Det är en speciell känsla. När man bara vet när tiden är inne för något. Den känslan kommer när den kommer och på gott och ont lever jag mitt liv efter den. Det gör Anton stundvis galen, stundvis orolig. Han blir orolig för att jag agerar i affekt och ska ångra mig. Medan jag vilar tryggt i min magkänsla. “Du kan lita på den“, sa min terapeut en gång när jag uttryckte oro för att det är ett klent argument att föra sig med i livet. Folk gillar listor, logik och data.

Jag har aldrig haft stora drömmar som jag planerat för. Men jag har ofta “just nu drömmar”. Mina förebilder har alltid varit dem som vågat ändra sig. Ibland är det oväntade personer jag inspireras av, som min bankkvinna när hon berättade att hon varit både mäklare och frisör men nu “älskar aktier”. Den gemensamma nämnaren med de förebilder jag vilar mot är alltid att de gjort väldigt mycket olika saker. Livet känns så långt, färgstarkt och roligt.

Jag vill fortsätta dela med mig av livet här. För är det något JWHF lärt mig och som ni har har visat mig är att det är absolut roligast att leva livet tillsammans. Jag ska bara klura ut det praktiska.

Tack för för alla era otroligt värmande, generösa och kärleksfulla kommentarer. Jag får erkänna att det var mer överväldigande att gå ut med detta än jag trodde. Ikväll ska jag samla tankarna och svara på era kommenterar.

Puss.

53
Foto: Lina Arvidsson

Jag startade JWHF med Lina för snart tre år sen. Ibland förstår jag inte riktigt vad som hände, att det hände. Tänk att vi kom på en idé och genomförde den! Ibland tänker jag att just det var det största av allt- att vi tog det hela vägen. Det är verkligen något jag är stolt över. Jag bevisade för mig själv att jag kunde, vilket har varit otroligt meningsfullt för mig personligen. 

Dagen innan JWHF lanserades hade jag varit uppe hela natten för att få klart allt innehåll på sidan. Samma morgon kaskadkräktes jag i ett magkatarr-anfall. Jag låg dubbelvikt på mattan i hallen. Jag tror det var kombinationen av att ha satsat så mycket av sig själv, nervositet och chocken över mängden jobb. Ibland fnissar jag lite när jag tänker på det. Så naiv – men ändå så glad. 

Jag har varit ansvarig för innehållet på sidan sedan start och de senaste två åren har jag drivit sidan själv. Såklart med ett helt fantastiskt team av bloggare, krönikörer och kreatörer. Men – det har varit jag som tankat, startat, gasat och kört bilen. Och nu måste jag parkera den. För precis som jag är stolt över att vi vågade starta JWHF, känner jag också en viss styrka över att våga sätta sista punkten. 

Det har verkligen varit en fantastisk resa, som varat i snart tre hela år men jag har kommit fram till att det är dags att gå vidare nu. Jag vet inte var Midis tar vägen än, men i maj när JWHF fyller tre år är det dags att säga hejdå till JWHF gänget. Det var inte utan ett visst vemod som jag meddelade alla på JWHF. Det känns sorgligt på flera sätt att inte uppfylla alla drömmar jag hade med JWHF, men det känns också fint på ett sätt. Jag menade JWHF ända från hjärtat, jag ville verkligen visa flera nyanser av livet och skapa en plats som var tillåtande. Så på något sätt finns hela essensen av JWHF i vår sista mil. För vem har sagt att det bara finns en början och ett slut? Kanske kan man ha flera kärlekshistorier under en livstid? 

Jag vill det. 

 

95

….sa jag skamset till min terapeut.

Idun är inskolad om någon minut och jag känner verkligen den där identitetskrisen komma smygandes. Jag har rensat ut min garderob, ringt en mäklare (igen!) och sms:ar med en kompis på västkusten om “jag vet inte vem jag är längre“. Tack gode gud att hon också har småbarn och svarar “jag vet precis“.

Igår ville jag klippa av mig håret och Anton säger att han oroar sig om jag är nöjd med livet. Kanske är det en släng av pandemin också. Imorgon ska jag träffa min bror på första gången på ett halvår, samtidigt som jag äter kvarg till frukost i något halvhjärtat försök att känna igen min kropp någongång i framtiden. Jag letar under varje sten.

Och min terapeut?

Det är inte ytligt, Christin. Du har bokstavligt talat gett dig själv till en annan person i två år nu. Det är naturligt att vilja bli sin egen person igen“.

64

Det är sådär just nu. Inte så allvarligt egentligen mer än en övergripande känsla av att vara fullständigt otillräcklig. Jag är så oerhört trött. Förkylningen och nackspärren förra veckan tog knäcken på mig. Sen var jag själv med barnen i två dagar som grädde på moset. Paradoxalt det där, för jag tycker om känslan att man faktiskt kan vara själv med barnen i några dagar. Det är en frihet jag önskar för både mig och Anton på varsitt håll. Men får erkänna att tajmingen var urusel. Om jag kunde skulle jag backa bandet och be Anton vabba Idun medan jag var sjuk. Men jag ville klara allt och inte vara besvärlig för Anton och hans jobb. Det låter extremt fånigt när jag skriver det, jag tvekar inför att ens erkänna det, men sen tänker jag att jag nog verkligen inte är ensam om att brottas mot såna inre resonemang. För förtydligandets skull vill jag påpeka att jag inte hade Covid -19 och såklart höll mig hemma med Idun ändå. Men hon är lika vild oavsett om man är på en lekplats, hemma, förkyld eller inte. 

Jag hann precis bli frisk till påsken. Och så började vi skola in Idun samtidigt som Anton var iväg på jobb. Ja, ni hör ju. Total kollapps i sunt förnuft. Samtidigt släpps en artikel om hur många av oss löser problem genom att lägga till saker istället för att ta bort. Spot on. Det låter så enkelt, men det är till och med något vi pratat om i parterapi.  Vad kan ni ta bort”, var det första hon frågade oss för tre år sen. Med tvärsäker övertygelse svarade jag ”inget”. Sen dess har det varit en resa av två steg fram, ett steg bak. Det är ibland skrämmande svårt att bryta mönster som sitter i ryggraden och ifrågasätta sanningar man anpassat sig efter hela sitt liv. Speciellt när man lever med små barn. Sömnbristen och orkeslösheten gör att man automatiskt återgår till sitt gamla beteende som länge var så självklart. Marginalerna är så små just nu med jobb, barn och coronarestrektioner, så på gott och ont går vi autopilot just nu. Vi kör 100 km/ h på en en serpentinväg. 

Kanske kommer det alltid vara så, en del påstår att den farten är inbyggd i min personlighet, men jag längtar i alla fall så oerhört efter möjligheten och orken att få växla själv. 

54

Påsken var sannerligen av blandad kompott – på ett bra sätt. En del av mig tycker det är lättare att bara hålla igång för det blir liksom plågsamt att tro att man kan sätta sig ner med Idun just nu. Vi kom upp till huset torsdag morgon, målade om Algots rum och åkte och köpte krukväxter. Why the rush? Någon spontan bokade huset till direkt efter påsk, så det var snabba puckar att göra det mysigt och fint.

Vi passade på att dekorera med påskliljor till oss själva. De i trädgården har inte hunnit slå ut än.

Algot hjälpte mig plantera. Jag hade blivit inspirerad av ett avsnitt av “hjälp vi har köpt en bondgård“, men synd att ingen klippte ihop det till oss. Det var sådär rofyllt.

Exempelvis så rev Idun upp alla plantor, vilket var jättelätt för henne eftersom Algot dränkt krukorna i vatten.

Sen tog vi en paus i hängmattan.

Och solen la sig över trädgården, det är världens mest rofyllda vy.

Denna är tvärtom till rofylld. Men det vet ni vid det här laget.

Hade tagit med mig några påskägg från stan. Älskar dessa små i trä, synd att jag inte kommit ihåg vart jag köpt dem.

Riva upp blommor och riva ner påskris.

Vi fick besök av Antons familj som hjälpte oss med världens arbetsdag i trädgården. Vi röjde som vi aldrig röjt förut. Väldigt skön och kul hjälp. Skönt för det är en enorm tomt som tar enormt mycket tid och kul för det är ett skönt sätt att umgås på utomhus.

Idun upptäckte vår bäck som rinner i trädgården.

Vi fick leta upp Algots gamla stövlar.

På påskafton var det sol igen.

Och vi gjorde samma sak som dagen innan.

Algot gillade aldrig trädgården när han var Iduns ålder och ville mest vara inne. Så det är faktiskt väldigt mysigt att se dem “laga mat” tillsammans vid ladan.

Anton grejade i köket.

Och så fick vi besök av några kompisar. Det är andra påsken vi firar ihop. Ett år av pandemi har i alla fall först ihop oss med några kompisar mer.

Vi gjorde våfflor som efterrätt till barnen och förrätt till oss vuxna.

Detta är Idun 97% av tiden just nu. Extremt påfrestande.

Ny dag, ny outfit.

Och nytt besök! Vi höll oss ute och bjöd på korv.

Och pinnbröd. Rekommenderar verkligen detta till diverse utomhuskalas och tillställningar. Mysigt och gott.

Så firade vi lite mer påsk tillsammans ute i friska luften.

Sen lunkade vi runt i duggregn i ett par timmar, hittade ett växthus på tomten och lagade köttfärsås på ett hetsigt småbarnsvis. Tack påsken! Det var som två veckor inbakade i fyra dagar.

41

Googlar man “april-väder” så kommer denna veckan hamna högst upp på sökningen. Vi körde hem mitt i en mindre snöstorm idag och för några dagar sen åt vi pizza på gården med alla overaller i en hög bredvid. Det var extremt härligt.

Pizza från 400 grader som ligger runt hörnet från oss, vars pizzor nuförtiden faktiskt är riktigt goda. Blundar man och riktar nyllet på solen kan man nästan låtsas att man är i Neapel.

Vi åt med detta goda gäng och lekte med diverse grannbarn efter en vinter inne. Detta är Ida, Billie och Vega. Och Lukas som inte är i bild. Vi träffades på vår lokala lekplats för ett år sen, precis när pandemin bröt ut mitt i varsin föräldrarledighet. Idag ingår de naturligt i vår närmsta Corona-krets och blivit våra goda vänner. En fin sidoeffekt utan tvekan, och himla fint att man kan träffa nya kompisar även i vuxen ålder.

Vega och Idun! Det är fem månader mellan dessa två, ibland är skillnaden jättetydlig men ett halvår till och det går nog jämt ut. Roliga är dem definitivt i alla fall.

Enda stället Idun sitter still i längre än 1 minut? Sandlådan! Så ni hittar mig där framöver. Gode gud så skönt det är att kunna sitta och scrolla i telefonen och barnet är på samma plats när man tittar upp.

Jag älskade när man äntligen kunde gå till skolan i bara tjocktröja när jag var liten. Känslan av att kunna röra kroppen lite friare borrade sig ändå in i själen. Vilket det också verkar göra på mina barn. Hela vintern är det ett himla tjat om kläder. “Varför” är standardsvar när jag ber Algot att ta på jackan. Och en dag när det var 18 grader ute och han slapp ta på sig jackan sa han “är det sommar nu?”

“Snart”
“YES”

 

 

 

April april

 

35

Nämen titta, en bild på en bebis. Det var ovanligt. Ja men vad ska man göra när hon är i vägen hela tiden. Nu har det gått flera dagar igen sen vi hördes sist. Mina ögonen går i kors för jag har jobbat – bråkat med Anton – burit in ett stort stenbord (eller ja, vi bråkade om bordet och sen fick jag ringa en kompis om hjälp) och så har vi lekt på gården med sammanlagt sju (!) barn och bjudit bärhjälpen på pizza. Vi kom in precis när solen försvann runt hörnet vid 17.30 – tänk ändå att vi snart är mitt i det! Och för en gång skull pratar jag inte om pandemin. Mina två favoritämnen annars, pandemin och bebisar. Nu har jag nämnt de två grejer jag lovande mig själv att inte nämna. Bebis, pandemi, bebis, pandemi, jobb. Pandemi. Bebis.

Också glädjande: jag har sett de första körsbärsblommorna!!! Om inte det är ett vårtecken så vet jag inte vad som är.

Ni har lämnat så fina kommentarer på senaste, tack <3 Anledningen till att jag inte svarat på dem är att jag inte vill lämna hafsiga svar, utan svara mer på riktigt. Istället har det blivit dryga inga-svar och jag skäms lite. För jag blir verkligen så glad när ni tittar in, det betyder mycket för mig. Det gör att jag sitter här nu och hoppas ni kikar in, trots bebis pandemi bebis pandemi tyst tyst tyst tyst bebis pandemi jobb bebis pandemi.

En dag förra veckan cyklade jag till caféet vid Slottsträdgården med barnen. Det var hälften en katastrof där främlingar fick hjälpa mig styra upp barnen och hälften underbart att kunna göra det med barnen, cykla omkring i Malmö tillsammans. Nu måste jag springa in i duschen, akutlägga mig på soffan och och typ lägga en värmekudde på mina ögonlock. Livet händer mig.

Puss på er!

66

Jag är hemma själv med Algot i helgen. Det är så otroligt skönt med en tystare lägenheten, även för Algot tror jag, som tog fram penna och papper och satte sig och ritade i soffan. “Det är skönt att vara ifred mamma“, sa han. It’s save to say att vår lilla piggelin Idun tar rätt mycket plats just nu. Vi äter tacos i soffan och jag bär in honom till vår säng när han vaknar. Enkelt och mysigt.

Vi har släppt planerna på att flytta. Jag vet, om Idun är en piggelin så är jag en jojo. Men insåg ganska snabbt att vi hade gått i sönder om vi börjat den processen, så vi prioriterade om. Och organiserade om. Som i många barnfamiljer är förvaring ett problem, jag vill enkelt kunna gömma allas skit. Så nu har vi sålt våra ikea-bänkar och bygger en ny TV bänk som går från vägg till vägg. Vi har kommit såhär långt och nästa steg är att bygga lådor under.

Jag köpte franska tulpaner häromdagen. Något jag vid den här tiden av året alltid brukar köpa med mig hem från en dag i Köpenhamn. Kände längtan djupt inne i kroppen och gick förbi närmsta blomsterbutik och satte på bordet som en påminnelse om att det kommer igen.

Så, det sker lite ommöblering hemma. Vår soffa gick i sönder får ett par år sen, och sen dess har vi levt med stora revor i tyget. Men på måndag kommer äntligen ett nytt tyg, så nästa vecka är inte vår soffan petrolblå längre. Ett nytt soffbord med plats för oss alla fyra är också påväg. Bakom gardinen ser ni virke till vår stora garderob i hallen. Där är ett Elfa-system som de tidigare ägarna satte in, men som inte var så smart planerat. Men nu har arkitekt-anton varit framme med lasermätaren och maximerat utrymmet. Inser att man är gammal när man ryser av välbehag när man öppnar dörrarna och äntligen ser en vacker rad av förvaring.

Förutom det så har jag blivit så otroligt otroligt förkyld. Tänkte något skräckslaget ska erkännas “nu har jag fått corona” men det visade sig att det bara var ett annat virus som cirkulerar och ett helt vanligt förfall av en väldigt trött småbarnsmamma. Skönt ändå.

59

Jag ligger nerbäddad i sängen. Det small till i min nacke i morse och jag kände hur nackspärren spred sig neråt som om någon hällde vatten längs min rygg. Det ekade ett “åh nej” genom lägenheten, när både jag och Anton insåg hur ont ett nackspärr kan göra, för jag kunde knappt lyfta Idun. Jag borde väl egentligen hålla igång kroppen, att ligga still är inte bra för nackspärr men det är bra för själen, så jag prioriterar. Det är tyst och skönt i lägenheten för första gången på flera veckor.

Jag skickade ett sms till Anton när jag kom fram till kontoret “jag tror vi behöver dela upp oss i helgen“. Man vet att man går på tom tank när man hellre sitter på en vass kontorsstol ifred, än vilar hemma i ett slagfält. Jag kunde inte låta bli att fnysa ironiskt till Anton som sa “gå och vila lite” samtidigt som jag hade två barn som skulle pussa, high-five, springa, fråga var fjärrkontrollen var eller  krypa upp på matbordet. Det är som när man säger “sov mer” till någon som lider av insomna.

Jag hann i alla fall äta en nudelsoppa med en vän innan jag gav upp denna dagen. Det var en sån dag då båda konstaterade hur vansinnigt det senaste året varit, en total game changer på så otroligt många sätt. Ni vet som när fruarna i Real Housewife säger att “the dynamic has change” när man inleder en ny säsong. Kanske lite smal referens, men ändå, still true.

Jag funderar på vad jag lärt mig under detta året? Att jag gillar att vara själv mycket mer än jag trodde. Har insett att jag gärna hellre stannar hemma än går på coola fester (men gärna någon ibland). Den satt nog ändå långt inne för mig att erkänna. Men ja, man lider väl av FOMO som många andra, men det är ju  bara “noise” när allt kommer omkring. Något som stör. Men har också insett att man behöver sitt familjära sammanhang för att kunna hantera det, en grund att luta sig mot och jag har saknat min. Så när jag läste att Sverige ändrar reglerna för inresor för danskar så blev jag nästan rörd. Äntligen!

Så det blev en bra dag, trots allt.

32
Foto: Lina Arvidsson
Foto: Lina Arvidsson

Tiden går, and so do Idun. I höstas var grymma Lina Arvidsson hemma hos oss och vi klädde barnen i hyrda kläder från A Second Love Affair. En gång i tiden delade jag kontor med Caroline och Sofie (som startat A Second Lovestory) och nu är det kontoret fyllt med gulliga kläder. Älskar när saker rör på sig.

Foto: Lina Arvidsson
Foto: Lina Arvidsson

Det är bara ett litet halvår mellan Idun och Linas dotter Uma så vi satte ihop dem två. Det var extremt gulligt. Men såklart känns det absolut hur fort en bebis växer när jag tittar på dessa bilder på Idun.

Foto: Lina Arvidsson

Då satt hon still. I fina kläder från Bobo Chooses och MarMar.

Och nu är dem till och med med i senaste numret av Loppis. Fint att våra barn får symbolisera någon slags annan framtid och framtidstro.

Foto: Lina Arvidsson

Och så är det förstås lite extra lyxigt att få ha såhär fina bilder på Idun. Tack Lina <3

34