Källa: här

När vi köpte vårt sommarhus så tänkte jag: nu jäklar. Hade massor av idéer och drömmar. Sen tog verkligheten vid. Eller jag vid. Insåg att jag fastnat i tanken om vad ett sommarhus borde vara. Blev påverkad snarare än inspirerad av olika influenser. Sen blev jag trött och lät huset vara. Lät mig vara i det. Allt stannade av. Och så är jag med mina hem. Känslostyrd så det ryker ur öronen på mig. Det måste få vara en tillåtande plats, trend or no trend. Slängde alla föreställningar och började funderade på vad jag och vi gillade och vad vi har för behov. Vad huset har för behov (det ska inte glömmas bort). Någonstans har jag nog landat här. Inte lika färgintensivt som lägenheten i stan, men ändå alltid färg, naturmaterial, mönsterkombinationer och skit på golvet. En inspirationsbild att ta på lagom stort allvar.

Ska inte sticka under stolen med att både jag och Anton tycker om och är intresserad av design. Precis som min mormor! När hon gick bort fick jag en del av henne och min mamma. Modern för sin tid var hon, klassisk sen dess. Mycket var från Le Klint, ex denna står på vår byrå.  Önskar mig Le Klint skärmar till de lampfötter vi har utöver den, fast som saknar skärm. Vore ju drömmigt att hitta på second hand, men verkar svårt. Y-stolarna i huset är också från mormor med underbar patina som man inte kan köpa någonstans. Le klint lampan nere till höger är en ny favorit, som också står på önskelistan som jag tror skulle passa fint tills mormors grejer. Jag gillar enkelheten i designen men att det ändå tillför struktur och något slags mönster. Till det har vi ett terazzo-soffbord som vi hittade på loppis. Fint med naturmaterial och lite råare grejer också! En härlig röra av ärvt, fyndat och nytt.

Älskar även denna. Även den från Le Klint, hehe. Hittade ett liknande fäste på loppis till Algots rum eller gästrummet, så bara lampskärmen som fattas där också. Som inte är så bara. Blir så sjukt omysigt ljus utan någon form av lampskärm.

Dags att få in lite färg. Denna mattan får ses som inspiration eftersom den är från Märta Måås Fjetterström. Helt fantastiska mattor (obs! missa inte utställningen i Stockholm som börjar i oktober!), unik i sitt slag men som kostar flera hundra tusen. Alltså totalt orealistiskt. Men jag gillar att leta hos exempelvis lite otippade Urban Outfitters, där man kan hitta fina men mer prisvärda. Vi köpte vår där exempelvis. Även fyndat en och annan matta från loppis, men det är svårare tycker jag.

Men vill ju inte heller att det ska bli för stelt och opersonligt, så plockar in även dessa som inspiration. I huset vill jag ha tapeter! Jag är inte speciellt romantiskt av mig, snarare lutar jag åt det grafiska hållet men gillar att kombinera. Vill gärna fortfarande behålla den “lantliga” känslan i  huset. Därför går jag och tittar på tapeter som inte är så stormönstrade, utan sparar hellre det till kuddarna. Som jag drar mig för att köpa. Alla textiler vi köper till huset betyder mer plastlådor och saker att packa undan. Annars bor mössen gärna in sig, fattar inte hur alla andra gör med sina tusen kuddar men i dagsläget tycker jag inte helt det är värt jobbet, även om vi saknar kuddmyset ibland. Kanske om vi hittar på någon bättre förvaring!

Till sist har jag landat i dessa tapeter från underbara danska Helen Blanche. När jag såg hennes tapeter på The Aprtment för första gången för några år sen tänkte jag direkt “någongång måste jag inreda med en av hennes tapeter”. Och hennes formgivning har varit med på varje moodboard till huset. Tapeten uppe tillvänster har vi faktiskt redan köpt, men inte satt upp en. Den ska vara i vår hall. Den grön-pricka blir nog till gästrummet och den rosa prickiga blir till vårt sovrum. När jag såg den i verkligheten var den mer rosa än röd som på bilden. Det jag gillar med dessa tapeter är lekfullheten, den moderna touchen och att den är just småmönstrad. På håll och i stort blir det en fantastisk helhet.

Okej då, här lägger jag gärna till en av hennes kuddar. Tycker hon är fenomenal på mönster och textiler. Inte för galet, men ändå lekfullt och personligt. Tyvärr lika dyrt därefter. Men inspirerats till att kanske kör en kombination med dessa tre istället: här, här och här Hade nog också gärna slängt in en enfärgad kudde med större kontrastfärg för att fånga upp mönsterna.

Hela ovanvåningen är ganska orörd i skrivande stund. Har inte visat så mycket därifrån än för det är ganska trist (men snart kommer förhoppningsvis tapeterna!) men det är en gammal vind som ny fungerar som olika sovrum. Men med vassa, sneda tak så det är svårmöblerat därför hade vi väldigt gärna platsbyggd någon förvaring, som på bilden. Anton håller på att ritar, jag letar energi. Men inom någon slags 5-års plan i alla fall? Kanske?

Och till sist: inredningsdetaljerna. Precis som mattor är sängkläder och tavlor bra sätt att få in färg och mönster om man inte vill lägga allt krut på tapeter. Jag älskar Teklas sängkläder, har det syrenlila hemma och önskar mig detta randiga till huset. Tänker att det blir fint mönster till den rosa tapeten. Lugnt men kul typ. Och ser favoritprints från Lola Donoghoe. Tycker dem är så fina, har två på väggen i huset. Men ser att hon nog höjt priset lite, hehe. Fast det är väl välförtjänt till en kämpande konstnär. Fick även två jättefin tavlor (men från en annan konstnär) från Jenny när jag var hemma hos henne som nog också kommer få hänga i huset. Men allt inom sinom tid. Mest av allt vill jag hinna tapetsera innan bebisen kommer. Det hade varit kul och ett personlighetslyft för huset.

15
Källa: här

– Jag vaknar dödstrött lagom till måndag, sov uruselt och kom på mig själv mitt i natten att längta tills den var över. Fast jag vet att det innebär en del ängslighet och ångest när jag sover så dåligt. Började dagen med att ställa in en lunchdejt. Vettigt, men tråkigt. Förstående kompiskollega såklart, men ledsen insida hos mig själv.

– När jag blir som tröttast och mest frustrerad över att vara gravid och begränsad av mig kropp drömmer jag om resor och livsbejakande äventyr. Får omedelbart därefter en känsla av att allt kommer bli fantastiskt sen, efter januari. Eller gå åt helvete.

– Ofta tänker jag att det jobbigaste med att vara gravid är att man tappar all kontroll. Eller mycket kontroll i alla fall, av en väldigt väsentlig del av sitt liv. Blir förvånad att jag är sånt kontrollfreak och att det är så jobbigt att inte veta hur livet efter januari kommer se ut. Vill bara ta sats och börja nu.

– Jättemånga är uppe i vardagsstressen igen. Blir alltid förvånad över hur snabbt det går. Det är väl jag också på ett sätt, visste att september skulle bli påfrestande (mest för jag är gravid). Ibland blir jag skitstressad att jag inte kan springa med. Det är väldigt dubbelt att ha två stora saker i livet just nu som båda behöver tid men samtidigt motsätter varandra lite. Att satsa samtidigt på jobbet och på familjen är svårt, det går typ inte? Samtidigt som jag måste påminna mig om mitt motto jag alltid haft och som faktiskt tagit mig hit: långsamt leder också framåt.

– Samtidigt är det skönt att ha något mer i livet som tar fokus. Att något mer än bara jobb får vara viktigt och ta tid. Det är så oerhört svårt att hoppa av karusellen, man blir ofta åksjuk fast alla låtsas som det är skitkul hela tiden.

– Även fast det är lite skitkul också och jag är rädd för att missa allt roligt egentligen. Skulle inte förvåna mig om uttrycket “FOMO” från början hittades på av någon som var gravid.

– Ha tillit till framtiden Christin, ha tillit till framtiden Christin, ha tillit till framtiden Christin.

28

Så kom vi fram till huset i helgen ändå. Vi kom igår efter ett stort frågetecken kring vart Algots bilbarnstol tagit vägen. Vi äger ju ingen bil utan är med i en bilpool så vi får ta in och ut stolen varje gång, och har den lite diskret i vår trapphall. Så en dag tog någon den, eller något. Men efter ett psykbryt från min sida och en ny bilbarnstol så kom vi iväg tack vare Antons tunnelseende i såna här situationer. Låt oss säga att alla våras karaktärsdrag kom fram i full kraft igår.

Men Anton fick rätt till sist, även om jag motvilligt gick med på det. Det var mysigt att komma hit. Här med Algot tåg vi köpte på loppis förra sommaren. Tycker det är himla fint.

Och så dessa två. Som håller ihop när jag och Algot kämpar in i nya roller. Båda med mycket frustration i kroppen just nu, av helt olika anledningar. Med lite energi från mitt håll och jättemycket från hans, så blir det att vi tjafsar rätt mycket atm. Pappa bestämmer, pappa ska natta och han älskar inte mig längre. Även om jag fattar att han vet att jag älskar honom så in i bomben eftersom han kan säga så utan att tveka. Gottegrisen. Men ändå, vi kämpar på Algot och jag <3

Efter frukosten gick jag ut för att se vad som fanns kvar i trädgården. Den är lite trött men samtidigt fortfarande fin här och där.

Här skulle jag ju då varit bättre på att komma ihåg vad alla växter heter, men icke. Ska bättra mig till nästa säsong för den som är nyfiken.

Det blev en liten bukett ändå, hösten till trots. Här i pyjamas, sovtofsen och med Algot.

Tyckte den blev ganska så fin med alla rester från sommaren. Vem sa att hösten inte var färgstark? Nyponen blev ju finfint i buketten också.

Detaljer från huset i solsken. Man ser allt skit, men solen vinner ändå. Här är fortfarande ett himla hopplock av allting men någonstans så blir det charmigt just här. Allt har sin tid. Någon dag kanske vi blir inredningsreportage-färdiga. Eller inte.

I vårt hitte-på skafferi rum som vätter mot köket. Det är ju ett gammalt hus det här så man får hitta på en del och trolla fram förvaring. Är väldigt nöjd med detta, hyllsystemet Ivar från Ikea med favoritgrejer i.

Vi ritar bildbanor och lägger på golvet, springer ut och in och fyller huset med gräs. Men skiter i vilket, för det bör man göra här ute. Annars blir man galen.

Och så har vi ätit egenodlade tomater med pasta. Skoja bara, dom är megaköpta. Kanske i nästa liv eller när barnen blivit större som man hör så många prata om. Men just nu undrar jag hur alla andra får ihop det och tackar ödmjukast för gångavståndet till ICA i stan.

28
  • Just wanna view more of
  • Home

Jag måste erkänna att humöret dalar just nu. Känner den kommande identitetskrisen komma nalkandes. Tittar på mig själv i spegeln och känner inte igen mig. Det är ju sin sak, men känslan inbords är en annan, mer tärande. Alla som är eller varit gravida (eller inte för den delen) som man pratar med har ofta känt samma sak i någon form, någongång och ändå skäms jag lite för att jag inte känner mig fin. Skäms extra för att jag dessutom blir lite ledsen för att jag inte känner mig fin. Kämpar med att hitta mig själv i allt det nya. Igen. Även om jag denna gång har lite lättare att låta graviditeten vara vad den är (för mig) – en transportsträcka. Så är det ändå en ganska lång väg, vill så gärna försöka må lite bra under tiden  även om vissa påstår att den är kort (vilket den är i längden).

Min frisör sa det sa bra en gång, “man letar efter sig själv efter en graviditet“. I en ny frisyr, ny hårfärg, desperat efter att känna sig som sig själv så lyfter man på varje sten. Ibland känner jag mig helt gråtfärdig på kvällarna och känner längtan efter att ha min kropp ifred bränna lite i kroppen. Med Algot envisades jag med att blicka bakåt, jagade det som var innan och ville bara tillbaka. Det vill jag inte nödvändigtvis nu, men famlar fortfarande lite i känslan av att jag inte vet vad som är framför mig.

Jag försöker använda kläderna i min garderob så gott det går, men det är inte bara min mage som växer när jag är gravid. Och känslorna är all over the place, som en viss kunglighet en gång sa. Så mina mönsterkombinationer och siluetter som jag egentligen älskar får mig att känna mig klumpig. Så idag letade jag lite efter mig själv inne på HM. Jag tänkte glatt även denna gång att det skulle vara skitkul att klä sig som gravid, tycker istället fortfarande att det är mer svårt än kul. Men nu har jag googlat och läst att ribbade klänningar ska vara toppen. Så hoppas på att hitta mig själv där just nu.

28
  • Just wanna view more of
  • Style

Jag hade glömt min kamera hemma hos Jenny och förra veckan fick jag tillbaka den. Lite kul ändå, när man kollade igenom senaste bilderna i kameran och insåg hur det verkligen gått från sommar till höst. Här ett axplock från de senaste veckorna i någon slags rakt upp och ner form.

På min födelsedag fikade jag med Johanna, en superfin vän från tiden på Lunds Universitet. Som stöttade genom c-uppsats och så väntade vi barn samtidigt. Kreativ, glad och snäll på riktigt. Hoppas ni får se mer av henne framöver, hon har så mycket bra idéer och som, trots livet, vägrar släppa dem även om det ibland tar lite tid. Fint, real life och samtidigt inspirerande <3

På den tiden var det strålande sol och en riktig värmebölja väntade. Men det var jag lyckligt ovetandes om då och njöt med av en solig dag.

Anton och Algot bjöd mig på lyxfika på Hollandia. Vi åt vår bröllopstårta som vi alltid gör där, den med passionmousse och chokladbotten. Finns ingen bättre.

Så föreslog Anton att vi skulle gå och dricka lite vin och äta lite ost här. Jättebra idé – om sex månader. Nu blängde jag mest surt på honom och var sur på omständigheterna. Men när bebisen är ute, dåså. Fattar inte varför detta stället får så lite uppmärksamhet i diverse kanaler, sjukt mysigt och bra koncept ju.

Och så har jag varit ute på landet, hemma hos Jenny. Då var värmeböljan igång, och det var så himla fint över åkrarna och bäst av allt var att Jenny stånkande över värmen lika mycket som jag. Ibland är det så jäkla skönt med banalt klagande.

Vi jobbade ihop under dagen då jag stylade och hon fotograferade till ett reportage i Plaza. Älskar att jobba med Jenny. Imorgon är vi på’t igen, fast till JWHF. Så har scoutat location och referensbilder för rätt feeling halva dagen. Tänker att det kommer bli fint. Kul definitivt.

Och så en random sjukt oglammig bild. Men älskar den i sin vardaglighet.

Ätit glass i Kvidinge. En Stockholmare som flyttat till Skånes mittpunkt och börjat göra gelato. Det måste man ju som hipsters-ish malmöiter älska. Och det gjorde vi.

Varit en sväng i skogen. Sjukt härligt för sinnet och huvudet, ganska tufft för kroppen. Jisses vad det är tyngre snabbare denna gång. Eller så är det fem år sen jag var gravid sist och fått en behaglig dos av minnesförlust. Hjärnan är ju snäll på det sättet.

Det var grönt när vi kom fram till huset. Ibland drar jag ner mättnaden i bilderna från huset för allt ser surrealistiskt grönt ut, haha. Också för att allt är så sinnessjukt vildvuxet. Nu var det en månad sen vi var där sist och mellan solsken och ösregn så mår all växtlighet väldigt bra. Med betoning på all.

Ett exempel. Min rabatt full av ogräs och kriskål. Alltså ibland skrattar jag rakt ut när jag ser bilder på andra bloggar på deras rabatter. Får lust att lägga mig ner och ge upp. Tack o hej för mig liksom. Men icke. När vi åkte hem såg man faktiskt blommorna igen. Men det glömde jag ta bild på.

Ätit munkar fyllda med äppelmos och Algot hade socker i hela ansiktet. Ett underbart livsbejakande ögonblick.

Ätit nudlar med en fin vän på saluhallen. Ibland kan jag bli så sjukt sugen på nudlarna från Pink Head Noodle bar. Det är något med konsistensen som är så kul och god. Testa gärna!

Och så hämtade jag Algot från förskolan en dag och då var det plötsligt höst. Men det är vi alla glada för, för det betyder en säsong närmre att jag slutar vara gravid och bebisen kommer.

26

Woho, kolla! Nu börjar man äntligen få se lite från jobbet jag gjorde i våras tillsammans med Lindex. I våras fick jag ju mitt knäppaste jobb hittills – som en av fem modeller för Lindex höstkampanj! Här är vi! Amie, Tekla, jag, Hanna och Viola. En kampanj som kommer rulla hela hösten, så antar att allt kommer lite pö om pö!

Det var så sjukt roligt och lite läskigt att vara med i så stor produktion. Man insåg ju snabbt vilket enormt jobb det ligger bakom Lindex kommunikation. Utifrån min yrkesroll som digital strateg, kreatör och kommunikatör tycker jag Lindex är spännande även ur ett kommunikationsperspektiv. Tycker de gör det himla bra! Skulle jag lägga av med JWHF och frilansandet hade jag definitivt velat söka mig till något sånt här och vilja jobba med ett varumärke och dess kommunikation in-house. Sjukt roligt ju, men det är ett sidospår.

Men nu var jag ju där som… modell! Kanske mitt knäppaste jobb hittills och kanske så knäppt att det aldrig slog mig att ställa några detaljerade frågor. När frågan kom upp, att Lindex sökte modeller, kändes det så himla avlägset. Jag skickade mest in det de bad om, tänkte inte så mycket på det och tänkte att det inte var så stor chans att jag skulle få jobbet ändå. Men att det var kul att bli tillfrågad. Höll på att trilla av stolen när jag till sist faktiskt fick jobbet! Var. Så. Himla. Glad. Och mitt ansiktsuttryck när jag kom upp till Stockholm och det kryllade av folk behind-the-scene. Då kände jag mig lite dum för jag inte ställt mer detaljerade frågor, hehe.

Men sen igen är det en anledning till att jag älskar och inte är helt redo att ge upp detta frilanslivet just yet. Det är så himla spännande. Jag får göra sånt jag inte ens formulerat i mitt huvud. Även om det är sjukt mycket jobb, ängsligt som fan ibland att försöka bygga upp något utifrån sig själv och jag ofta undrar vad fasiken jag håller på med, så är det också jättespännande och roligt. Tänk, att jag fick detta jobb genom Instagram! För mig är det inte nödvändigtvis konstigt, men för många (utanför den bubblan) är det fortfarande ganska okonventionellt. Många höjer ögonbrynen och ibland är det lätt att hamna i fällan att man känner sig oförtjänt eller att det bara är “tur”. Men så påminde Anton mig om “alla kvällar och år” som jag lagt på att bygga upp detta (även om det är läskigt att inte alltid veta vad detta är). Hur som helst. Så himla glad och väldigt roligt att få vara en del av Lindex superhärliga team en liten stund. Och tack för all pepp och stöd – det betyder verkligen mycket för mig!

48

Vi har varit i huset över dagen! Jag behövde ett miljöombyte och huset behövde tittas till. Regn, sol och allt har växt tokmycket igen. Påminnelse att allt och alla behöver lite av allt för att må bra.

Jag kan hälsa och säga att min kropp var redo att ge upp efter föregående jobbveckor och lät mig veta det. Förlåt kroppen. Har också fått utslag i ansiktet, hade det rätt mycket för typ tio år sen och så kom de tillbaka nu när jag blev gravid. Vilket känns sådär kul, om jag ska vara ärlig. Skulle kunna påstå att det bara är att “äga det”, men så cool är inte jag än.

Hösten är en av mina favoritsäsonger, fast allt börjar bli trött. Men kanske är det därför? Det är väldigt folktomt och härligt och tiden är mycket mer förlåtande än sommaren. Även om det inte är meningen att snacka skit om sommaren. Det är bara så otroligt skönt innan och efter.

Svåraste med ett sommarhus? Man är inte där hela tiden och väldigt svårt att hinna ta hand om allt. Men naturen ger ändå lite tillbaka fast den knappt får något. Hade hoppats på mina aster skulle välla över precis som i Slottsträdgården i Malmö, men dom är knappt tio centimeter höga och bara en planta kvar. Men dom blommar iaf.

Och äpplena är knallröda. Vi bor ju mitt i en äppelodling och har 5 stora äppelträd på vår egen tomt. Låt oss säga det blir en hel del äpplen.

Nästa år bjuder vi nog in till skördefest!

Vi hinner inte alls mycket mer än bara ren och skär underhållning. Ingen odling, inga skrytsamma dahlior. Inga bombastiska renoveringar (förutom svintråkigt och nödvändigt tak). Men vissa saker som jag gillar extra sen barnsben försöker jag prega ner i marken när tillfälle uppenbarar sig. Som stockrosor.

Har under sommaren försökt få till en blå-lila-orange-gul rabatt med lite inspiration från Malmö stads “neon”-tema i år och lite med inspiration från den gamla trädgårdsmästaren som en gång bodde här och planterade allt i knallrosa typ. Jag är supernybörjare på trädgård, och inte helt inbiten än. Men när tiden och lusten finns är det kul. Några trädgårdsintresserade här inne som läser?

Och så har vi korna som sällskap igen. Varje höst släpper bonden ut dem i hagen framför vårt hus.

Det var allt för oss idag! En riktigt mysig, enkel och lugn dag. Önskar vi kunde stanna hela veckan.

36
  • Just wanna view more of
  • Home
Färgstark sensommarfest, skaldjur och sommarhejdå

Det må ha blivit höst, men innan säsongen skiftade hann vi slå till med en riktig brakmiddag till sensommarfest. Jag hade fyllt år, tyckte livet var grått och blev inspirerad av min kompis som alltid har fest när det är oväntat istället för halv- och helrunda födelsedagar. 32 är väl as good as any age? Det var nog verkligen sista sucken av sommaren dessutom, överlycklig att vi kunde duka på vår gård och sitta ute tills det blev mörkt!

När det kom till dukningen körde jag på det jag gillar mest; färg, mönster, brokigt och all in. Dessutom har vi ingen vuxen uppsättning av tallrikar och glas, utan loppisgrejer som fyllts på genom åren. Så det fick bli mönster och färgkombinationer ända ut alla detaljer, men hade blått och rosa som någon slags semi-bas.

Färgstark sensommarfest, skaldjur och sommarhejdå

Och så sprang jag till torget tidigt på morgonen, älskar Bodil på Möllan här i Malmö. Och så tacksam säsong nu, med så mycket att välja på. Dock när man handlar på torget så får man go with the flow. Hade en idé i huvudet och blev lite annorlunda utifrån vilka blommor och färger som fanns. Enkelt trick att få en dukning att kännas lite lyxig är ju att använda tyg-servetter. Jag har snöat in på rutigt, älskar den industriella och lite mer cleana looken till maffiga färger. Plus fint sätt att få in mönster och struktur. Jag hittade inga servetter i just rutigt, men kökshanddukar som jag klippte av på mitten och voilá så blev det servetter!

Ett annat sätt att leka med stylingen är att variera formen på blommor. Höga, låga, bulliga – våga blanda! Jag älskar sånthär, tycker det är så mysigt att förbereda och ett fint sätt att få lov att vara kreativ utan några regler.

Färgstark sensommarfest, skaldjur och sommarhejdå Färgstark sensommarfest, skaldjur och sommarhejdå

Sen kom gästerna vid 17 tiden. Bra lifehack när man har småbarn eller bara allmänt trött – börjar middagen tidigt! Alla gästerna uppskattade det, hehe. Här är fina Kajsa som kom med sin Hampus och lilla Beate.

Eftersom jag typ inte får äta eller dricka något av det jag tycker om och tycker förgyller vardagen just nu så bestämde jag mig för att ha skaldjursmiddag! Superlyx, gott och sjukt skönt att slippa laga mat. Plus alla tyckte ju det var himla festligt.

Färgstark sensommarfest, skaldjur och sommarhejdå

Enda gången vi haft fler ostron hemma än denna gång var då jag och Anton varit i Danmark och plockat våra egna ostron. Då hade vi med oss nästan hundra ostron hem och bjöd på ostronfest på stående fot i vårt kök. Fantastiskt minne, både naturupplevelsen (som jag gärna gör igen!) och festen i köket.

Färgstark sensommarfest, skaldjur och sommarhejdå

Kanske den festligaste och tjusigaste middagen jag haft någonsin? Kändes kul och speciellt att fläska på. Jag tycker det är så fint att göra sånt här, har alltid varit den som slagit till med fest istället för att exempelvis resa bort. Tycker det är så fantastiskt roligt att ha dessa minnen ihop med mina och våra vänner. Det knyter ihop oss lång tid framöver.

Färgstark sensommarfest, skaldjur och sommarhejdå

Till efterrätt bjöd vi i gengäld på köpe-tårta. Men den godaste ska tilläggas. Älskar Frödinges tårtor, dom får dessutom gärna vara lite lite frysta i mitten fortfarande vid servering, hehe.

Färgstark sensommarfest, skaldjur och sommarhejdå

Såg ju ut såhär som bekant!
Färgstark sensommarfest, skaldjur och sommarhejdå

Färgstark sensommarfest, skaldjur och sommarhejdå

Algot hade två kompisar också som sprang runt på gården medan vi satt och åt. Våra små stadsbarn. Men om livet i stan får lov att vara såhär idylliskt bara ibland så är jag himla glad. Det var verkligen en perfekt dag.

Färgstark sensommarfest, skaldjur och sommarhejdå

Med fina kompisar mitt i livet! Som så snällt kånkade upp på allt och åt tårta på vårt vardagsrumsgolv för lagom till kaffet la min gravida kropp av och soffan kallade. Fint med kompisar som förstår. Tack för en himla bra födelsedag! Hej då sommaren!

 

25

 

Källa: här

Jag vaknar upp skör idag. Jag vet varför. Det är alltid lite förväntat när jag haft en arbetsvecka som i iof varit kul, men samtidigt lite för mycket. Anton har lämnat och hämtat nästan varje dag för jag inte hunnit, eller orkat. Så när gårdagens deadline var städad och klar, så visste jag att kroppen och själen skulle säga sitt. Jag har lärt mig nu att den alltid säger något när jag kört på för hårt. Det gör det lättare att hantera, även om jag fortfarande förbannar mig själv för att jag planerat så taktlöst. Även om allt löser sig med lite återhämtning. Så enkelt på pappret, så svårt i verkligheten. “Jag klarar det bara jag planerar in återhämtning”, skrivs det gärna. Sant, och kanske nödvändigt ibland för det är svårt att få ihop allt, men hur många gånger kan man säga förlåt till sig själv utan att det blir lite urvattnat? Och även om jag vet att en storm är påväg, så vet jag aldrig hur stor den är eller hur den kommer te sig. Alltid totalt oförutsägbart. Kroppen väljer själv vad den släpper fram.

Speciellt när man är gravid, kanske. Eller, i alla fall för mig. Jag blir totalt hudlös med ett nytt liv i magen. Jag förstår varför barnmorskan inte vek blicken när hon sa “det är viktigt att du är i din kropp nu“. Jag vet att hon har rätt, inte bara av fysiska hälsoskäl, inte bara för själva bebislivet i magen, utan även för mitt själsliv. Att få barn var lika underbart som traumatiskt upplevelse för mig, mycket på grund av att det var först när jag fick Algot som jag verkligen insåg hur försvarslöst ett barn är. Hur försvarslös jag var då för så längesen, hur jag måste ha kämpat med att förstå världen. Ofta fortfarande för svårnavigerad för att skriva om. Men sen Algot kom ser jag ibland min barndom utspela sig parallellt med att han växer upp. Samtidigt som jag ofta drar en lättnads suck över att han inte har någon aning om det. Det är min storm, inte hans. Och så går tiden, man läker lite, går vidare, glömmer lite, solen skiner  och så kommer molnen igen. Skymmer sikten. Innan man vet ordet av det har det slagit om och det är oväder påväg in igen. Och så säger jag det högt för första gången, fast jag lagt märke till att jag tänkt på det flera gånger de senaste månaderna, att i år är det 10 år sen min pappa dog.

Dags att ta skydd.

47

Än så länge har jag köpt typ en body till bebisen. Känns alltid så abstrakt att köpa till någon som inte finns än. Lite av rädsla och lite av ja, vem vet hur det känns sen! Men lovade mig själv att unna mig scrollningen och våga dagdrömma lite mer denna omgång. Så det har jag gjort, fantiserat hur vårt sovrum kommer se ut med en bebis. För bebisen kommer bo inne hos oss, precis som Algot gjorde.

Algots gamla spjälsäng är öjablå, en riktig favoritfärg så det får den fortsätta vara. Men detta har jag tänkt till. Jag gillar att jobba med färger i samma mjuka färgskala för att sen sticka iväg med en och annan kontrastfärg och kombinera olika mönster. Fin och stark blandning.

Märket Liewood är en favorit och där hittade jag både den lilla kaninen och sängkläderna i leopard.  Spjälskyddet är från Done By Deer! Moln-kuddarna är från HM, de rosa påslakan är från Cirkusfabriken och lövfilten från Nofred.

22