Det har minst sagt varit en intensiv vecka. Men när det är så intensivt så har man knappt något val att bara fokusera. Tiden går så otroligt fort då. Jag har knappt haft energi över att reflektera över vilket väder det varit (vilket är mycket ovanligt för mig, hehe) men veckan känns som solsken. I tisdags var jag i Köpenhamn.

Med Jasmin som hjälpte mig när jag skulle handla blommor till eventet i onsdag. Kan såklart kännas som överkurs att åka till Köpenhamn. Men jag tycker det är värt det att gå the extra mile.

Önskar att det skulle vara billigare att åka till Köpenhamn och vara i Köpenhamn. Anton hade läst någon ny rapport som visade att det är lika dyrt i Köpenhamn som i New York nu. Sjukt och tråkigt. Men i alla fall. Det finns ju en Stilleben-butik även vid Nørreport nu så vi sprang inom där också. Passade på såklart. Där är verkligen alltid så fint, blir alltid alltid inspirerad. Drömköket, om det nu finns!

Det var fullkomligt ljuvligt att gå loss i blomsterhavet som är vid Torvhallerne. Även ett stökigt kök såg härligt ut med så fina blommor. Inte nödvändigtvis billigare att åka till DK att handla men definitivt alltid roligare utbud.

Den dagen VAR det faktiskt himla fint väder. Bad Jasmin ta en bild och så tog jag en på henne. Älskar att ha kollegor <3

Hämtade ut ett pressutskick från härliga Urtekram. Himla lyxigt packet med deras nya serie som doftar lavandel.

Jag sprang även inom Atom47 som ligger vid Davidshall. Hade sett på hennes Instagram att hon gjort smycken med stora pärlor. Som jag letat SOM EN TOK efter, men har också tyckt att de jag hittat varit för dyra. Plus att det kändes så himla kul att få handla lokalt och stå och nörda ner sig i olika pärlor. Jättefina grejer och mysig butik. Mirjiam är ju där också!

Kolla så fint. Så glad för det!

Och Algot, min älskade unge som är typ pepp på allt jag tar hem. “Så fina blommor mamma, jag ska lukta”. Hoppas han också ska njuta av allt som är fint i livet 4-ever.

Har även gått förbi nyöppnade HM som flyttat tillbaka på Gustav. Känns väldigt lyxigt varuhusaktigt och påkostat. För att inte prata om invigningen, woasa. Vilken drömbudget, hehe. Var bjuden på en lyxig frukost men JWHF hade event samma dag så jag var tvungen att jobba!

Sen rev jag av ett 12-timmars pass tillsammans med Sanna och massa härliga människor. Har suttit i flera timmar idag och redigerat bilder och är fortfarande inte klar. Jag agerade ju även fotograf under kvällen. Tur en kan bära många hattar.

Drömde så sinnessjukt under natten. Så uppenbart att man bearbetar sitt liv när man sover. Sen vaknade jag upp till Algot. Som är så ljuvlig just nu. Såklart, envis och bångstyrig och beter sig typisk jag-är-snart-4-år. Men också, ljuvlig. Pussar min hand när jag hämtar honom och säger “jag är så glad att se dig mamma”. Såna ögonblick som är fulla av total klarthet.

När han vaknade hade han fått nya kläder och ballonger och undrade om han fyllde år, hehe. Det vara bara en extra festlig dag. Såna dagar ska väl också få finnas tänker jag.

Och så är jag nästan klar med denna. Vi läser ju den i  JWHF bokklubb. Bra bok, fantastisk klubb. Det är en så himla mysig känsla när man vet att någon väntar på en. Den 28e mars diskuterar vi boken!

11

Ändå festligt arbetsbord, visst? Fyllt med kalasrester, vardagsbestyr och en bit bra-jobbat-tårta till mig själv. Det får man väl ändå lov att känna ibland? Jag jagar ofta mig själv framåt hela tiden. En hårfin gräns mellan att vara driven och självspäkelse, helt klart. Denna gång vinner den goda sidan (för visst har man en jäkel på varje axel?) och jag låter mig själv njuta av hela upplevelsen från igår. När JWHF hade ett event tillsammans med Blaou här i Malmö. Om någon missat, hehe.

Framför allt för det var så himla bra stämning, vilket gjorde mig så otroligt glad att så många var så pepp och stöttande. Låter den känslan skvalpa över lite till idag och njuter av the aftermath <3

hörs imorgon.

15

I fredags åkte jag till Ystad. Det var så jäkla mysigt. Hoppa på tåget och försvinna bort från Malmö ett tag. Stan i all ära men gud så skönt med ett enkelt miljöombyte. Jag skulle på Jennys kurs i kreativ struktur och Kajsa hämtade mig här på tågstationen. Tycker också det är härligt när inte allt sker inne i stan. Kändes definitivt som det fanns ett behov och längtan efter det.

Och kolla! Jennys studio! Så avuuuuuuundsvärt och coolt (även om jag tycker det är härligt att ha goals att längta till). Jenny är ju en av mina första stilförebilder sen 4-ever och så träffades vi när hon fotade vår lägenhet förra året. Och på den vägen var det!

Ett härligt gäng med egenföretagare. Jenny har ju verkligen rätt med att många egenföretagare kämpar med struktur. Eller, att räcka till i alla avseenden. Det är så oerhört kämpigt när man ska göra allt själv som egenföretagare. För man är inte bra på allt och man tycker inte allt är kul. Det är då struktur ska hjälpa till! To get things done.

En väldigt analog kurs, vilket är härligt! Utgångspunkten är Jennys pärm där hon har hela sitt företag. Så att man kan åka på semester någon gång eller bli sjuk eller bara stirra in i en vägg och någon annan kan ändå sköta jobbet utan allt för stora problem.

Why not liksom! Man vill ju vara i Jennys huvud.

Får erkänna att jag smet iväg och kollade på allt ibland. Älskar hem och ställen där det finns mycket att titta på. Nu vet jag iof att det är supertrendigt att rensa ut och allt (svetten) men tycker om ett innehållsrikt hem.

Agnes var också där och hon blev nästan helt paralyserad av att försöka få struktur. Jag tänker att det är första steget, att erkänna hur segt det är, hehe. Jag hade velat få in alla mina bilder, filer osv i ett system online så jag inte hade behövt leta i min time machine (fast älskar den!!!) stup i kvarten.

Men framför allt är såna här träffat så himla berikande också för att dela erfarenheter. Vad kämpar man med, vad tycker man är jobbigt, vad är kul och varför började man. Det är ett fint stöd.

Som egenföretagare blir man helt sjukt bra på problemlösningar. Löser problem v-a-r-j-e dag. Så man får ändå klappa sig på axeln även om jag blev himla inspirerad att städa upp i mitt företagsliv (mitt privata för fanken vänta, någon måtta får det vara). Vore ironiskt om det var jakten på ordning som knäckte mig, hehe.

13

Veckorna springer iväg och nu har jag rensat kameran. Älskar att göra det, det blir en fin påminnelse varför veckorna springer iväg. För ett par veckor sen var det sol flera dagar i rad och med lite vilja kunde man sitta ute. Vilket jag gjorde när jag åt lunch med Sanna och Kajsa.

På Noir. Härligast i stan, även om vi alla är lite överens om att mackorna är mer fika än lunch hur goda dom än är (vilket dom är). Men det ÄR så mysigt där. Vi pratade företagande, hälsa och hur man ibland kan kämpa i sin föräldrar-roll. Högt och lågt alltså, hudlöst och ärligt, och helt underbart att få ha sånt mitt i vardagen.

Kajas underbara väska – i finaste färgen. Den fick en egen stol av självklara anledningar. Så fin!

Där satt vi tills vi var helt förfrusna men glada över vårens första utelunch. Kändes lite fånigt men mest härligt. Optimism, man måste ju ändå älska det.

Jag och Sanna har även varit på möte på Hotel Noble House här i Malmö, där vi ska ha eventet med Blaou. Sanna hjälper JWHF att anordna och planera till eventet på onsdag. Det är alltid så himla mycket jobb med event, puh! Men de som oftast blir bäst är de med mest förhandsarbete bakom. Jobbat väldigt hårt på att detta ska blir så härligt och kul som möjligt. Ser så framemot att det äntligen blir av! Så pepp på Blaous nya kollektion dessutom.

Har också ätit lunch tillsammans med, eh Sanna igen, fast på kärleksgatan hehe. För er som inte vet lärde jag känna Sanna i samband med att jag var med i ett hemreportage i Family Living. Så sjukt kul att vi jobbar ihop idag! Tycker det är sånt som gör livet så roligt. U never know. Allt kan hända osv. Tycker för övrigt det är så fint hur Kärleksgatan så snabbt blivit lite av ett klassiskt Malmöställe. Bra jobbat liksom. 

Och så har jag även hunnit med ett event på Stockholms Auktionsverk som de hade tillsammans med DUX. Fint event förutom belysningen, hehe. Men det var kul att kolla på fina möbler och träffa roliga kollegor. Stockholms Auktiosverk är ju gamla Laurtiz här i Malmö och Lauritz coola ägare var där (som köpt SU) och så visade det sig att Jenny fotat deras lägenhet en gång. Och vilken lägenhet då!.

Gick tillsammans med Kajsa och Agnes och så stötte vi på Matilda på plats!

Ganska satsigt ändå med livemusik, visst? Älskar ändå det eftersom det skapar en jättefin stämning. Påminner mig om jazztrion och minglet på mitt och Antons bröllop. Här är lite bilder från vårt bröllop förresten, snart firar vi 5 år som gifta så kanske kommer det ett större throw-back inlägg då!

Men vi satt mest här, i andra sidan av lokalen och pratade. Jag tycker så himla mycket om de här små tillfällena när man lär känna varandra bättre. Jag har följt Agnes superlänge och när vi startade JWHF var det självklart för mig att fråga Agnes om hon ville blogga hos JWHF. Så himla glad att hon ville och trodde på visionen. Så tacksam för det, eftersom det inte alls är en självklarhet att hoppa på sånt projekt. Det är väldigt fint när någon vågar tro på en! Och Kajsa som också blivit en himla fin vän det senaste året och alltid hejar på. Kvinnokraft i sin finaste form!

Himla fin kväll fast jag var så trött att ögonen gick i kors. Men det är väl ändå det bästa sällskapet när man kan vara precis så!

 

15

Kolla så gulliga!!!!!!!!!! Förra helgen var vi i vårt sommarhus och då kom min bror på besök med hans lilla familj. Så här sitter Algot med sin kusin Viggo och äter frukost. Tycker fortfarande att det kan vara en ganska surrealistisk upplevelse. Att det finns två nya människor i vår familj.

Här är Helle & min bror Kalle = Kelle. För er som inte vet bor dom i Köpenhamn och lever livet där. Tycker om dom så mycket! Här sitter Helle och bokar färgbiljetter. Vi ska åka till Bornholm över påsk tillsammans!

Gottegrisen. I vanlig tur och ordning regnade det 90% av tiden när Kelle var på besök men solen kom fram där på slutet.

Vår diskmaskin gick i sönder och köket fylldes snabbt med disk. Så som ett kök gör.

Sånt man får göra när det regnar. Äta piggelin under filt och spela spel på Ipaden.

Vad tänker du på Viggo? <3

Det är ju precis ett år mellan Algot och Viggo och nu leker dom så fint att vi vuxna var helt i chock över att vi kunde äta någorlunda civiliserat och dricka kaffe i lugn och ro. Här står dom och lagar mat med Anton. Ibland får Anton mirakulöst mycket tålamod och lyckas sysselsätta två vilda kids.

Anton satte i gång en trolldeg som de kunde leka med.

Och såhär kan det se ut när vi äter frukost! Inte så bloggigt kanske men sjukt mysigt ändå.

Och här har vi precis ätit lunch och Viggo vaknat från sin. Trött men sjukt gullig.

Så jag stack en kamera i huvudet på honom. Tänkte att vi kommer vara mer glada för fotot än vad han var sur i stunden, hehe.

Disk-teamet. Såhär ser våra dagar ofta ut när vi är i huset tillsammans. Ganska vanliga. Präglas mer av ett skönt lunk än något annat och det är så otroligt mysigt. Och skönt, vi är alla ganska slitna av att vara mitt i livet.

Även om man alltid kan lita på att Helle piffar upp saker och ting. Medan Kalle och Anton diskuterar fotboll, pratar jag och Helle alltid sjukt mycket om kläder. Så himla najs och enkelt. När man kan prata om vad man ska ha på sig på midsommar utan att någon tycker man i dum i huvudet.

Vi sprang mest runt i pyjamas och myskläder allihop och gick ut en enstaka gång innan vi märkte att gummistövlarna läckte in vatten och gick in igen.

Dagen därpå, när Kelle skulle hem, strålande solen såklart. Typiskt. Men härligt för oss var att vi skulle stanna en extra natt.

Jag tyckte vi skulle gå ut men Algot var väldigt envis och ville kolla på Iphonen. Eftersom jag var megaförkyld så gick jag med på en kompromiss. Hans kropp var i alla full ute, hehe.

Plockade in de första vårtecken. Nu dröjer det inte längre tills påskliljorna kommer och hela tomten är täckt av vitsippor.

Eftersom huset ligger lite nersänkt, i en liten mini-dal, så blir det ofta snabbt varmt och man kan öppna dörren och springa runt i bara tjocktröja. Fast det blåser och är kyligt egentligen.

Här mäter vi vårt numera förråd och ser hur stort det är. Drömmen är att återställa det till ett glashus så som det en gång var.

Lite ologiskt att springa runt med en skärbräda, men det det är det inte för vi har använt den när vi mätte huset. Men tyckte mest Algot var gullig här.

Här tittar dom på Antons rabarber och ser om det blir något i år. Tyckte det såg så gulligt ut <3

Hej hej! Ville så gärna njuta av vädret fast jag var sjuk.

Tänk att han tog sina första steg precis när vi köpt huset. Och nu springer han som blixten, precis så som man föreställde sig när man förälskade sig i huset och idén kring ett sommarhus.

Jag var optimistisk och tog fram hängmattan. Härlig känsla ändå.

19
  • Just wanna view more of
  • Home
Källa: här

Jag är fortfarande sjuk, nästan som om den (förkylningen) lagt in en extra växel. Jag känner mig barnsligt sur över det. Gråtfärdig till och med, för i mitt huvud ser jag hur mycket kul det finns som jag inte orkar och missar. Samtidigt kommer rösten i huvudet “tänk på alla andra som har det värre, det här är bara en förkylning”. Sant ju, det är ju vettigt att behålla både en ödmjuk och tacksam inställning till livet (man har ju inte växt upp med “barn svälter i Afrika”-pedagogiken för ingenting). Man vet ju hur bra man har det (!), men samtidigt så slår det mig att det jag stör mig absolut mest på när det kommer till att bli vuxen är att ju äldre man blir desto mer tappar man rätten till att vara orimlig. För att man ska veta bättre. Och för att “orimlig” ofta förväxlas med att man har fel. Vilket inte nödvändigtvis är sant. Man lever sitt liv i flosker samtidigt som jag blir avundsjuk på Algot för att han utan någon slags hämning kan bryta ihop över att sylten är lagt på fel sätt på mackan. Han är tre, jag vet. Men samtidigt är det något så underbart fint i hur han får leva ut alla sina känslor. Sur, ledsen, glad, lycklig, skrattanfall, gråtattack, gråtfärdigttrött, pigg, hysterisk, lugn, lat, hungrig, mätt, sugen, älskar, hatar, irriterad, kärleksfull, envis, generös, vill inte, vill. Allt på en (!) dag. Medan mina dagar ibland går ut på att kontrollera mina känslor. Ibland är jag så utmattad på kvällarna för att all energi har gått ut på tänka rimligt. Och ibland kan jag inte somna för när jag går och lägger mig, efter en dag av att försökt inte låta saker påverka mig, skriker mig kropp “DET HÄR PÅVEKAR DIG”.

Mitt liv hade inte funkat om jag betedde mig som en treåring, jag förstår det. Men ibland trycker jag ner treåringen så mycket att jag mitt liv inte funkar ändå. Vuxenlivet förstör känsloregistret så mycket ibland att allt blir grått istället för en underbar palett av tusen färger. Jag antar att målet är att leva livet däremellan. Get things done och samtidigt ha kul och bejaka vad det nu är man vill bejaka. Min terapeut brukar alltid fråga mig vid varje session “vad behöver du nu?”. En till synes enkel fråga men jag vet sällan vad jag ska svara. Vilket i sig är en tankeställare (vilket väl är hela poängen av terapi iof antar jag, hehe). Men idag vaknade jag och sa:

“Jag behöver få vara lite orimlig idag”.

 

20
Foto: Den Lilla Fotobyrån / Claudia Jonson

Alltså herrejesus så långdragen denna förkylning är. Det i kombination med stresspåverkad kropp och ägglossning gjorde att jag låg rejält däckad igår. Idag låtsas jag att jag är frisk fast mina andetag känns som som om dom är 170 år gamla. Slätar över med dessa fina bilder från Claudia från när vi var ute i Falsterbo och fotograferade Johanna Kajson till en kommande intervju på JWHF. Det var den första riktiga vårdagen detta året, fast det bara var februari.

Foto: Den Lilla Fotobyrån / Claudia Jonson

Detta kan vara en typiskt trött-men-måste-se-rimlig-ut-outfit. Har investerat i några grejer som är som myskläder men ser ut som vanliga. Jag tycker Ganni gör bra såna byxor framför allt men tipsa gärna om ni vet fler som är bra på samma upplägg. Jag klär mig a-l-l-t-i-d efter humör och 90% av min garderob är skön (speciellt sen Kajsa visade mig att hon ofta har dragkedjan i sina kjolar inte helt uppdragen, varför har jag inte tänkt på detta!!?) men tycker också kläder och att känna sig fin kan hjälpa ganska mycket på dagen och inställningen.

Foto: Den Lilla Fotobyrån / Claudia Jonson

Detta var för övrigt den mest sinnessjuka arbetsdagen jag hade detta året so far. Jag vet det redan nu för den lärde mig att jag aldrig, absolut inte, under några som helst omständigheter ska planera in såna dagar.  Det får en robot göra. I’m human. Note to self.

18
  • Just wanna view more of
  • Style

Istället för att bli stressad över sista inlägget från Lissabon så är jag himla glad att jag ha det kvar. Veckorna sen dess har gått så himla snabbt att jag inte hunnit reflektera över det. Synd, eftersom en semester är mer än bara tiden man är borta utan är lika mycket längtet inför som den varma känslan efteråt, tycker jag. Så tack bloggen för du får mig att sätta mig ner och reflektera a bit.

Tror Algot är inne i en period där han försöker förstå världen än mer. Lägger till meningar och kroppsspråk han ser hos oss och härmar. Sjukt gulligt förstås men också ; gud vad det kniper till i mammahjärtat när man ser hur han försöker lära sig och förstå vuxenvärlden. Hoppas han ska lära sig att det är fint att vara tillsammans, att se sig i varandra men att han får göra precis som han vill.

Vid det har laget gick vi rätt problemfritt i området vi bodde. När vi gick förbi det här torget kände jag mig totalt vilse. Ändå fint hur mycket som kan hända på en vecka.

Vår sista dag bestämde vi oss för att äta frukost ute. Vi gick till det Instagramade Café Janis. Som beställning stod två med sin systemkamera och arrangerade frukosten. Visst kan jag också fnissa åt det också, men ändå coolt hur accepterat det blivit. När jag blev tillsammans med Anton ljög jag om att jag hade en blogg. Stängde ner datorn så fort han kom och berättade först 1 år senare med blicken ner i marken. Nu jobbar jag nästan uteslutande med det. Det är så fint när dessutom killkompisar som jag en gång skämdes för skickar  kärleksfulla sms med “älskar din blogg” och stället intresserat frågor om mina dagar. Tonläget är annorlunda idag, fler är nyfikna snarare än dömande. Oavsett baksidor är det en fin utveckling. Inte minst för att det är en sån kvinnodominerad bransch. Vi förtjänar att ta plats lika mycket som en annan.

Hur som. Man förstår snabbt varför Café Janis är så populärt, otroligt fint och mysigt.

Bäst är ju helt klart de ställen som är lika fina som goda.

Knappt så man får såhär härlig frukost i Malmö. Verkar som att det kulturen har svårt att etablera sig ordentligt här.

Inredningen var mitt i prick.

Och Algot ville såklart inte äta förrän vi precis skulle gå och han kom på att våfflor visst är gott. Men ibland är det viktigare att bestämma. I get it.

Vi såg ut såhär. Jag hade packat alla mina favorit-outfits till mig och Algot. Ett väldigt aktivt och medvetet val att kånka med allt. Jag ville så gärna ha en vecka som var mysig, enkel, vilsam men också fin, tjusig och guldkantig.

Periodvis blev det varmt och du fick jag chans till att köra dubbelt upp leopard. En favorit faktiskt.

Vi letade ivrigt efter lekplatser, inte det enklaste om jag ska vara ärlig. Ska samla mina bästa tips till Lissabon med barn i ett eget inlägg.

Vi hade inget speciellt att göra sista dagen, alla var ganska trötta så vi bestämde oss för att bara promenera runt. Vilket inte är så bara i Lissabon utan snarare den bästa aktiviteten.

För titta så fint. Så glad att vi åkte dit. Det tråkigaste med att åka på vintern är att träd och naturen inte är så utslagen. Men i det stora hela: februari var en sjukt bra tid att åka. Lite folk, lagom varmt och sol nästan varje dag.

Får mig att längta efter samma lunk fast i Malmömiljöeer. Snart så!

 

 

19

Det är ju inte bara förkylningar och en stressad själ som händer! Även om jag ska ta det mäkta lugnt denna vecka så är det en hel del roligt som händer framöver också – som detta! JWHF och barnklädesmärket Blaou slår ihop sig för en kväll och anordnar ett pop-up event i Malmö. Hur kul!?

Det var för några veckor sen när Blaou tjejerna, Ellinor och Johanna, mejlade JWHF om deras nya kollektion som jag agerade rent instinktivt pga älskar Blaou och skrev tillbaka “men ska vi inte göra något ihop!?”. Ett skypemöte senare mynnande det ut i denna härliga kväll som är nästa vecka. Det är i såna här stunder som mitt jobb är som bäst. När något känns klockrent, otroligt roligt och alla är pepp. Älskar internet, det passar en otålig typ som mig perfekt, för det går snabbt! Från idé till färdig grej på bara några få veckor. Också mycket tack vare ett fint samarbete med Sanna som också jobbar med JWHF och hjälper med våra event. Ett supersamarbete!

I alla fall. Den 20 mars har vi ett öppet event för alla som älskar färgstarka kläder och roliga människor, hehe. Vi kommer vara hos Hotel Noble House i Malmö. Man får en exklusiv förhandsvisning av Blaous nya kollektion “noisy” som är en åttiotalsinspirerad färginjektion (är sjukt pepp). Inte behov av barnkläder? Kom och häng med oss om inget annat! Det blir kul!

Hoppas vi ses där, det hade gjort mig så glad <3

11

Imorgon är det tre år sen jag skrev det här. Tre år sen vi sov vår första natt här. En del av mig är helt förbryllad över hur mycket som har hänt sen dess. Och över hur lite. Då var jag mitt uppe i någon slags utmattning. Jag blev aldrig officiellt sjukskriven så jag vet aldrig hur jag ska benämna det hela. På gott och ont såklart. Tacksam över jag hade möjlighet att klara mig ändå men baksidan blev att ingen, knappt jag själv, tog på allvar hur dåligt jag mådde. Det började julen 2015, när jag slutade amma Algot. Kanske var det det som utlöste det, det som nog legat latent i kroppen hela mitt liv. Jag minns att jag nös tio minuter innan tolvslaget, och sen var jag förkyld och förtvivlad hela våren 2016. Jag fick sinnessjuka sömnproblem. Sov max 4 timmar om natten, ibland mindre.  Tills jag en dag bröt ihop, för första gången i mitt liv, och skrek efter hjälp. Bara dom som sovit så lite kan på riktigt veta hur plågsamt, rent av livsfarligt det är. Minns någon ung läkare på vårdcentralen som stirrade ihåligt på mig och skrev ut sömntabletter. Jag blev inte bättre tack vare sjukvården, jag sökte mig istället till alternativa behandlingar. För evigt tacksam för akupunktur och hjälpen där. Jag skriver sällan om det längre, för det känns längesen men framför allt för att jag är fortfarande i så stort behov av att röra mig framåt.

Saker är så otroligt mycket bättre sen den gången. Jag har flyttat berg sen dess, det känns så i alla fall. Även om jag i skrivande stund är jätteförkyld för fjärde gången i år. Vintern, så lätt att skylla på. Och småbarn. Samma anledningar till varför 3 olika läkare la på luren, då för tre år sen med meningen “så är det att ha småbarn”. Problemet var bara att Algot sov hela nätterna sen han var 7 månader. Och medan jag blir sängligganade av förkylning, så snorar han lite på sin höjd. Hela min kropp skrek att det var något annat. Precis som jag nu vet att jag är förkyld, har tinnitus och är ett känslomässigt vrak är på grund av annat. Det är inte en självklarhet att skriva detta. Det är läskigt med tanke på att jag inte vet vem som läser det och hur det tas emot. Något man som läsare lätt glömmer. Jag vet många som inte vågar skriva om hur de mår pga hur det ska uppfattas av jobb, kunder, privatlivet. Man vill inte göra folk oroliga. Att det ska förstärkas.Jag sköter mitt jobb och har för det mesta väldigt kul (jobbet har aldrig varit mitt problem (jag älskar det) utan jag har andra problem som bor i mig). Jag är fullt kapabel till att ta hand om mitt liv. Men det är också farligt när det förminskas för den saken skull.

Jag vet inte helt varför jag gör det, berättar om det, om jag ska vara ärlig. För mig egen skull och för alla andra som är som jag, tror jag. För vi vet ju nu att vi är ganska många. Det går dokumentärer på tv, forskningsrapporter och förtvivlade communityn online som höjer varningsflaggor. Ändå är det tabu – det är ju därför jag blir rädd för att skriva detta. Det är därför jag skriver detta. Och för att påminna mig om att jag fortfarande lever med det. Men även för att visa att det går att leva med det, att det är okej att det går upp och ner, livet är inte svart eller vit. Man är inte nödvändigtvis “frisk” eller “sjuk”. Allas resor ser olika ut (något Maja skriver så väldigt fint om här förresten).

För tre år sen gömde jag, förminskade, bortförklarade, och grät i ensamhet på nätterna. Ljög och låtsades som allt var bra, även för mig själv. Så att skriva detta är faktiskt ett friskhetstecken, trots att det kan låta motsägelsefullt. Jag har väldigt mycket bättre förutsättningar nu, för att inte sjunka lika djupt och komma på fötter snabbare. Strax innan denna dippen, mådde jag väldigt bra. Så jag är inte jätteorolig, men det är nog vettigt att bli lite rädd. Så jag kan fortsätta att må väldigt bra.

 

41