Är du sugen på att testa Amateaur Malmö? Nu har Anna släppt sina nästa datum och meny! Boka via Facebook eller maila 

– 14/4
– 28/4
– Påskdagen 21/4 för ett sällskap på 6-8 personer!
Pris 400 kr/person, tid: 18.00 och du tar med egen dryck! 

Meny i april:
1. Räkor – mango – örter
2. Butternut ravioli
3. Vaktel – fikon – lomo
4. Persika – sabayon

3

Anna Nilsson kommer in. Hon ger var och en ett tomtebloss och säger. ”Den som tänder tomteblosset har ordet och då måste alla andra vara tysta”.

Social dining, hemma restaurang, supper club. Orden är många för fenomenet att gå på restaurang – hemma hos någon. Och jag har hittat en i Malmö. Amateaur Malmö drivs av Anna Nilsson. Ungefär två gånger i månaden fyller hon sitt långbord i lägenheten med gäster från olika håll runt sitt privata bord och serverar en femrätters middag där hon gillar att experimentera. Under vår middag behövs inga tomtebloss för att få igång samtalen. Den enda gång vi är tysta är när maten kommer in.

Det är söndag kväll, jag har mitt röda Butcher i armen och har tagit bussen till Davidshall för att gå på middag. Jag har inte en aning vad som väntar och stiger in i trean på tredje våningen där ett litet sällskap sitter tysta i en soffa i vardagsrummet. Väntar. Alla hälsar försiktigt och språkar ytligt innan vi får slå oss ner vid bordet beläget i ett eget rum bredvid köket, dit in vi inte får gå. Vi korkar upp vår medtagna dryck, hugger in på nybakta bullar och rökt hemgjort smör som serveras under ett glaslock som släpper ut doftande dimma när det lyfts upp. Runt bordet sitter en familj på tre med en vuxen dotter, ett yngre par som ännu inte flyttat ihop som är här för andra gången, ett annat nyfiket par runt trettio som inget har gemensamt, mer än kanske nyfikenheten på mat och nya upplevelser.

Den första rätten som kommer in är gömd i något som ser ut som en sten. Under locket ligger en potatisballong som vilar i en syrlig bearnaise och den etiopiska kryddblandningen Bako, följt av en sufflé på gruyere serverat i ett högt glas.

En av mina två favoriter för kvällen är rimmad salmalax med citroninfuserad svartrot, picklad rättika, dillgrädde, oxalis och marinerad citronzest. En syrlig, frisk och nätt historia vars elegans passar mig utmärkt. Det var en överraskning och ett extranummer för kvällen. Man tackar. Medan den lätt halstrade tonfisken med vitlökstinn chimichurri, sockerbakade tomater som rundade av och en löksabayon suppskattades av det tonfiskälskande sällskapet.

Den rätt där alla smaker satt som en smäck var dovhjorten som lagats så försiktigt att den nästan låg i sin råa illröda form på tallriken, men perfekt temprerad, fantastiskt mör och med lätt grillad smak. Serverad med rödlökssallad, yuzu som ger syrlig goda smaker, kvitten, hemgjord potatiskrocket och friterad grönkål. Ack så gott.

 

Det är något speciellt och fint det där att dela bord med någon man inte känner. Dela vin och upplevelser. Och samtal under fyra timmar för att sedan skiljas åt. Utbytet som sker i ett helt nytt sammanhang. Det är inte alla som söker upp en hemmarestaurang och vågar slå sig ner med andra på det sättet. Ibland går det lite trögt och ibland flyter det på. Ibland blir samtalen mellan två kanske lite väl mellan två men allt som oftast lär vi oss massor av nytt av varandra. Inte minst vilka ställen i Malmö som är de bästa sunkbarerna i staden fortfarande värda ett besök.

 

 

Anna gillar att experimentera. Trots att hon jobbar med något helt annat än mat till vardags håller hon kurser i sous vide på KitchenLab i Malmö. Kockarnas och nörd-hemma-kockens favoritbutik. Kvällen till ära hade hon experimenterat fram en sked fullstor kula att ta in i munnen i ett svep, knäcka på tungan och svälja. Vilket gav en läskande brygga mellan rätterna med smaker av vitt vin, fläder och hallon.

 

När desserten kom var vi så bra vänner att familjens dessertvin från franska Juracon bjöds runt bordet och gifte sig som en smäck med havtornsorbeten på mascarponefluff och laktritssalt. Vilket inte var en slump då Anna alltid tar sin meny och går till Systembolaget på Hansa för att få vintips. Jag säger bara laktritssalt +  havtorn + Jurancon  från Château de Rousse = love.

Att ha en hemmarestaurang är inte bara att slänga upp ett facebookonto och köra loss. Här görs allt by the book. Anna har ett företag och livsmedelsverket kommer hit och gör kontroller precis på samma sätt som på en vanlig restaurang.

För några år sedan när appen AirDine släpptes såg det ut som vi skulle få en hel rad av hemmarestauranger att välja mellan och det gick att gå in i kartan och se var en lampa av matglädje lyste. Likt en Betlehems stjärna. Dit kunde du gå, äta hemlagat och dinera med andra gäster som samlas runt samma bord. Appen försvann. Restaurangerna försvann. Nästan. Hurra för att du öppnar upp ditt hem Anna och ger oss något du brinner för.

En middag hos Amateaur Malmö kostar alltid 400 kr, menyn byts ut en gång i månaden och efter råvarornas tillgänglighet. Du bokar här via Facebook. 

 

11

När jag trodde att det inte kunde bli värre. Då tog tisdagen och skrattade mig upp i ansiktet och sa. Du ska bara få se du. Men för att sammanfatta livet den senaste veckan som började med ett fett besked hos tandläkaren så kryddades det hela med att jag skrapade bilen i garaget på kvällen. Det slutade inte där.

På lördags afton var jag på middag hos en kompis, cyklade hem i min nya klänning som jag är nykär i, smack så satt jag fast i cykelkedjan. Hann tänka, ska jag ramla eller kan jag parera detta trots min längd på 160 vilket gör att jag inte når marken med fötterna. Jag parerade trots all Souvignon blanc i kroppen, men klänningen satt tokfast. Jag slet och drog i mörkret på den ensliga vägen vid midnatt och såg bil efter bil köra förbi och undra vad jag sysslade med. Omöjligt. Jag hade två saker att välja på, trockla ur mig klänningen under kappan och försöka få loss tyget ur kedjan eller lämna cykel och klänning på marken. Till slut brukade jag våld och kom loss. Men klänningen förstördes förstås.

På söndag kväll var jag på en middag. Påväg hem tog jag stadsbussen och var så nöjd över mitt nya kommunaltrafikliv. Tills jag upptäckte att jag glömt mina hemnycklar i hemmarestaurangen (mer om den sen), fick hoppa av bussen ungefär exakt på samma ställe där jag hängde natten innan fast i en cykel. Gå över på andra sidan och vänta på en ny buss. Hela vägen tillbaka, traska till lägenheten, hämta nycklarna, traska tillbaka, missa bussen tillbaka (som kört två minuter för tidigt), ta en annan buss ner till centralen, vänta på ny buss, ta ytterligare en biljett då den andra gick ut och bege mig hem. Det tog ungefär en timme extra tid. Så roligt var det inte med kommunaltrafik.

Och idag kom jag hem, letade efter en legobit under soffan och upptäckte det. Fem stora ringar i nya parketten. Hål. Trasig. Det visar sig att benet saknar ”plupp” under foten som liksom har borrat sig ner i parketten och lämnat stora skador.

Tog min starka biceps (tack min PT) och lyfte soffan och satte på ett skydd under foten.

Det är som att livet försöker säga mig något.

Man får korka upp vin en tisdag va. Ja det får man.

Nu ska jag laga ratatouille. Och tänka på att det snart är sommar.

20

Jag har tittat på denna kudde från House of Hackney så många gånger. Jag har inget öga för kuddar så att jag över huvud taget fastnade för en kudde måste betyda att jag hittat något som det står Karin på. Sen dök den upp i det bohemiska hemmet i julkalendern vilket, om man känner till var kudden kommer från, inte alls var en trovärdig styling men men. Plötsligt hamnade den i alla fall i mitt hem och visade sig vara gigantisk. Så nu får jag inte själv plats i min egen soffa.

Tjoho första dagen med vårjacka! Och min nya bum bag. Är fullkomligt förälskad i denna smarta väska som kommer bli min våriga följeslagare. Plötsligt har jag två händer. Och det behöver en mamma. Älskar Kenzo. Ett bortglömt märke som gör så fruktansvärt snygga logotröjor med tigrar. Och jag råkar visst ha en förkärlek för kattdjur i alla former….

De här två flaskorna är hett eftertraktade i landet. Alla vill ha dom och de är helt slut i Stockholm har jag fått veta. Men de finns i Malmö! Yey. Det är två vita biodynamiska viner från Domaine Rewa i Nya Zeeland och vinmakaren Philippa Shepherd. Och jag har dessutom en förkärlek till kvinnliga vinmakare. Ett Chardonnay och ett Riesling med inspiration från de eleganta vinerna i franska Burgundy. Så om du vill prova riktigt bra biodynamiskt vin bege dig till Systembolaget. Jag sparar mina två till något bra tillfälle. Det vill säga till en kväll värd vinet. Det är ett problem jag har. Att jag har SÅ svårt att öppna en flaska vin. För sen vet jag att den är slut. Borta. Lika svårt som att göra mig av med kläder. Eller slänga saker. Borde bjuda hem folk oftare. Min lurviga tiger här hemma, kallad Alle, uppskattar liksom inte vin.

 

7

Jag gör det aldrig. Deltar i tävlingar. Som copywriter borde det ju vara en guldgruva då de efterfrågar fyndiga motiveringar för att vinna. Eller är det därför jag hatar det. Men nu gjorde jag det. För jag vill verkligen verkligen verkligen ha en elcykel. Utan att betala för den. Tävlingen förekom av en lång rad frågor i en undersökning och jag är inte född under en sten. Så på vägen förstod jag att min information skulle skickas direkt till en rad säljbolag för att pracka på mig skydd mot ID-kapning, lotter, insatser i spel, försäkringar som jag absolut inte behöver. Ändå fullföljde jag det hela. Tänkte, bara denna gången! Inklusive skrev en motivering copystyle i rimformat.

Det dröjde ungefär fem minuter innan första sms:et damp in med ett erbjudande. Och idag har det redan ringt två säljare som börjat samtalet med ”Grattis du är nu vidare i tävlingen om en elcykel”. Ja visst. Och vad var det du ville sälja igen? Sen rädslan. Om jag INTE tackar ja till det där meningslösa skyddet om ID-kapning. Då kanske de sätter mig på listan över de som inte kan vinna cykeln. Eller ännu värre. Nu när de vet att jag inte har ett skydd kanske de kapar min identitet. Lite som när de sätter in nya kyl och frys i en ny lägenhet och under natten kommer en liga och tar alltihop. Det känns lite som samarbete. Jag lär inte vinna den där cykeln i alla fall. För nu går min vardag ut på att tacka nej till säljare.

Nej det är inte en elcykel på bilden. Det är en helt vanlig cykel i ett industriområde i världens cykelstad Amsterdam.

8

Här går man med ångest över prislappen för en födelsedagsfest. Räknar, nojjar, ojjar, vänder och vrider. Och så går man till tandläkaren som kommer med den trevliga informationen att min mjölktand (japp jag har fortfarande en mjölktand så på så vis kan jag ju känna mig ung) håller på att tappa det, har fått en infektion, behöver dras ut till förmån för ett implantat. Prislapp cirka 17 000. EFTER försäkringen dragits av.

Jag sa blankt nej. Jag ska ha fyrtioårsfest. Inte en ny tand. Då spände tandläkaren ögonen i mig och jag förstod, att det är detta som är att bli fyrtio. Förfall. Eller okej. Hur många har ens en mjölktand kvar. Men ändå Ska jag straffas för det? Jag har verkligen inte bett om en mjölktand. Tycker det ska utgå en mjölktandssuvention. Ett bidrag. Kan man kanske starta en crowdfunding för en ny tand? Jag är benägen att göra allt. Bara jag får ha min fest.

13

Igår under en kamp för att komma ut ur lägenheten uttryckte jag ”Elias du tar på mitt tålamod”. ”Vad är tålamod?” frågade han då. Ja hur förklarar man det hann jag tänka innan han fortsatte. ”Är det som energi?”

Detta barn fortsätter att förundra mig gång på gång med sina smarta slutsatser, funderingar och tankar som ofta öppnar ögonen för mig. Klarsyntheten hos ett barn. Klätt i en uppriktig naken nyfikenhet.

Energi. Ja visst är det så. Tålamod måste vara ett mått på energi. Och när mitten på PMS-klockan ringer och det enda huvudet tänker på är choklad och vila har den energin minsann inte bägaren full. Mörkt choklad med blåbär, Getraw bars och rött vin. Det är vad kroppen vill leva på nu.

9

Pilgrimsmussla, grönt te, äpple tillsammans med två olika Riesling från Katharina Wechsler. Kirchspiel, och Trocken 2016

Hur jag uppmärksammade internationella kvinnodagen? Jo, jag drack vin av 11 kvinnliga vinmakare och åt en lång och välkomponerad middag signerat Skandinaviens första kvinna att tilldelas en michelinstjärna, Titti Qvarnström.

Jag gillar när någon gör något annorlunda och skapar nya koncept inom mat och dryck. 1 Bord och Kök är en sådan grej. Kockarna Titti Qvarnström och Daniel Lindgren har tagit en del av Malmös gamla Folkets hus (numera Folk, mat & Möten) och har skapat ett intimt rum, med ett bord för 14 personer och ett kök och bjuder in till en intim middag där vinet styr rätterna. På olika teman. Kul! Och denna kväll var det 11 kvinnliga vinmakare som styrde middagen. Som tog över fem timmar.

 Två chardonnay, från Bourgogne och från Oregon, matchades med rätter som helt ljuvlig havskräfta med blodapelsin och blomkålspuré. Hasselbackspotatisen med Arenkha (sillrom) var kvällens första rätt. 

 

När du går ensam på en middag, med 14 personer som du inte känner kan det bli helt tyst. Eller och mer troligt gör det att du pratar med någon du inte annars hade mött. Som en designer från Köpenhamn eller arkitekt från Norge.Jag gillar att slänga mig ut i ovisshet och se vart jag hamnat. Denna kväll hamnade jag till i en taxi med ett äldre par som skulle till sin villa i Bellevue.

Bondböna, färskost och chips på jordärtskocka med bakad rotselleri. Torskrygg, shiitake, mandel och spenat. Saltbakad potatislök, stenbitsrom och dill. Slurp. 

Tartar, brynt grädde, lingon g gurka och potatis. Hjort, enbär, selleripuré och inlagd svart valnöt från pildammsparken. Fick några av gästerna att skratta. Men den som vet vet att där växer det minsann valnöt och jag vet att Titti plockar sina just där. 


En av två desserter. Kombinerat med två dessertvin,
En 100 % Muscat och Johan Vineyards Chardonnay ”Nobel”. 

2

På sommelierutbildningen fick vi en lista på viner att öva på hemma. Att gå och köpa och korka upp sex till åtta vinare i ett hem med en person myndig nog att dricka tyckte jag var lite väl magstarkt för både min plånbok och välbefinnande. Så jag har en annan plan. Att gå ner på en bar och beställa in samma viner i glasform. Till dess korkade jag dock upp en av vinerna jag hade hemma. Dels för att fredagen krävde det. Dels av nyfikenhet över att se hur min näsa klarade av det.

Stod i köket till ljudet av en robot (tack ni som gav den till min son i julklapp) som tydligen hade fest i mitt vardagsrum, och tryckte ner näsan i glaset. Blundade och tänkte. Tuggummi. Röd frukt Körsbär. Cherry candy. jordgubbsylt, mandel. Kanske lite peppar…

Sen gick jag in och läste på om druvan, Grenache. Eller Garnacha som det heter i Spanien. Och vad står det?

” Delightful flavors of candied red fruit, cinnamon and black pepper. Ofta jordgubbar och hallon.

Ha! Precis som jag uppfattade det.

Jimanez Landi är ett naturligt vin som jag hittade på Systemet (specialsortiment). Där beskrivs det som kryddig nyanserad doft med inslag av fat, björnbär, viol, rökig mineral, kaffe, vanilj och plommon. Min näsa har ett tag kvar dit. Men tog fanken blöt sten på min första lektion så är verkligen nöjd med mig själv ändå.

Än så länge är 8 av 10 flaskor här hemma helt naturliga. Men under den här resan kommer jag få vända på den steken och ta mig an de klassiska dryckerna. Det kommer bli en del….

PS: för att ens veta att detta är en Garnacha fick jag använda min app. Vivino. På de europeiska vinerna skrivs distriktet ut, inte druvan. Vilket är så himla dumt. Om man inte är expert och vet exakt vad som odlas på fälten hos just den producenten eller i det distriktet. Men detta ska jag då alltså lära mig….

10

Igår tog jag de första stegen på sommelierutbildningen. Tjoho! Det var så roligt. Verkligen ännu roligare än jag tänkt mig. Äntligen ska jag få nörda ner mig i ett ämne i ett helt år som ligger mig varmt om hjärtat. Vin.

En vän frågade mig hur jag ska hinna med allt (sidan om eget företag, barn, träningsinstruktör och gärna lite socialt liv). För mig är detta, trots att det innebär mycket plugg, som meditation för min själ. Min vardag består av så många bollar i luften, många olika kunder, olika uppdrag och varumärken då jag jobbar som copywriter och projektledare. Här får jag ett ämne som jag verkligen kan grotta ner min hjärna i. Utan att räkna timmar. Av helt eget intresse.

Jag får läsa och läsa och läsa och när jag borrar ner min näsa i ett vinglas för att känna alla aromer är det som en av mina dagliga meditativa minuter. Jag är fullkomligt här och nu. Med full koncentration.

Tänka sig. Att man kunde meditera i vin. Genast blev livet roligare.

Att plugga till sommelier blir allt mer populärt, både bland de som jobbar med mat men också bland privatpersoner. Och tjejer! Allt fler tjejer tar sin plats som vinexperter och äger den. Det tycker jag är himla kul.

Vi kommer plugga i ett år, med en heldag lektioner varannan vecka i MJ:s roliga lokaler i Malmö. Här håller Vinkällans Dryckesutbildningar (som har sina kontor i Stockholm, Köpenhamn och Göteborg) i trådarna. 20 elever, kockar, servispersonal, privatpersoner, från Systembolaget, någon som vill öppna en butik med orange vin…. Det blir ett roligt år med många roliga människor. Och jag ska ta med er på resan så klart!

På sommelierutbildningen lär du dig allt från hur druvan jäser, till klassificeringar och druvor. Men framför allt ska du lära dig att matcha mat och vin. Det är det stora fokuset för en sommelier och det är också det som jag tycker är så spännande. Att kunna förstå vinets komplexa egenskaper och matcha matens komponenter med vinets aromer och få en perfekt match. Och att beskriva vinet med ord. Dess doft och dess smak.

Vi hade två provningar, en vitt och rött, där alla provas blint. När jag nailade dofter och smaker reagerade jag ungefär som när min son knäcker koden när han räknar eller råkar lyckas bokstavera ett ord.

Mint!
Lakrits!
Hallon!
Lycka!

Första dagen gick vi igenom det stora regelsystemet över Europas viner, att tolka en etikett vilket är en hel gåta i sig och vinframställning. Vi lärde oss lite olika trick för att känna av mängden tanniner och syra i vinet och började lära oss metodiken bakom att analysera ett vin. Sen fick vi så klart gissa druvor även om läraren gång på gång påminde oss om att det inte var det viktiga. Alla vill ju gissa!

9