Idag har vi varit i Rydebäck och hälsat på min kompis Emelie! Vi är så trötta stundvis så klockorna stannar men ändå tycker jag samma trötthet blir bättre av att göra något när hela familjen är ledig. Det blir bättre stämning och det är härligt att komma hem efter att ha gjort något. Och så värmer det hjärtat när man får träffa kompisar. Och dessutom är det enkelt att åka till Rydebäck med tåget från Malmö.

Jag är urusel på att hitta eller förstå vart jag är i förhållande till vad. Men Emelie går hela tiden nya vägar så jag skyller på henne att jag inte hittar. Men det är också kul för man får ju se mycket och Rydebäck är verkligen fint på sina håll.

Extra härligt är förstås att havet är så nära. Det är en härlig strand där. Förra året var vi där och badade – ett tips till nu i sommar när man får hitta på mycket close to home. Denna sommaren blir ju nog inte som den brukar ändå. Igår var jag så himla sur när Danmark inte verkar vilja öppna upp mot Sverige. Men då har jag lovat mig själv att vi ska se desto mer av Skåne.

Emelie har en son som heter Ebbot och är precis ett år yngre än Algot. Båda älskar Paw Patrole och studsmattor så det är perfekt.

Vi köpte glass vid den rosa glasskiosken som ligger precis vid havet. Algot var fin i sin tröja från Monsieur Mini.

Vi satte oss en stund på stranden och det var så härligt att komma ner till havet. Det händer alltid något i kroppen på mig när jag känner sand under fötterna. Och i havsdoften finns fina minnen. Jag har nog alltid mått bra vid havet.

Algot och Ebbot badade faktiskt lite. Väldigt söta ihop och jag tycker det är så mysigt att se våra barn leka ihop. Jag och Emelie har känt varandra sen gymnasiet och har upplevt halva livet ihop. Minns när vi drog till Thailand och flygvärdinnan tittade oroligt på oss och sa “ska ni åka dit….själva?” Tänk som vi levt och överlevt. Blir helt darrig när jag tänker på när våra döttrar blir så stora.

Tyckte i alla fall vi var så fina i alla våra mönster. Emelies kjol från Lindex, Iduns keps från Arket och min favoritkjol från Lovechild 1979.

Idun blir så glad när hon vaknar och få vara med. Idun älskar verkligen att leva.

Mmm, doften av sommar. Jag växte upp vid havet så denna doft sitter i nerverna på mig.

Och detta är Emelies minsta Signe. Men som nog känner sig stor när Idun är med för hon är så himla himla gullig mot henne. Håller handen, ger nappen och allmänt myser. Hoppas det håller en lifetime.

Hej från stranden. Idag har varit en ganska enkel men härlig dag. Jag tänker att det får vara ledorden i sommar.

Som jag ändå ser så himla mycket framemot. Vi har äntligen leasat en bil (vi har varit med bilpool innan) så att vi blir lite mer fria att ta oss ställen i sommar. För det är precis såhär jag hoppas sommaren ska bli. Att vi umgås mycket, skickar iväg ett sms “är ni hemma?”, bjuder varandra på en enkel kaffe eller bara slukar en glass ihop, att folk kommer förbi oss i huset och att man ibland säger “stannar ni till kvällsmat också”. Vissa delar av sommaren kanske bli inställt men om det öppnar upp för mer spontant häng och mer tid så är det himla fint. 

10

Det finns dåliga dagar men så finns det också riktigt bra dagar. En gång sa någon till mig att det var orimligt att vädret skulle påverka mig så mycket. Men då får jag vara en orimlig person helt enkelt. I förrgår gick jag en promenad med en fellow-mamma när jag i slutet av turen såg att The Schack i Pildammsparken hade öppet igen. Ringde genast dit Anton som satt hemma och jobbade.

Det var lång kö så som det blir vid såna ställan där någon sitter utanför och spelar gitarr samtidigt. Oerhört pretentiöst men I don’t care för en del av mig älskar sånt. När alla pusselbitar sammanfaller, med gott humör och fint väder dessutom, tycker jag det blir en så härlig upplevelse. Hipstrigt eller inte, whatever.

Konceptet är typ att lägga allt som låter gott i en bulle. Vi beställde tre olika och delade. Jag tyckte det var gott medan en på Instagram deklarerade att hen tyckte det var “pissäckligt” när jag la upp det där, hehe. Men prova bör man och jag tyckte det var gott i det stora hela. Även om jag kan hålla med om att det var lite konstigt att äta räkor blandat med jordnötssmör som sen låg i en slät vetebulle.

Men när man äter i denna miljön är allt förlåtet. Jag tyckte det var superhärligt rakt igenom.

Hade nytt ljusblått nagellack. Till sommarhänder gillar jag när färgerna nästan drar åt neonhållet. Jag letar febrilt efter det perfekta orange-röda.

Efter en stunds vila hemma hämtade vi Algot. Jag måste alltid vila lite hemma, dagarna funkar inte utan det. Men det är svårt att bildsätta vilan ibland utan att ta ifrån vilan, men tycker ändå det är viktigt att poängtera att den finns där.

Vi drog ner till stranden! Algot absoluta favoritställe. Han och Anton hade några dagar i början av förra sommaren där dom åkte till stranden varje eftermiddag och sen dess har Algot frågat om vi kan åka till stranden.

Och äntligen kan vi fylla livet med sommar igen. Faktiskt en helt underbar känsla, speciellt efter en ganska jobbig helg. Algot frågade Anton vid ett tillfälle “varför gråter mamma så mycket, pappa?“. Huh, den sved.

Men han är sån fin liten pojke som mest observerar och inte lägger så mycket värdering i saker än. Som när han högljutt deklarera att “mamma har en jättestor rumpa” så gäller det att bara nicka och hålla med.

Jag bytte om för det är en sak jag gillar att göra vid hämtning. Man går in i ett annat mindset och så har jag längtat efter alla sommarkläder så jag passar på. Detta är ett av mina favoritmönster i vår från Lovechild 1970.

Och så köpte vi en mjukglass att äta påväg hem igen. Det var förstås skitbökigt att släpa med sig ner allt man behöver till två barn ner till stranden men så underbart det var att energin räckte till allt det. Jag blir så glad då och njuter av min lilla familj.

Hela vägen hem sjöng Algot på denna låten. Han kan nästan hela. Vansinnigt gulligt.

21

Jag har bytt hudvårdsrutin! Något jag inte brukar skriva om eftersom det är så himla individuellt vad som funkar för en. Men så fick jag frågan vad jag använder mig av, så här kommer det! Rekommenderar däremot ändå att gå till en hudterapeut. Jag går till Marie och Malin på N.VY. Det kan jag dock rekommendera om du bor i Malmö! Sist jag var där köpte jag nya produkter från Nimue. Jag hade testat deras foundation tidigare som jag älskar så jag var pepp. Under graviditeten fick jag extremt dålig hy och nytt skov av Perioral Dermatit. Det blev bättre efter förlossningen men satte sig lite under ögat. Kändes inte så kul, så jag bokade en tid hos Malin på N.VY. Plus, kändes extra lyxigt efter en lång graviditet. Rekommenderar det också.

Kom hem med dessa tre ansiktsmasker som jag ä l s k a r. När det kommer till masker med fukt i gillar jag dem som är som smör. Jag har testat en del andra som jag läst om men som varit vattniga i konsistensen, som jag personligen inte gillar. Ibland på morgonen när hela familjen fortfarande sover och jag inte kan så går jag upp och lägger en ansiktsmask och dricker kaffe. Det känns som en lyxig stund.

Jag gillar bäst såna ansiktsmasker man kletar på och inte måste ligga still i. Här i en djuprengörande lermask som avlägsnar orenheter. N.VY använder bl.a Nimues ochphformulas produkter i deras behandlingar FYI. Det var med N.VY (då Electa) som jag gjorde mitt första event här i Malmö, minns ni? Tänk så mycket som har hänt sen dess.

Och så ett serum! Denna heter “Hyaluronic Ultrafilter”. Jag kan inte jättemycket om hudvård (utan förlitar mig på min hudterapeut expertis) men har i alla fall lärt mig genom åren att hyaluronsyra är jättebra och ger mycket fukt. Mycket bra!

Och så en favorit sen länge, deras fondation. Lagom täckande och sjunker fint i huden. Jag är rödlätt och vill mest jämna ut det röda snarare än se sminkad ut. Fort får det gärna också gå. Och så den till höger som är jag egentligen är mest spänd att använda i vinter när min hud går helt bannans. Ska stärka huden naturliga barriär. Marie frågade mig om jag gillade den efter ha använt den i ett par veckor, eftersom det var lite ovant med ännu ett steg i ansiktsrutinen. Och då slog det mig att mina utslag under ögat faktiskt försvunnit. Kan nog va lite hormoner, en del kräm men mycket omtanke från favoritstället i alla fall.

10

Godmorgon! Jag har varit vaken jättelänge för ibland har jag svårt att somna om efter att Idun ammat tidig morgon. Jag funderar mycket på kroppen just nu. Hur man mår bra i den. Inte utseendemässigt nödvändigtvis, men jag tycker kroppen är så oerhört nyckfull efter en graviditet och förlossning. Helt plötsligt vaknar jag av att mina fingrar dunkar för att de är så vätskefyllda, svettas kolossalt, humöret svänger eller vad det nu kan va. Och så slår det mig återigen hur lite vi alltid får lära oss om kvinnokroppen. Vid mens, vid förlossning, vid postgraviditet sammanfattas allt som “naturligt” och “normalt” som bäst och ofta lämnas vi till att söka information och hjälp helt själva.

Hur som. Häromdagen letade jag upp en gammal Ganniklänning. Det var en favoritmodell som dem inte gjorde så länge tyvärr. Men det är en variant av en omlottklänning, så den funkade fint att amma i. Pyttelite trött på att tänka amningskompatibelt men försöker tänka att nästa år vid den här tidpunkten är allt annorlunda igen. Jag är inte alltid så bra på här och nu men jag försöker.

Ibland tvekar jag att skriva om hur upp och ner dagarna är just nu, lite i rädsla att framstå som helt koko om jag ska vara ärlig. Men så skrev ett par av er så fint att det är skönt att känna igen sig och i upp- och-ner-mammalivet och att det normaliseras. Så jag skriver som det är och tänker att kan man bidra litegrann till att fler scenarion får plats så är det himla fint.

52

Det finns så mycket att titta på överallt. Det lovar jag mig själv att påminna mig själv om när jag känner mig besviken över sommaren. Så ocharmig känsla, men lätt hänt.

Det har ju varit långhelg men ja, sak samma i detta i liv nästan. Mysigt på vissa sätt, jobbigt på andra. Förskolan är verkligen vår enda avlastning just nu och den behövs så innerligt. Är tacksam varje dag att vi har den, för varje gång vi får barn så händer alltid något utöver själva bebistillskottet. När Algot föddes blev ena far/morföräldern allvarligt sjuk, den andra flyttade och när Idun kom isolerades världen pga Corona. Som att livet verkligen vill poängtera att saker sällan blir som man tänkt varje gång vi får barn.

Så det är ett himla upp och ner i den här familjen just nu. Här är det upp för trots att det regnar är Algot en solstråle med nytt paraply.

Och keps. Favoriterna är från Mini Rodini för de har så bred skärm och sitter bra på huvudet. Och när Algot får välja blir det den med en fjäril på.

Idun poppar upp mer och mer och vill vara med. I sommar är vi inte föräldrarna som glömmer bärsele och skötväskan hemma stup i kvarten. Kanske till och med lyckas vi få med oss kaffe på termos! Jaja, stadsbarn och rock ‘n roll blir det av dom små i alla fall.

Jag höll på att bli skogstokig hemma i lägenheten. Det är så lätt att gå varandra på nerverna på 73 kvm. Så vi bestämde oss för att trotsa regnet och åkte till den nya lekplatsen vid havet, öresundslekplatsen. Riktigt fin! Vi tog 7:an från triangeln och hoppade av vid potatisåkern. Det var iskallt och regnade men var ändå skönt. Målet blir att besöka alla Malmös 22 temalekplatser i sommar.

Och eftersom vi inte är de där genomtänkta föräldrarna hade vi ingen lunch med oss så vi fick förlita oss på den lokala kiosken. Kokt korv och en grillad macka. Påminde mig så om båtsemestrarna i Danmark vi gjorde som barn innan mina föräldrar skilde sig. Ätbart minne även om det knappt är ett minne längre utan bara en känsla som smyger runt i kroppen.

Och just nu varvar jag spontangråt med gapskratt. Jag gråter när ljudnivåerna skär genom huvudet här hemma, Anton är bombsäker på att det är migrän jag drabbats av. Stackars postnatala kropp alltså. Men jag gapskrattade när vi åt glass i ösregn och Anton sa “tänk att detta är slutet på maj“. Och Algot frågar “va, varför är det slutet på daj pappa“.

36

Förra veckan var vi i Backetorp hela veckan. En semestervecka i början av maj, helt unik för 2020. Fina stunder som uppstått i skarven mellan föräldraledig och coronalivet. Vi väntade besök så jag klippte ihop en liten trädgårdsbukett.

Det kändes väldigt fint att bara traska runt på tomten med en hink och en sekatör och låta det som fanns bli något fint. Blandade hägg med äppelblommor, lite körvel och trädgårdens två sista tulpaner.

Sen kom mina gäster! Eller kanske Jennys gäster, hehe, men ändå. Vi var ett litet gäng som skulle kreativa struktur i en ny miljö. Sånt man längtar så mycket efter efter denna våren bara hemma.

Kreativ Struktur är ju Jennys omtyckta kurs för småföretagare eller ja, vem som helst egentligen som vill försöka anamma ett annat grepp om sitt liv egentligen. Vistas i en ny och berikande gemenskap. Jag är dock som en vild tonåring, smått ovillig att lyssna men jag ser ju tjusningen i det när Jenny lägger fram penna, papper och tvingar in mig ordningen. En dag ska jag verkligen säga tack, ska bara tjura klart över att vuxenlivet är så… vuxet.

Vi var ett litet gäng på 5 personer så vi hade gott om plats att andas och röra oss på. Det är ett nytt sätt att tänka och leva efter men så börjar man ändå vänja sig vid att erbjuda handsprit stup i kvarten. Som när vi gick in i en restaurang och Algot tjoar “mmmm har doftar verkligen handsprit här“. Barn av sin tid onekligen. För 6 månader sen hade han ingen aning om vad handsprit var.

Kajsa var där, här kan man se dagen genom hennes kamera.

Och så lagade vi lite lunch ihop, det var mycket mysigt. Anton hade bakat surdegsbullar till oss och det var nog det godaste ändå.

Sen hjälpte vi varandra framåt i våra företagsår. Stina som är igång att anordna skrivkurser för bloggare (så bra idé + kul sätt att träffa andra likasinnade) och inspirerar till att använda skrivande för att må bra, Kajsa och hennes uthyrning för Kajsa Magdalena – Style for Rent, Johanna som bloggar här och som börjar nytt spännande jobb snart (ska bli kul att ha henne mer i Malmö!) och Jenny som är fotograf, bloggare och jo, kreatör. Och så jag, som kämpar så med vad jag ska kalla mig. Jag jobbar ju som en tok men drabbas ofta av känslan “vad gör jag egentligen?”. Baksidan av ett nytt yrke och roller som flyter in och ut ur varandra.

Jenny pratat entusiastiskt om sin pärm där hela ens liv ska finnas. Det får bli goals för mig för just nu ligger jag lite överallt. Jag är rädd för att om jag städar så ska jag inte hitta någonting. Jag har liksom ordning i kaoset. Vill jag gärna tro i alla fall.

Idun var där.

Och så var vi såklart ute så mycket som möjligt, även om solen kom och gick. Och helt plötsligt var Algot tillbaka också och arbetsdagen var slut. Algot älskar när vi har besök och på morgonen var han himla besviken när han undrade “vart är alla dina kompisar mamma“. Men blev glad när Kajsa dök upp yrvaken i dörren <3

Det var en dröm när vi köpte huset, att det skulle få lov att vara såhär. Fyllas av vänner, familj, fest, vardag, midsommar, vila i hängmattan, tristess och lustfyllt arbete av olika slag. Så det var verkligen en fin stund i livet när solen gick ner och vi huttrade i dunjackor i maj medan vi delade med oss av både det stora och det lilla i livet. Så som det blir i rikt sällskap.

33

Nä fy fanken vilka kassa sömnveckor jag har bakom mig och det har satt sina spår uppe i huvudet. Känner mig totalt avtrubbad och desperat samtidigt. Livet känns så jäkla kämpigt fast det är rätt fint. Hjärnspöken älskar sömnbrist. Idag har jag gått i terapi, bett om en extra tid, ätit en kaka och åkt hem till en av Algots kompisar och lekt i flera timmar eftersom det var en klämdag idag. Han grät när vi skulle hem och sa att han ville leka mer och snyftade fram “jag älskar ju att leka“. Kändes som ett extremt fint mammaögonblick ändå, när ens unge har så kul att han brister ut i tårar när det tar slut. Det är ju på det hållet man vill att livet ska va.

27
Foto: Jenny Brandt Grönberg

Här står jag och akut-ammar efter en dag på stan i jobbet. Dom bästa dagarna i detta jobb om du frågar mig, när bilderna i huvudet ska förverkligas. Lite svettigt med bebis ska erkännas, Anton kom och avlöste lite och resten av tiden är det tur att Idun gillar en fest.

Foto: Jenny Brandt Grönberg

Vi fotade ett reportage för JWHF tillsammans med Grandpa Store, som ligger uppe nu! Johanna var gullig och modellade för oss. Och extra skönt med stöd från en annan mamma i samma mammabåt. Det är så skönt att vi är fler. Ni där ute gör mitt liv lättare och bättre, vill verkligen att ni ska veta det. Mindre ensamt.

Foto: Jenny Brandt Grönberg

Jenny stod för foto, jag för koncept och styling och Josefine fixade Make Up och hår. Kajsa, vår linslus <3, hjälpte oss framför kameran igen.

Foto: Jenny Brandt Grönberg

Det var fredag, det var sol och det var Malmö. Folk kom och folk gick, jag älskar den typen av stämningen och när det funkar med jobbet. Min dröm är att det alltid ska vara så.

Foto: Jenny Brandt Grönberg

Matpaus!

Idun, min goa älskade förbaskade unge. Alla bilder är såklart tagna av Jenny. Känns som en ynnest varje gång Idun fastnar i hennes lins. Tack Jenny <3

Foto: Jenny Brandt Grönberg

Ett ganska så inspirerande crew och sällskap. Johanna driver ju Tropical Scandinavia och Ida bredvid har grundat POW. Jag träffade Johanna och Ida för första gången för två år sen när de tog initiativet till en middag för frilansare. Då fanns inte JWHF, inte Tropical Scandiavia och knappt Pow. Vi satt alla nervöst runt bordet och erkände vad vi drömde om, kände oss alla lite fåniga tror jag. Klipp till idag när allt finns och drömmarna har fått konturer. Som vi ivrigt håller på att färglägga.

Livet va, good days & bad days i en jäkla mix.

24
Källa: här

Jag vill skriva något vettigt men så står det still i mitt huvud. Jag tänker på alla timmar i terapi där vi pratat om att jag ska lära mig säga till innan jag kraschlandar så jag ska slippa kraschlanda. Har haft händerna på magen och försökt berätta hur det känns i kroppen när jag blir stressad. Programmera om hjärnan och känna igen tecken. När jag sökte vård för mina sömnproblem när Algot var bebis kunde jag inte ens sätta ord på hjärtklappningen. Jag visste bara att det kändes obehagligt när bröstkorgen studsade så hårt mot madrassen när jag försökte somna på mage.

Tyvärr blir jag inte alltid nödvändigtvis stressad av ett hektiskt schema. Det har jag i alla fall lärt mig sen Algot. Det är idag enkelt att tömma schemat. Jag lovade mig själv att göra annorlunda denna gång. Jag minns hur jag skrev upp mig på både fyra och fem olika mammaträningar, jag hade något varje dag. Hur jag plågade mig och en sovande Algot upp från sängen för att stå på darriga ben på en gymnastikmatta. Det gjorde jag 5 dagar i veckan. Det har jag absolut inte gjort denna gång. Jag går knappt promenader.

Men så finns den andra stressen. Det har alltid varit så men jag har inte alltid förstått det eller kunnat sätta ord på det. En mer diffus stress. Jag behöver vara själv jättemycket. Innan jag och Anton gick i parterapi bråkade vi mycket om det “vill du inte vara med mig? Med Algot?” och Anton kunde bli, med rätta, sur när jag lurade till mig ensamtid. Istället för att säga det rakt ut. I terapi lärare vi oss båda förstå den andra. Jag lärde mig säga rakt ut vad jag behöver och Anton lärde sig lyssna utan att lägga värdering i det. Men då hade vi bara ett barn och ett som dessutom började bli ganska stor.

Jag visste att ett till barn, ännu en bebis, skulle bli påfrestande. Men glömde att det kommer smygandes. Precis som skammen. “Orkar du inte ens vara med din bebis“, “Anton är också trött”, “Alla har det såhär och Idun är till och med en snäll bebis och du gnäller ändå“, viskas det tyst i mitt huvud. Kommer på att be om ursäkt när jag vill göra något annat och försöker kompensera utan att någon bett mig: “jag kan ha henne hela natten om du kan ha henne nu medan jag jobbar“. Säger tack och förlåt. Som att jag har en mammaskuld att betala av.

Så jag säger inget, står ut med att huvudvärken avlöser varandra och att kroppen värker. Jag tror inte ens jag märker det själv, för trots alla timmar i terapi är det som att ett visst beteende sitter i kroppen. Som en permanent muskelskada. Men sen sprider det sig till min sinnesstämning. Det är alltid då jag märker det. Jag kan ignorera kroppen ganska länge men när det blir mörkt uppe i huvudet vet jag att jag gått för långt. Helt plötsligt är jag ful, tjock, dålig på mitt jobb, en egoistisk mamma, misslyckad, oälskbar, ivägen. Det går så snabbt och till sist kraschlandar en gång till och får börja om en gång till.

Sitter med händerna på magen igen, berättar hur det känns och gråter när jag berättar att jag skäms när jag ibland tycker livet som mamma är så himla svårt.

 

 

 

73

 

Idag firar jag och Anton 6 år som gifta. Med syltmakor, snabbkaffe, bajsblöjor och jag kör en punchpralin i munnen det första jag gör när jag vaknar för jag är så trött och hoppas det ska hjälpa. Vi är så dåliga på att fira men på något sätt firar livet åt oss. Det är så fullt. Det är ett helt annat liv sen dess och flera nya, Algot och Idun. Vi har tagit examen, fått jobb, fick Algot, varit utmattad och deprimerad, fyllt 30 och nästan 35, tappat och fått kompisar, startat företag, gått i parterapi och bestämde oss för att försöka bli fler, fick Idun och här är vi nu. Man behöver förstås inte gifta sig för det, men det är fint minne att ha i sin kropp. En kär påminnelse om allt som hunnit passera sen dess. Ibland önskar jag att jag kunde berätta allt för dom på bilden, om livet dom byggt.

Vi gifte oss på Sofiero Slott den 17 maj 2014. 

56