2019-05-15

jag går upp igen, det trodde jag aldrig, det tror man aldrig, att man kan

Jag kommer ut på morgonen. Egentligen är jag så trött att jag knappt orkar sitta upp. Men jag måste iväg. Vill bara vara framme. Jag körde över 70 mil igår själv. Har nu sovit en natt och ska köra de kvarvarande 25 milen idag. Är stolt över att jag klarade det. Att jag kan. Att jag orkar. ville gråta igår när jag körde in i Uppsala. Det var så vackert. Träden. Blommorna. Det var otroligt. Hela vägen hade det sett ut som att jag körde runt i ett landskap i oktober. Alla lövträden var gula. Det blir väl så när dom slår ut och det sen fryser igen. Men tillslut blev det grönt.

När jag kom ut idag var det varmt och luktade hägg. Jag stannade och bara andades. Sen satte jag mig i bilen. Körde ut från stan och grät lite. Grät över hur grönt det var. Blev helt chockad av färgen. Är den alltid så här grön tänkte jag? Våren.

Blommorna. Äppelträden ser ut som vita moln. Jag tänker mycket på att jag aldrig sett det tidigare. Vi hade ett äppelträd hemma. Det måste ju ha blommat men jag såg det aldrig. Tittade aldrig. Sen sågades det ner och jag flyttade.

Det är något med den här våren. Allt är nytt. Ostadigt. Fantastiskt å läskigt.

”så blir det vår igen, det trodde jag aldrig, det tror man aldrig, att det ska bli” Emil Jensens text har ettsats sig fast. ”det blir vår igen” Ja. Det blev det. Vår igen.

Och ”jag går upp igen, det trodde jag aldrig, det tror man aldrig, att man kan” Ja, jag gick upp igen. Jag står upp igen. Jag orkar. Jag klarar.

Det blev vår och jag klev upp.

14

Kommentera

Linn

Det är så mycket känsla i din text. Vill gråta en skvätt för att jag fattat. För att jag hamnat mitt i livet och blivit tvingad att fatta vad som gömmer sig i dom där orden

majadelborn

ÅHHH, tack tack tack<333333

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.