Vänner genom livet

Det är något så fint att man kan finna nya vänner genom hela livet. Jag tänker att det betyder att det inte tar slut här. Jag kommer möta ännu fler människor i mitt liv. En del kommer ta större plats. En del kommer ta mindre plats. En del kommer ta plats i mitt hjärta, bjuda på skratt, på samtal och på nya erfarenheter. Vad jag längtar efter alla er. De senaste åren har jag mött så många nya människor som kommit in och blivit en del av mitt liv. Det är nästan som att livet är uppdelat i olika steg där vart och ett av dessa bjuder på nya vänner. Och varje ny vän är en ny resa genom sig själv på något sätt.

 

Jag önskar att livet hade lite mer timmar eller lite mer ledig tid så jag fick mer utrymme till alla de människor som tågar in och ut genom livet. Från de första personerna som satt stora spår som var mina bästa vänner från att jag var 1 år till 6 år, Helén och Rasmus, till de som jag lärt känna det senaste året som jag delar så mycket nytt med. Det kan väl sägas att jag är inte så bra på att hålla fast vid gamla relationer, men så verkar de flesta inte vara det. Rasmus har inte heller ringt mig. Men jag hoppas att han minns hur mycket vi betydde för varandra då, och bär med det precis som jag. Och jag har ju hans mamma på Facebook. Hon som gjorde de bästa finska pirogerna med ris, ägg och smält smör och vars trappa med brun heltäckningsmatta jag kräkt ner. Jag är inte heller den som bokat in med gamla gymnasievänner varje månad utan har några få som finns kvar och är nära. Även om jag har Jennies skratt färskt i minnet och Sussies hesa röst.

I helgen var jag bjuden på en två dagars fest med bara tjejer. Helt nya tjejer. De flesta i gänget kanske hade känt varandra i femton, tjugo år. Och vad fint att jag fick komma med som dykt in de senaste åren lite från sidan. Och få in nya historier i mitt liv. Nya kunskaper och tankar. Det är sådana stunder jag känner mig så rik och tacksam för alla människor som släpper in och bjuder upp. Den öppenheten är så fin.     Jag ser mitt vänskapsliv som indelat i olika perioder och sjok. Den lilla perioden i skollivet där minnena är så tydliga även om vi inte umgås mer men ser varandra på Facebook. Gymnasiet gav mig min första förlivetvän som jag fortfarande har med mig, Veronica. Sedan kom studier med nya människor i helt nya sammanhang som nu är några av mina absolut närmsta och kära, Rebecca och Johanna. Jag kom rakt ut i jobblivet, i reklambranschen och plötsligt fylldes mitt liv med ett härligt gäng tjejer som jag samlat på mig mellan anställningar där vi alla har yrket kreatör gemensamt. Cecilia, Lina, Sanna… Och så min träning förstås. Mina år som danslärare på dansskolor i Malmö gav mig nya människor och nu har jag varit instruktör i nästan 20 år och de senaste åren, på min senaste kedja Nordic Wellness har gett mig nya starka vänskapsband som jag är säker på kommer leva med mig långt efter att träningsskorna ligger på hyllan, Lisen, Sofie och Anette. Tänk vad man kan samla på sig fina band.     Precis som mitt nya lilla tjejgäng av sommelierer där vinet förenar oss men samtalen är allt från himmel till jord. Där den yngsta är född på nittiotalet och den äldsta på sjuttiotalet. Och alla skrattar lika högt. Bjuder på samtal och svagheter och styrkor. Och det finns något så vibrerande och starkt i det. Eller när någon tar initiativ och bara frågar om vi ska hitta på något en kväll. Vi som aldrig gjort det förut. Då blir jag bara så himla glad. Och även om jag inte hinner med allt jag skulle vilja så känns det stärkande att ha så många runtomkring som sträcker ut armarna. Tänk, jag är kanske inte så ensam. Och jag har förhoppningsvis många år kvar och många människor att krama. Jag hyllar alla som tagit vägen genom mitt liv. Och våga gå rakt in i någons liv. Fråga, ska vi ta en fika.