Jag är en Bloglovin-klant! På något sätt råkade jag ta bort min nya blogg på Baaam istället för att föra över er till den nya. Jag har mejlat deras kundservice, men de har tagit slow-living till en helt ny nivå. Så tills dess får vi hoppa över till nya bloggen tillsammans – fast manuellt! Återkommer när sniglarna på Bloglovin återkopplat. Men nya bloggen är laddad med både ett, två tre och fyra nya inlägg. Här hittar ni bloggen nu!

3

På ett sätt känns det som att jag växte upp med JWHF. Men mer som att jag blev uppfostrad av en vild tonåring. Som att vi var två föräldralösa barn som blev vuxna tillsammans. Jag hade inte varit samma person som jag är idag utan denna erfarenheten. Tack för allt kära JWHF!

Men nu flyttar jag hemifrån, with a baaam. Här hittar ni min blogg från och med NU! 

20

Jag var tre dagar i Helsingborg förra veckan, jag kom hem igår. Det var verkligen så himla härligt. Mest för det var så skönt att komma hem sen igen. Ibland känns det som att jag brottas med mig själv. Törstar efter att uppleva något nytt, eller åtminstone annat. Men så längtar jag alltid till sist hem och känner en viss lättnad när jag kryper ner i min egen säng. Jag har alltid tänkt att jag är en äventyrlig person utan att nödvändigtvis definiera vad det betyder för mig personligen, utan ofta följt någon halvt påhittad mall. Jag minns en gång när jag grät i smyg på en festival, jag sa att jag slagit mig men egentligen var det för jag kände mig så himla obekväm i den miljön. Jag kände mig fel som inte tyckte det var lika kul som alla andra men kunde ändå inte låtsas mig till att ha kul. Det var som om kroppen fick en allergisk reaktion och skrek “vad gör du!?“.

Jag läste en text som någon som la ut på Instagram igår, om att medan alla andra pratade om alla sociala saker de skulle ta igen efter pandemin så såg hon mest framemot att lunka vidare i hennes takt. Jag skrev att jag kände igen mig. Missförstå mig rätt, jag gillar middagar med vänner och kan till och med uppskatta ett mingel då och då men detta året har jag verkligen insett hur mycket egentid jag behöver för att må bra. För att hjärnan ska fungera och kroppen inte ska behöva skrika.  Jag är fortfarande samma tjej som hon som grät på festivalen.

Utan pandemin hade jag nog kört på i samma takt några år till. Det är det som jag kände förväntades av en, både från mig själv och från andra. Men den lättnaden kroppen kände när allt slog i en annan takt visade helt klart vägen framåt för mig. Istället för att visa vart skåpet ska stå stup i kvarten, vill jag heller follow the beat of my own drum.

59

Maj regnade bort och juni smälter. Helt plötsligt var det sommar – men inte mig emot! Klara färdiga gå! Fast så snabba puckar blir det nog inte. Jag ser framemot att lunka fram i sommar. Vi funderar på att eventuellt åka till Italien i höst när Algot har höstlov (!). Beroende på status i världen såklart. Men så länge släcker vi saknade av kulturellt utbyte genom att beställa hem pasta och pizza från Malmö’s bästa – di Penco.

Och så har jag rotat fram sommarkläderna. Gud jag kämpar verkligen för att inte stoppa huvudet in i stor potatissäck just nu. Jag vet att det är hjärnspöken som spelar mig ett spratt, för i grund och botten, är jag så glad för allt min kropp står ut med och klarat av senaste par åren. Jag rensade ut bilder från min telefon häromdagen och hittade bilderna från när jag låg inlagt på sjukhuset för nässelutslag precis när jag blivit gravid med Idun. Jag la aldrig upp de värsta bilden på bloggen, men stackars kroppen alltså.

Ut kom i alla fall dessa gulliga fötter. Jag kunde inte låta bli att köpa ett par Crocs även till Idun. Kan typ vara den gulligaste skon jag sett. Men oklart vart hennes ena strumpa tagit vägen ser jag ny, typiskt Idun. Förresten! Nästa vecka tar bloggen ett nytt andetag och släpper in frisk luft. Längtar!

42

Vi kom till huset fredag kväll. Jag brukar alltid vilja komma hit innan kvällen, eftersom det är något vemodigt med kvällarna.  Men inte sommarkvällar, de bara fortsätter i någon slags tillfällig oändlighet. Vi kom fram till ett ljummet sommarhus.

Jag skrek av förtjusning när jag såg att syrénbusken blommade. Jag planterade den för fem år sen och detta är första året den blommar. Jag som stundvis har svårt att att ge mig hän till trädgårdslivet fick äntligen känna den där belönande, lyriska känslan av lång väntan. Som den gången jag började spring runt Pildammsparken och fick uppleva “andra andningen” som alla löpar-människor pratat om.

Dagen efter, igår, vaknade vi till sol och kunde gå ut nakna vid sju tiden på morgonen. Åt mariekex i gungan och hoppade på studsmattan innan daggen dunstat bort.

Det var så pass varmt att vi åkte ner till havet. Kattvikshamn har fått en liten strand efter att de rensat i hamnen och lagt sanden på andra sidan. Så fint och otroligt härligt med Idun. Annars är ju bryggan inte helt 1,5 års kompatibel.

Har numera två barn som älskar att bada! Synd att Algot har Antons underhudsfett för annars hade han kunnat vara i hela dagen. “Bästa dagen någonsin”, sa Algot. Känns ändå fint att han har många såna dagar, hehe.

Jag badade också! Doppade mig en, två, tre, fyra och fem gånger! Två blåmärken på knäna och tre ringar på magen. Det är inte utan att jag tycker denna bilden är lite jobbig, det är svårt att tycka om sin kropp hela tiden. Speciellt när den ändrats så kolossalt senare året. Egentligen skriver jag bara om det för att ge en motbild till de som tränar med en fruktjuice i handen – efter ett påfrestande år har jag gått upp i vikt sen jag fick Idun. Så kan det också vara är mest det jag vill säga.

Vi gick upp till kiosken för att köpa obligatorisk glass.

Som hade kulglass som nyhet! Algot fick två och blev mätt innan sista kulan var slut. #goals.

Jag och Idun! Vi kan helt enkelt konstatera att båda mina barn älskar sommaren. Det gör väl alla, men jag vågar nästan påstå att Idun och Algot har lite mer studs i benen. Som att sommaren var gjord för dem medan jag är den personen som kan klaga när det blir lite väl varmt.

Tillbaka till huset! Detta är verkligen en enastående vacker plats. Innan det blev sommarhus så var det en gård och för ett par generationer sen bodde här en man som var trädgårdsmästare på Norrvikens trädgårdar. Det märks att det varit en älskad plats långt innan den var vår.

Vi fikade!

Algot som börjar räkna ner dagarna till att förskolan slutar, sommarlovet börjar och äventyret i förskoleklassen tar vid. När han visade mig sitt diplom i veckan där det stod “tack för denna tid” (pedagogerna firade lite med barnen i förväg) fick jag hålla gråten i halsen. Första stora milstolpen i lilla stora Algots liv <3

Det blommar aklejor och daggkåpa i trädgården! I våras rensade jag och rensade jag och rensade jag. Vilket verkar ha gett utdelning för det som är fint har fått chans att växa till sig när allt ogräs rensats bort. Metaforiskt för livet i stort, don’t you Think?

Anton och hans rabarber! Jag köper färdig potatisgratäng medan Anton odlar egna potatis. Men gott blir det. Av rabarbern gjorde han rabarberkräm som vi år med kall mjölk och färska jordgubbar.

När kvällen la sig som en filt runt i huset kändes det som om det gått flera dagar. Alla konstaterade i slutet av dagen att detta var sommarens första dag utan tvekan! Och vilken pangstart.

Ungar på bra humör och tjugograder varmt, kräver inget mer än det!

Längtar tills dagarna går i ett här och det inte spelar någon roll om det är söndag, måndag eller tisdag. Men tills dess – glad söndag!

72

När jag gick i akupunktur för några år sen frågade han mig en vår om jag var pollenallergier. Jag svarade snabbt nej för den tanken har aldrig slagit mig. Jag har alltid skyllt min trötthet på mig själv. “Du har ansträngd andning, så du är nog känslig i alla fall”, sa han. Klipp till en andra graviditet (som vi alla vet förändrar både det ena och det andra) och jag har stundvis svårt att vakna till liv den här tiden på året och mina ögon är mer svullna än vanligt. Allt kan inte skyllas på Idun, stackarn. När Karins hund är på kontoret kan jag helt plötsligt få extrem nästäppa. Visserligen har jag slagit rekord i förkylningar denna månanden, men aldrig hört om en förkylning som ramlade ner från taket. Så, kanske ska undersöka saken och sluta skylla min stundvis smärtsamma trötthet på dålig karaktär.

Covid eller inte, så går vi inte på resturang speciellt mycket just nu. Det är helt enkelt inte en så angenäm upplevelse med en 1,5 åring och en 6 åring. Något två barn ändrade helt klart, för med 1 barn var det fortfarande genomförbart. Hur som. Tur att Anton gillar att laga mat för det är absolut en guldkant i vardagen vi båda uppskattar. Här med sparris, parmesan och pocherat ägg efter en lite väl enkel lunch på hypade “Ruths” här i Malmö enligt Anton.

På tal om Ruths så hittar jag colt blå inredning även längre upp i Skåne. Men på ett fik random och väldigt ocharmigt nära Båstad tågstation. Men själv cafét var väldigt bra. Gott surdegsbröd, välgräddade kanelbullar och så köpte vi med oss en snygg burk sardiner. Även ocharmigt kan vara charmigt.

Vi har vägarna förbi när Anton hämtar upp mig från tåget. Båstad tågstation är den närmsta tågstationen när man ska till vårt sommarhus. Båstad hade verkligen mått bra av lite kreativitet och eldsjälar utöver dem som älskar spela tennis och köra snabba bilar. Potentialen finns där men så länge hittar ni oss isolerade på landet. Can’t wait för sommarlovet att börja.

33

Innan jag blev förkyld igen hann jag göra ett fotojobb, denna gången hjälpte jag Karin med lanseringsbilder till hennes sommarlåda. Jag köpte lite blommor på torget för att skapa sommarkänsla när maj gjorde en besviken. Men det gjorde inte Annika på torget som har haft roligt utbud de senaste par gångerna jag varit där!

Det doftade gott på kontoret. Jag saknar att gå till kontoret. Denna våren blev allt upp och ner och jag har inte varit där så mycket. Men det är skönt att ha ett ställe att gå till när man behöver. Kolla så fint vi har det!

På kvällen mötte jag upp Anton vid St:knut. Han hade bokat bord på Bouchon och frågat våra kompisar om dom kunde passa barnen ett par timmar. Det var så extremt himla skönt att inte vara involverad i någon slags planering. Jag har känt mig extremt trött på extraknäcket det ibland innebär att vara kvinna.

Vi åt klassisk, god fransk mat. Vi hade en sådär upplevelse på samma resturang för ett par år sen (kom senare fram till att med ett par år så menar vi typ 5 år) och inte gett det en ärlig chans sen dess. Men så tittade Karin förvånat på mig tvärsöver skrivbordet och berättade att de har en utmärkt vinlista. Så nu vet ni!

Jag åt en supergod efterrätt med choklad och kola. Jag gillar superduper klassiska efterrätter, så denna gjorde mig glad. Tradition kan man hålla till efterrätter istället för till könsroller.

Det blommade så ljuvligt fint på gården när vi kom hem. Det var den 17:e maj, det minns jag för det är vår bröllopsdag. Vår gård är helt underbar på våren. Undra om vi hinner med en vår till i denna lägenhet? Om vi bortser från att vi under inga omständigheter skulle mäkta med en flytt just nu, så känner vi oss helt villrådiga över VART vi ens skulle vilja flytta. Corona kanske tog kål på hela kulturbranschen, men bostadspriserna skrattar hela vägen till banken.

Det hjälper att stirra upp i trädkronan när hjärnan går på högvarv.

Och jag känner att marken under fötterna skakar lite. Kanske är det för att jag blev förkyld för andra gången på två (!) veckor, listan på mina covid-test ser minst sagt deppig ut på 1177 men som tur är har jag “bara” fått vanliga förkylningsvirus. Eller så är det bara så det blir när man lämnar en vår av stora beslut bakom sig.

40

Ost & vänner ska tydligen stänga. Tråkigt eftersom det är riktigt härlig trio på Östra Rönneholmsvägen med bageri, ostbutik och ett charkuteri. Jag köpte denna osten förra veckan (eller var det veckan dessförinnan?) när jag tyckte vardagen kändes för trist och omständig. Sen var det rätt omständigt att stå i corona-kö med en 6-åring och en 1-åring men kvällen med Anton blev mysig. God ost, eventuellt att möglet var lite för mögligt.

Vi drack vår hemmagjorda äpplecider till. Inte perfekt men ändå något väldigt härligt med att dricka något man gjort själv. Jag säger vi, men jag menar nog Anton och vår kompis Gudmund. Gudmund tar alltid så roliga intiativ och väldigt handlingskraftig. Vilket är extra härligt i en tid då det är alltid enklast att skita i både ostbutiken och cidern. Men så blir det mysigt till sist och inte minst – fina minnen.

Vi åt fisksoppa samma dag. Vi har alltid fryst lax hemma och ibland tar jag bara fram 4 filéer utan någon plan med det blir alltid något gott av det. Fisksoppa var enkelt (iaf enligt Anton), men annars häller vi färdigsås på och stället in i ugnen eller bara kokar potatis och gröna räntor till. Bra snabbmat utan att vara snabbmat. På tal om mat – idag åker jag till Ystad för att äta och dricka med denna stjärnan, som också precis lanserat en hemsida för vinintresserade btw. Följ gärna våra dag här! 

26

Jag hör Adele i bakgrunden och det är som att jag sjunger till mig själv. “Hello, it’s me. I was wondering if after all these years you’d like to meet. To go over everything” Det hade varit skönt att ta en kaffe med mig själv. Jag grät en skvätt på kontoret igår för jag kände mig så sjukt otillräcklig. Hello, can you hear me? I’m in California dreaming about who we used to be
When we were younger and free. Fast jag drömmer från sängen med en snorig Idun vid fotändan.

Det är något med barn som gör att man lever så sinnessjukt mycket i stunden. Förra veckan passade våra kompisar barnen och vi åt middag för att fira vår 7:e bröllopsdag. Solen sken och livet kändes bra. Det var den stunden. Denna veckan är en annan stund. Och jag upplever båda lika mycket.

Men jag blir glad att ni kikar in här fast det varit dåligt med uppdateringarna på sistone. Det känns som en kompis som kommer förbi och tittar till en. På tal om. I morse ringde en fellow-förälder som jag egentligen inte alls brukar prata i telefon med och jag hann knappt svara innan han utbrast “Var är ni någonstans, det är så längesen vi sågs, har något hänt??!”. Hello from the other side I must’ve called a thousand times. Så avancerad har varit vabb-liv blivit.

Väntar ni på mig? Jag blir glad i så fall! Snart kommer Anton hem med en hamburgare och en kram. Det ger förhoppningsvis lite ny energi som räcker ända hit <3

68

Bilderna är inte från idag, men ett tecken på hur snabbt tiden gått sen dom togs. Imorgon har det gått en hel vecka sen vi sprang med barnen vid Glumslövs Backar. Algots som tjurade hela vägen dit på grund av “tråkigt” blev oväntat förtjust och sa entusiastiskt “vad fint här är mamma“. Det är ändå någonting med ytor som fria för barn att springa omkring i utan “akta, nej, försiktiga, gå ner därifrån“. Jag kände en sting av inspiration att göra mer sånt här i sommar, åka på äventyr i naturen.

Jag sms:ade en vän när pms:en var extra påtaglig och våren susade förbi utanför bilfönstret. “Idag satt jag och stirrade på ett blommande äppleträd och kände att jag ändå missade det“. “I can relate“, svarade hon. Ett pms sms från en blinkande mamma till en annan. Det är våra batteri som blinkar och håller på att ta slut. Sekunden vardagen präglas av vabb så kör allt ihop sig, dessutom har min förkylning varit extremt seglivad eftersom jag aldrig riktigt hinner återhämta mig. I onsdags åkte jag hem med en frisk Idun men snorig Idun till en av de kunder jag jobbar med de senaste nio månaderna. Hon satt med Idun och sin egen treåring i knäet med tröjan full av fläckar av sylt och grädde från pannkakorna hon gjort halvtimmen innan. Så kunde jag hålla vår deadline och få klart det som stod på min agenda. Men jag kunde inte låta bli att fnissa lite åt synen på någon slags ultra-modern arbetssituation. Och samtidigt extremt tacksam över att (arbets)livet kan vara så också.

Och helgen då? Min bror med familj är och hälsar på oss i huset. Sist dem var här skar vi ut läskiga ansikten i pumpor och nu blommar äppleträden. Konstigt, men samtidigt känns det som ingen tid alls har gått när Idun vilar huvudet mot min brors axel. Vi är en slagen grupp vuxna, det är fullt ös med fyra barn. Även om det är med en strålande utsikt at the same time.

32