan värdering. Och så tar han kvällspasset med Idun varje dag, så jag kan gå och lägga mig mellan 20.30 och 21.30 och hinna sova några timmar ostört innan nästa amning. Det är nog direkt livsavgörande (för mig) just nu.

Vi har också hunnit testa ett nytt ställe vid Triangeln, en hummusbar som jag verkligen kan rekommendera. Det var gott. Och känns ju såklart extra bra att supporta efter man läste detta om stället och personen bakom.

Sommar och vinter i en fin kombination. Sommarklänningar passar lika bra på vintern!

Och så har jag hunnit med både ett, två och tre jobbmöten inför roliga grejer i vår. Men inte utan att det blir en liten konflikt inom mig. Kanske låter konstigt men jag var inte beredd på att kärleken till Idun skulle vara så omedelbar och intensiv. Vill ibland bara djupdyka och försvinna in i allt som är hon och underbara familjeäventyr. Men med det sagt så tänker jag även varje gång jag kommer hem från ett möte ang jobb “fy fanken vad roligt detta är“. Två riktigt fina känslor men som kräver lite finess att sicksacka mellan.

38