Källa: här
Källa: här
Källa: här

 

Det känns absurt att hon bara är två veckor, lilla Idun. Det är sånt fokus på henne att en dag känns som två. Hon är snäll men jag har glömt hur det är att ta hand om en bebis innan man är så van att man bara slänger ungen på höften och dansar vidare. Nu börjar det där desperata letandet efter sig själv i den nya vardagen. I går grät jag i köket när vi pratade hämtning och lämning, tider och logistik. Jag vill gärna tro att jag lärt mig ett och annat efter Algot men sömnbristen gör det ändå otroligt svårt att sortera känslorna och då gråter jag utan att knappt veta varför. Hormoner, känslan att vara för liten för detta, totalt överväldigad. Här driver man företag, förhandlar och sicksackar sig fram som en annan racerbil (nåja). Så är det en fyra kilos fettklump som knäcker en. Den där mentala tröskeln när man tvingas sätta sig själv längst bak i tåget, även fast det är otroligt självförvållat. Hur mycket höjd man än försöker ta för det så händer något med en när man är van vid att styra tåget men nu plötsligt åker i sista vagnen. Om man har tur och inte har glömt koppla på den vill säga. Ibland är man så avtrubbad att det är lätt hänt.

Men vinsten är väl att låta det vara så. Med Algot var jag så fast bestämd att fortsätta mitt liv precis som det var innan. Jag rubbade inte på något. Tog prestige i att klara av saker. Alla saker. Fram tills kroppen la av och jag inte kunde somna längre. Nu gillar jag i och sig fortfarande känslan av att klara av saker, och jag vill ibland fortfarande börja vifta frenetiskt med händerna och skrika “hallå jag är fortfarande Christin“, men inte till varje pris och absolut inte på egen hand. Det var något vi lärde oss i parterapi, tillsammans, jag och Anton. Både som par men också för oss själva. Att be om hjälp, sänka ribban och börja älska good enough. Då har man tiden på sin sida igen.

35

Igår gav jag Anton några timmar själv hemma och gav mig ut helt själv på stan ett par timmar. Fin påminnelse att man sakta men säkert blir lite starkare. Jag har känt mig för svag kroppsligt för att våga gå ut själv och har inte orkat dra vagnen in och ut där vi bor själv. Men det var på lite darriga ben igår ändå ska erkännas. Det är trots allt nästan 5 år sen jag hade en bebis sist, så allt utanför lägenheten känns lite nervigt. Och så lindade jag in mina bröst i tusen lager. Ännu en sak att checka av i erfarenhetsboxen. Mjölkstockning. Jisses. Legat hemma med 39,5 grader i feber och ett rött bröst. Så en sallad på café och vanliga kläder en stund. Mmmm.

Jag hade målet insatt på Kajsa och Beyond Us. Det är så fint att se sina kompisar med ens barn och att ens barn får lov att känna sig trygga mer fler vuxna än bara mig och Anton. Vi pratade förlossningar, jobb och våren. Rörande överens om att långsamt leder också framåt och planerade in roligheter när klockan slagit mars. Då är vintern nästan slut.

Och nu när såriga bröstvårtor läkt, mjölkstockningen släppt så börjar man sakta men säkert bli varm i kläderna. Även om jag småspringer tillbaka hem till vår trygga vrå. Och tänker att jag älskar den lika mycket som stora vida världen. Min dröm är att få lite av varje hela tiden.

48

Det sköna med att få barn i januari är att man knappt märker av att det är januari. Men så råkar man ändå kolla  ut och det är strålande sol och på smhi är det inte sol längre efter idag. Då tar viljan över. På med riktiga kläder för första gången, lite smink för orkar inte kolla på utslagen under ögonen och en kaffe i solen med Anton. Känner mig fin och orkar till och med med en promenad. Vi kollar på alla “gula blommor” (som Algot säger) och känner att “jo nog ska det blir riktigt bra det här året”.

Bara det att jag ignorerat lite grann att jag känt av en lite smygande mjölkstockning, något jag aldrig hade med Algot, så tänker att om jag låtsas som ingenting så försvinner det. Det gör det inte. Men jag envisas. En kort stund av “vanliga Christin” efter morgonens läckande bröst, stygn som drar på ställen man helst inte vill att de ska dra på och bristen på energi som gör att jag orkar inte duscha.

Men jag är glad. Jag är verkligen det. Sen går jag hem och gråter för bröstet dunkar, underlivet dunkar och hormonerna och sömnbristen gör hela insidan mosig och vild. Och så blir jag orolig för att jag gått i sönder för alltid även fast jag vet att det inte är så. Men så kan en dag post-förlossning se ut. Allt är lite upp och ner. Och känslor finns det sannerligen gott om. Some good, some bad.

67

Tack för alla era otroligt fina grattis och hurra:n. Det gör det så fint att få dela detta här inne. Inte ängsligt eller oroligt, bara fint. Vår lilla bebis som nu är 8 dagar gammal. Ingeting och en hel livstid samtidigt. Bara sen jag tog dessa bilder på henne förra veckan har hon förändrats. Som det visserligen blir med bebisar som även dom är lite svullna och tillknycklade efter en förlossning. Och även om vi, precis som alla andra, kämpar på med post-förlossning-livet så känns hon så himla självklar. En dag grät jag i soffan med munnen full av opastöriserad ost och hulkade fram “jag är så glad över att vi fick fler barn“. Så säg hej till vår nya familjemedlem!

Idun <3

Idun heter hon alltså i förnamn vår lilla bebis. Maja i mellannamn och en himla massa efternamn som hon kan välja och vraka mellan när hon blir större. Och enligt Algot (och numer alla hans kompisar på förskolan) så är det officiella namnet “Kattpojken Idun”. Hoppas det hänger med till vuxen ålder.

Men Algot och Idun alltså , det är mina barn det!

96

Idag har vi haft ett av våra första besök. Min bror och Helle var här med alla kusiner och det var så himla fint. Knäppt att vi är 6 människor nu när vi ses allihopa. Men annars har vi tagit det rätt lugnt med besök denna gång såhär i början. Man behöver boa in sig och nu har jag lovat mig att inte jäkta på. Även om jag stundvis misslyckas även i det. Speciellt kroppsligt och känslomässigt så glömmer jag stundvis bort att det bara är 6 dagar sen jag födde barn. Vilket en väldigt gullig barnmorska påminde mig om igår när vi var på återbesök på BB. Bebisen må vara utanför magen men graviditeten är inte helt slut än bara för det.

Och den här lilla människan. Som gjorde mig till mamma. Vi fortsätter kriga på. Idag gick vi en runda på stan, allt för mycket för mig egentligen, så energin tog slut inte ens halvvägs hem. Vilket gjorde att jag skällde onödigt på Algot, som blev ledsen och så blev jag ledsen för att jag gjort honom ledsen. Så satt vi där och grät och kramande varandra lite tills vi blev glada igen. Alla är så himla glada för allt det nya men samtidigt så är det stundvis så utmattande… nytt.

Hann i alla fall knipa några fina grejer på rean. Inser att det kommer vara vinter ett tag till som behöver lite hjälp på traven. Om inget annat var det skönt att få tänka på något annat än såriga bröstvårtor och ömma underliv en liten stund. Även om jag skyndade mig tillbaka till sängen och bebisbubblan med insikten att den berömda bubblan nog inte bara är till för bebisen. Utan också sköra mammahjärtan.

52

Tiden är så märklig just nu. Den finns knappt, segar sig fram i ett underbart och förvirrande tempo. Och vi låter den. Från oss till oss. Världen väntar på oss där ute ändå, vilket blev så tydligt när jag (vi) gick på min första darrande promenad idag. No stress.

Även om det är ganska så underbart att äntligen få uppleva sina målbilder man hängde fast vid i slutet av graviditeten. För mig var de där målbilderna superviktiga. Låg och fantiserade på nätterna när jag inte kunde sova.

Och frihetskänslan att kunna knyta sina egna skor. Vardagslyx i sin enklaste form. Snart tar man det för givet igen. Också en vardagslyx. Har haft på mig dessa mjuka byxor sen förlossningen, rekommenderar verkligen investeringen.

Jag var lite väl kaxig och hög på endorfiner efter förlossningen, så när vi skulle gå hem från BB så deklarerade jag att “självklart kan jag gå hem“. Blev kallsvettig och gråtfärdigt chockad halvvägs hem över hur ömtålig kroppen kändes, så nu tog vi det säkra före det osäkra och höll oss till en lagom kort promenad. Till en favoritvy i Malmö! Huset som är som två kulor glass – en vanilj och en choklad tack.

Vårtecken. Ett försprång Malmö har.

Hej hej! Jag är så himla överlycklig att inte vara gravid längre, att få ha vår fina bebis hos oss nu. Men ska erkännas att kroppen är rejält mörbultad. Inser att det nog blir en liten process att laga den. Oh well. Finns tid till det också.

60

Så kom hon till slut! Vårt lilla söndagsbarn. Jag vet knappt vad jag ska skriva för det känns så självklart. Världens finaste känsla när en tänker efter. När havet är helt spegelblankt. Även fast den här bebisen var som värsta motorbåten, för väl inne på förlossningen var hon ute på två timmar. Och då oroade jag mig ändå påväg in för att de skulle skicka hem oss och att jag var fånig som inte kunde hantera några små värkar. Den här förlossningen var något helt annat än med Algot. Och även om jag vid ett tillfälle på riktigt tänkte “nu dör jag“, så var Anton där och fångade mig. Fick mig att hämta luft. Och tillsammans med väldigt fin personal på förlossningen i Malmö blev detta en helt annan erfarenhet och upplevelse. Det finns så mycket att säga om det här med att föda och få barn, jag kommer till det snart, men just nu får det vara för allt är så fridfullt. Som när vi svänger in på vår gård, hemma från BB och Algot säger “nu är vi fyra mamma” och alla tittar förväntansfullt på varandra. Då exploderar livet tyst för sig själv.

 

81

Still no baby. Yes, det är väldigt mycket av vad min tillvaro handlar om just nu. åh känner mig så naiv att jag trodde att jag skulle ha en bebis nu, gick ju trots allt 8-9 dagar över tiden med Algot. Var hos barnmorskan idag och grät lite. Igen. En del av mig tycker det är lite pinsamt att jag inte bara “kan stå ut” (man är ju trots allt kvinna av sin tid), när så många kvinnor gör det, samtidigt så behöver nog både kroppen och knoppen gråta lite. Anton följde med mig och det var skönt. Då känns det lite mer som att vi gör det tillsammans.

Barnmorskan uppmanade oss att försöka göra något litet varje dag. Jag får motvilligt erkänna att hon har rätt. Jag har knappt varit utanför lägenheten sen nyår. Det är inte helt hälsosamt. Så efter lite hinnsvepning hos barnmorskan, så gick vi och åt dumpling på Lu som ligger på Davidshall. Rekommenderar verkligen!

Igår jobbade jag till och med lite för att få tiden att gå. Framför datorn alltså så inget övermäktigt, no worries. Tänkte att äh, det kommer ändå ingen bebis någonsin. Och jag gillar ändå verkligen mitt jobb. Tycker det är så kul för det mesta. Det var en skön känsla.

Köpte tulpaner med mig hem. Som sagt, det får var nog på deppfesten. Fast det bästa med deppfesten är ändå att jag typ skiter i vädret, som annars är min stora akilleshäl i januari. Detta blöta konservburksväder passar utmärkt just nu.

Vi gick också inom Hollandia och åt stans bästa tårta, den med passionsfruktsmousse. Den hade vi på vårt bröllop för snart 6 år sen. Fint att dessutom alltid tänka på det när vi fikar där.

Nästa vecka ska det vara färdigtapetserat ute i vårt sommarhus. Har det inte kommit någon bebis innan tisdag så åker vi dit och tittar. Man får hitta saker att se framemot helt enkelt. Precis som alltid egentligen.

45

Drömmen om våren va, starka och livsdugliga grejer! Och även om jag verkligen försökt vänta med att köpa eventuella nya kläder till den nya efter-graviditet-kroppen till faktiskt efter graviditeten kunde jag inte låta bli denna klänningen från Ganni. Aningen somrig men jag är pepp på att vinter-styla den. Tänker lager på lager och att man kan ändra looken ganska ordentligt med vilken tröja man har under (tänk en långärmad randig eller stormönstrad tröja) och över. Ett par grova vinterkängor till och en kappa! För att sen låta den blåsa fritt i sommar. Jag är optimistisk. Och ett par snabba skor till alla barnvagnspromenader (gud vad jag längtar efter att ens kunna gå, har SÅ mycket foglossning nu). Och så två böcker, även om det verkar ambitiöst med en stundande bebis och sömnbrist. Men har en liten förhoppning och dröm om att ha ro i kroppen att vidareutbilda mig. Alltså i form av att leta inspiration och infallsvinklar på andra ställen än bara Pinterest och Instagram. Utbildning va, så himla viktig, bra och cool grej. Gud. Om mitt 15åriga-jag kunde höra mig nu.

40

Får erkänna att det är något besviket som jullovet tar slut utan någon bebis. Kanske har det varit ett av livets konstigaste, mest långsamma och samtidigt grund-mysiga jullov. Jag deppade ihop ganska rejält, har fortsatt ganska ont men inser också någonstans, hur klyschigt det än må låta, att denna tiden kommer inte igen. Jag är ganska övertygad att tiden kommer göra att man glömmer krämporna och kvar står vi med minnet av en jul då vi, jag, Anton och Algot, umgicks i sånt unikt tempo och vakuum att man inte kan göra annat än hålla det kärt. Visst klättrade vi alla lite på väggarna, när magsjukan väl var bortstädat, men som vi hållit ihop de senaste två veckorna.

Men i ärlighetens namn så är jag trött på att vara fången i min egen kropp. I kid you not när jag säger att det nästan gått en vecka utan att jag varit utanför lägenheten. Sist jag var ute som en någorlunda normal person var på nyår och då sken äntligen solen. Annat är SMHI’s prognos framöver. Gå inte in och kolla, det är deppigt.

Men nu är vardagen igång även om väntandet fortsätter. Algot var överlycklig för att få gå till förskolan och leka i morse. En bit in i jullovet frågade han mig “varför han aldrig går till förskolan längre” och lyckan i ungens ögon när vi styrde upp ett par playdates i mellandagarna. Som förtjänar att lyftas, då Algots kompisar på förskolans föräldrar såg hur vi kämpade på här hemma och erbjöd sig att passa honom, så han kunde få leka och vi vila. Så oerhört fint med sån hjälp när man inte har jättemycket familj i direkt närhet. Vem säger att stadsbor inte har en gemenskap! Och hem kom min stolta unge över att ha varit och lekt “helt själv”.

33