2019-05-29

RECAP, min utmattning!

Jag började ikväll skrolla igenom min instagram i jakt på en bild. Hittade inte vad jag letade efter men istället hamnade jag på en bild på mig, jag såg glad ut. Med texten “Äsch, bara en som började arbetsträna idag”. Från 2017. I augusti. 

Blev rörd. Fortsatte skrolla. Hittade en bild från några dagar efter min krasch. Eller kanske bara en dag. Då hade jag ingen aning.

Så jag tänkte nu skriva om utmattningen. Med hjälp av skärmdumpar från min instagram. För att visa hur mycket och enkelt det är att ljuga där men också visa hur det faktiskt va. Om när jag vågade berätta på internet att jag var sjuk. Om när jag skrev att allt var bra fast det var katastrof. Om att det var fint ibland.

Vi börjar med dagen efter kraschen. Jag har en dag jag blev sjuk. Den 13 oktober. Jag vaknade med migrän. Det var inget konstigt. Jag har ofta migrän. Men den här dagen gick den inte över. Jag skulle börja jobba på eftermiddagen så jag sov hela förmiddagen och när jag vaknade igen för att gå till jobbet började jag gråta. Det fanns inget stopp. Dagen efter var vi på kurs på jobbet och jag la uppenbarligen ut den här bilden på utsikten. Dagen efter skulle restaurangen öppna på riktigt. Här är ca en månad senare. Nu jobbade jag inte. Men det pratade jag inte om. Jag försökte göra saker jag tycker är kul och som jag skulle må bra av. Det funkade inte. Jag mådde skit hela tiden. Allt var grått och dassigt.
Här är en av alla Kenneth Kvarnströms dansföreställningar vi såg den hösten. Jag såg och kände ingenting. Det blev vinter och jag flyttade hem. Minns hur jobbigt jag tyckte att det var att lägga upp den här bilden. Bara att jag var tvungen att flytta hem igen var jobbigt. Till Skellefteå. Från Stockholm. Jag som hade längtat så länge jag kunde minnas om att få flytta till Stockholm. Att då nästan direkt måsta flytta hem för att jag var för sjuk. Det var hemskt. Här vet jag att stöket jag syftar på är alla ouppackade väskor från flytten. Dom packades upp i juni. Jag klarade inte av det innan. Inte i juni heller. Det var min mamma som gjorde. Men det sa jag inget om på instagram. Här kom det. Jag vågade säga det. I maj. Då hade jag varit sjuk sen i oktober. I ganska exakt 7 månader. Det var så skönt. Att säga det högt. HEJ HEJ NU VET NI. Det är på riktigt en av de bästa grejerna jag gjort i allt det här. Att säga högt för alla. Jag är sjuk. Mmmm. Alltså jag var så trött. Jag ser så trött ut. Det är hemskt att se tycker jag. Jag minns hur ögonen inte var ordentligt öppna. Hur jag inte orkade sitta upp. Hur jag hasade omkring i mamma och pappas hus. Orkade absolut ingenting. Började äta sertralin som bara gav vidriga biverkningar. Här var det hemskt.

Här har vi två bilder som ser härliga ut. Den första är från när min lillebror gick ut nian. När vi skulle åka till kyrkan, jag min mamma och pappa så parkerade vi bilen typ ett kvarter bort. Här var jag så trött och jag rörde mig väldigt långsamt. Mina föräldrar fick stå och vänta på mig för jag gick så långsamt. Allt var för trött för att gå i normalt tempo.
Bild nummer två är från när jag är ute på promenad. Inte broarna runt. Inte en kilometer. Utan runt huset. Det var va jag klarade. Började prata om mig som en utmattad. Eller den utmattade. Det var bra för mig tror jag. 

= bra dag. Det är så mycket ljug. Den här dagen var hemsk. Jag mådde fruktansvärt dåligt. Jag fyllde tjugo och ”man ska” festa, fira med kompisar, va ung å ha kul. Jag var ensam med mina föräldrar hela dagen. Bodde hos dom för att jag inte kunde ta hand om mig själv. Jag fyllde 20 och hade året innan blivit så sjuk av stress. FY FAN. 

Sommaren fortsatte. Vi åkte ner till min mormor och morfar. Jag hade börjat ha rimliga planer för dagen.
OBS, roligt om just den där glassen. Två kulor. Polkagris och blodapelsin. Toppen tänkte jag. Älskar apelsin. Älskar polka. Men det jag inte tänkte på var att hela den här bägaren blev som att fylla munnen med tandkräm och sen skölja ner med juice. :)))))))Sommaren fortsatte. Hade uppenbarligen snygga bröst i alla fall. Alltid något.

</3

Sen hade det gått ett år. Det här var 2015. Då hade jag varit sjuk ett år. Här pratades det fortfarande inte alls om psykisk ohälsa som det gör idag. Skillnaden är enorm. När jag blev sjuk bytte folk samtalsämne när dom frågade vad jag gjorde och jag sa att jag var sjukskriven. Det har hänt OÄNDLIGT mycket på just den fronten. Sen flyttade jag in i en egen lägenhet. Det var fantastiskt. Inte för att jag riktigt klarade av det. Mamma kom och diskade när allt porslin var slut. Kom å tvättade. Jag åt färdiga frysta tacopajer på papperstallrikar men jag bodde själv. Det var en vinst. Låg där i min säg dag ut och dag in. 
Bilden är från en härligt video!
Min familj åkte på semester. Jag låg mest vid poolen. Eller på rummet. Var med och åt middag någon kväll men mest var jag hemma på kvällarna. Flygresan hem kräktes jag oavbrutet av vad jag idag tror var ångest. Jag hade en episod den vintern. Under typ 3 månader kräktes jag oavbrutet var 14e natt. Var tionde minut i typ 5 timmar. Det var fruktansvärt. Då försökte vi hitta orsaker. Nu tror jag bara att det var stress och ångest. Jag har haft så många fysiska symtom som avlöst varandra. Det här var ett av dom. Men att få åka på semester var otroligt. Att få känna sig ”normal” har varit så otroligt viktigt för mig. Sminka sig på lördagar och gå ut på stan även fast jag kanske inte orkar. Men att få känna sig som en frisk. Det har varit viktigt för mig.

Jag började brodera!
Och startade PSYKSJUKAN. Å så glad jag är för det. SÅ otroligt glad jag är för den platsen. För all gemenskap. För allt den har kommit med. Jag gick på en dansklass. Det var helt fantastiskt. Minns att jag grät av glädje när den var slut. För att det varit så otroligt roligt. Att få känna med kroppen igen. Kroppen var trött och skakade men klarade av. 

Jag orkade laga mat som var mer än att värma eller koka något. Jag blev kär.
Det här känns som att det är ett helt eget kapitel. Det får kanske bli ett eget inlägg.
Men jag blev kär och ihop. Vi blev sambos nästan direkt och han är det bästa som hänt under dom här åren. Hittade traumat! Vi åkte mycket skidor den vintern. Var i fjällen flera gånger. Jag åkte lite och vilade mycket. En av gångerna fick jag en så ordentlig panikångestatack att första dagen att jag åkte hem direkt. Det var mycket sånt i det riktiga livet som inte fick synas på www. Vi fick ett förstahandskontrakt på en lägenhet bara ett kvarter bort. Vår första gemensamma lägenhet. Och vi skulle slippa bo två på 26 kvadrat.

Jag kämpade på med selfies i position raklång. Vi flyttade. Jag mådde fruktansvärt dåligt veckorna innan flytten. Förändring har varit och är väldigt väldigt jobbigt. Men sen när det var gjort. Det var så skönt. Men här fanns det ytterligare en jobbig faktor som inte tog plats på www. Jag hade kramp. Eller ofrivilliga ryckningar. I hela kroppen. I timmar varje dag. Det var nog det värsta symtomet jag haft under dom här åren. Men ibland var det också bara härligt. Typ när min lillebror fyllde 18!Sen åkte jag och min mamma på en otrolig resa. Jag hade mått väldigt väldigt dåligt hela våren. Haft så mycket kramper och fysiska symtom. Vi hade sagt att vi kanske får ställa in men vi åkte. Till München. Till Julia. Jag och Julia var i München när vi gick på högstadiet. Vi var där på studieresa med vår dansgrupp och det var senast min psykiska ohälsa pikade. Jag mådde fruktansvärt dåligt den gången i München. Så det var extra jobbigt just eftersom det var just den staden där det varit så dåligt en gång förut. Men vi åkte ner. För att Julia hade examensföreställning. Det var fantastiskt. Hon var fantastisk. Jag mådde bra. Det var en sån VINST. Jag är så otroligt glad att vi åkte. 
En av alla artiklar som uppmärksammat min utmattning och mina broderier. Expressen skrev ett stort reportage. Det finns att läsa här! 

Sommaren kom och jag hade min bästa kväll på flera år när min kompis Rebecka gifte sig. Det var verkligen en helt otrolig kväll. SÅ mycket kärlek. Det var helt fantastiskt. Sen hade sommaren gått och jag skulle börja arbetsträna. Här var jag rätt övertygad om att jag nu skulle börja på 10 timmar/vecka och sen öka och lagom till nästa höst skulle jag kunna börja plugga eller jobba heltid och va frisk. Så blev det inte. Men det visste jag inte än. Men firade tre år! Alltid något. Vi åkte på liten semester. Jag mådde ganska bra.Fest för min morfar som fyllde 90 år. Det var en fantastisk dag men slutade med att jag låg med kramp bakom ett silverdrapperi på en scen och kunde knappt stå upp av utmattning. Typisk sak som inte skrevs på instagram.
Och jag menar verkligen inte att man måste säga saker på internet. Inte alls. Jag vill bara visa nu hur det såg ut och hur det var. När jag inte är i det på samma sätt är det lättare att göra det. Vi hoppar till våren. Vintern var skit. Jag klarade inte av min arbetsträning. Fick bara minska i tid istället för att öka. Här tror jag till och med jag hade slutat gå dit för jag inte klarade av det + att jag i samma veva blev utförsäkrad från f-kassan. Vilket gjorde att jag mådde ännu sämre. Var fruktansvärt less. PÅ ALLT.

Det blev midsommar. Jag knöt två kransar med min kusin sen satt jag själv hela kvällen. MVH för trött för att umgås.  Även på midsommar. Men sen hände något. Vi började segla. Det var tropisk värme och jag slappnade av. Jag blev lugn igen. Jag hade de bästa dagarna i livet där i början på juli. Men att måsta sova hela dagar fortsatte. Nu hoppar vi fram sex månader igen. Här hade vi hunnit flytta till Värmland. Och jag var på bristningsgränsen igen. Jag blev inte bättre. Det blev snarare sämre igen. Jag hade tappat hoppet och förstod inte hur det någonsin skulle kunna bli bra. Men sen helt plötsligt vände det. Jag blev bättre. Jag gjorde ett betalt jobb. Jag vågade börja släppa taget om utmattningen. Jag blev gladare och gladare. Piggare och piggare. Men hade framförallt fått tillbaka hoppet. Tron om att det faktiskt skulle bli bra. Helt bra. Att livet kommer bli bra. Nu är vi ju typ i nutid! Jag började blogga här hos jwhf. Gick på möten om att starta företag. 

Och sen startade jag  min enskilda firma. Just nu gör jag ingenting där. Men snart. Men för mig är det här stort. För mig betyder det här allt. Att ha något annat än min utmattning. Att känna att jag jobbar. Det är otroligt.

Det blev en lång sammanfattning av min utmattning. Och den är ju inte slut än. Jag är inte frisk. Men på god väg. Det finns massor i det här som jag skulle kunna skriva mer om. Det finns så mycket att säga och berätta. Men vi börjar såhär. En snabbspolning genom hela.

Vill ni ha mer inlägg om utmattningen?
Vad vill ni veta?

KRAM KRAM KRAM KRAM

 

 

32

Kommentera

Demdea

Tack för att du ville dela dina bilder med dina kommentarer till!!!
Så många tankar och så många frågor. Jag ställer några och du väljer själv om du vill svara på dom.
Vad var/är det som vände? Ibland har man upp och ner-perioder men alltid under nollstrecket. Vad är det som gör att du känner nu att du är ovanför nollstrecket? Säkert inte en sak, utan en resa. Min sambo lider av utmattning och både har och inte har accepterat det. När allt känns uppåt så är allt superbra och ”nu har det vänt”. När det några dagar senare sjönk igen ser jag besvikelsen i ögonen. Det finns inget i världen jag kan säga som gör att polletten trillar ner och insikt om att det är en del av det nya livet, vissa dagar är det bra men andra kan vara skit och att du måste ha tålamod med att kroppen och psyket är skört och så mycket känsligare nu.
Hur lång var sjukdomsförloppet eller vad jag ska kalla det? Från första symptom till kraschen? Kunde du känna innan att det här är nog inte bra och allvarligt eller kom det som en total överraskning när du kraschade?
Du skriver att du haft mycket olika fysiska sjukdomsuttryck. Har du fått hjälp av vården eller annan att förstå eller hantera det? Har vården sett din utmattning som huvudsjukdom med andra symptom eller har varje symptom behandlats var för sig?
Vad hade du velat göra annorlunda, få annorlunda bemötande, behandling och annat från vården?
Vad har dina närmaste gett för stöd och som har funkat eller passat dig bäst? Eller bra tips till anhöriga?
Tack igen för att du delar med dig och lycka till med företaget! Och var dag som det känns lite lättare under foten en stund.

majadelborn

HEJ!
Jag tror att en stor del i att jag började blir bättre är att jag slutade försöka bli bättre. För typ ett år sen bestämde jag mig för att bara göra saker på lust. I så lång utsträckning det gick bara göra saker jag ville. Det tror jag har gjort mycket för mig. Sen att det har vänt i vår på riktigt tror jag har att göra med att jag vågade tro på att det skulle bli bättre. Jag träffade en läkare som tittade mig i ögonen och sa, ”du är ung, jag lovar att du kommer bli frisk” och jag trodde på honom. Det var första gången jag verkligen trodde på det. Så det är några saker, men också att jag vågar släppa taget om utmattningen. Den är det tryggaste jag har. Det är skitläskigt att bli bättre. Men nu känner jag mig redo för det.
Det har såklart vänt för mig massor av gånger. Men som du säger har aldrig varit över noll längre än en kvart eller ett par dagar. Nu har det varit bättre i några månader.
Jag kände inte av att jag hade något sjuksdomsförlopp innan jag blev sjuk. Min utmattning kom som en chock. Nu kan jag se att jag hade varningssignaler som signalerade men dom hade jag haft i flera år och trodde att det var en del av min person.
Jag har inte fått någon hjälp från vården med de fysiska symtomen. Bara hjälp med det psykiska. Sen är jag övertygad om att allt mitt fysiska har berott på det psykiska. Jag har sökt läkarhjälp för tex kramperna men inte fått någon hjälp som funkade. Men efter ett par månader blev det bättre igen.
Jag hade inte velat göra något annorlunda. Jag önskade att jag inte hade blivit utförsäkrad. Jag hade velat få gå behandling på stresscentrum men jag kom inte in där. Jag önskar att jag hade haft en och samma läkare som följt mig hela vägen. Men över lag är jag nöjd med hjälpen jag fått.
Mina anhöriga har varit fantastiska. Min familj och min sambo. Dom har hjälpt till. Lyssnat. Försökt allt dom kan för att hjälpa. Jag vet inte vad jag hade gjort utan min mamma och min kille.
Mina tips är bara att finnas där. Hjälp till. Med allt. Det praktiska. Ring samtal. Skjutsa. Diska. Kom med mat. Och hjälp den sjuke att förstå att den inte är sin sjukdom. Skilj på den sjuka och hens sjukdom. Det har varit så bra för mig att min kille har skiljt på det för det har inte jag själv kunnat. Jag har identifierat mig med min utmattning. Att jag varit bara den.
Nu blev det här otroligt långt och kanske inte så sammanhängde. Men jag hoppas att det kanske var svar på några av dina frågor.
TACK SJÄLV! KRAM

Jag vill supergärna läsa mer om utmattningen! No fkn surprise kanske. Frågor att besvara i inlägg: vad tror du är de största anledningarna till din utmattning? Vad är det kluriga med att bli frisk från den här skiten? Vad har du förändrat i ditt liv/sätt att tänka/se på livet sedan du blev sjuk?
MVH content creator and internet-friend Isabel.

majadelborn

OH HELLO internet-friend Isabel!!
Här ska det besvaras i inlägg på bloggen, det är ett som är säkert!!!

Sofia

Så glad att jag får får vara med nu när det händer! Också glad om jag får vara med oavsett vad som händer ❤️❤️❤️

majadelborn

<3 <3 <3 <3 <3 <3 ÅH, vill ba att du ska va me jämt!!!

Här sitter jag och gråter så att snoret rinner. Tack snälla för din ärlighet och humor, det känns som om jag läser om min egen situation med mina egna ord. Fint att inte vara ensam. Det här kommer jag att bära med mig länge, länge!

majadelborn

MEN GUD, tack själv!!! Det är så fint att inte känna sig ensam. KRAM

Linn

Tack för att du delar med dig, det är fint att få ta del av den här biten också.

Jag är nyfiken på samma frågor som Isabel!

Jag är nästan 15 månader in i 100% sjukskriven å ingen arbetsträning eller rehab (grön rehab, bor i gbg. Anställda inom kommunen har någon rehab att ta del av vid stress eller mildare Depp). Äter sertralin (100mg) å det funkar bra. Har sedan 7 månader in en jättebra läkare vars intresse är utmattning + att han håller på å specialiserar sig inom psykiatrin sån jäkla win. Har haft psykolog sen en månad innan kraschen och fortsätter med henne.

Början av det här året va svårt. Tungt. Dels hände en del grejer i privatlivet så jag klippte 2 vänskapsrelationer men också, både min läkare å min psykolog ifrågasatte (på ett ganska milt sätt) varför det tar sån tid för mig att bli frisk. Att vi borde kunna se en förbättring. Det är lite bättre. Jag sover sällan middag numera. Har inte hjärtklappning, tarmtömning eller tryck över bröstet när jag har något inbokat (psykolog, läkare). Jag kan tom boka in en träff en stund med en vän utan att bestiga kebnekajse innan. Så min fråga rör egentligen: hur har vården hanterar att det tar sån tid för dig? Har du fått förståelse för det?

Nu skrev jag långt för jag vet att folk läser kommentarerna för att hitta tips å igenkänning. All styrka till dig Maja. Jag fattar verkligen att de senaste åren för dig varit enormt tuffa. Fasiken vad du fått stå ut och ändå står du fortfarande upp. Det är så enormt.

majadelborn

<3 <3 <3 <3
Alltså jag vet inte riktigt om vården har hanterat det. Det är aldrig någon som ifrågasatt att det tar lång tid. Det har mer varit ord som att det är rimligt att det tar så här lång tid. Så jag har fått förståelse för det. Jag har mer känt att det är vården och mina samtalskontakter som fått mig att fatta att det kommer ta tid.

PUSSSSS Å KRAM

Alice

Så fint skrivet. Vill supergärna höra mer!!

Mvh, din nya bloggläsare som börjat gå in varje dag sedan några veckor tillbaka

majadelborn

TACK!!!!
Det kommer mer.

HEJ va kul!!!
KRAM

Anna

Hej! Tack snälla för att du delar med dig! Jag skulle så gärna vilja höra mer om hur det har fungerat att ha en relation med någon under denna period i ditt liv. Är 24 år, sjukskriven sen ett år tillbaka och mår piss, men har på något besynnerligt sätt lyckats träffa en partner som jag älskar. Men det känns så svårt, att känna att jag räcker till, duger, att jag är någon att ”satsa på”. Vill bara säga att ” fly härifrån medans du har chansen, jag hade gjort det”, men samtidigt hålla så hårt det bara går i personen. Har du några tankar/tips/råd kring detta? Och tack igen för din blogg och broderier och allt, det ger mig så mycket styrka!

majadelborn

ÅH HEJ! Det här är något av min hjärtefråga om jag nu har en sån. Alltså jag har känt exakt som du skriver. Det har varit så svårt att förstå hur han kunde bli kär i mig. Att han ville gå in i en relation med mig fast att jag var så sjuk. Men det är värt allt. Och personen vill ha dig. Dig oavsett sjukdomstillstånd. För hen hade kunnat springa och aldrig mer komma tillbaka. Men det gjorde den ej. Jag vet inte om jag har något tips men än att bara lita på att du duger. Att du är värd att va ihop med även fast du kanske inte orkar något just nu. Du kommer bli bättre och relationen kommer bara bli bättre av det. Jag var så rädd att han skulle sluta va kär i mig om jag blev bättre för att jag tänkte att hela min person bara var det sjuka. Men det blir bara bättre. Jag ser så mycket fram emot att vi ska få fortsätta va ihop nu när jag orkar mer. Det finns inget som gör mig så glad som den tanken. Skriv till mig på instagram om du vill prata mer <3
KRAM

Vill bara säga att det är ett fantastiskt sätt att visa sin resa på, just det här perspektivet vad som syns på Instagram och hur det verkligen var. Så klockrent och sådan igenkänning. Tack för att du delar med dig!

majadelborn

Tusen tack!! <3 <3 <3

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.