2020-08-20

När en skolutflykt blir sorg

Det ofattbara hände. Det som inte får hända. Det som inte ska hända någonsin. Skolan ska vara en trygg plats. Det ska var tryggt att lämna sina barn, du ska kunna gå till jobbet utan oro, utan det minsta oro. Som mamma revs mitt hjärta sönder häromdagen när jag läste nyheten. Sexåring drunknade under skolutflykt till ett utomhusbad i Skanör. Jag försöker ta in det och förstå hur det är möjligt. Hur kan man få för sig att andra dagen efter att skolan börjat åka med alla små små icke simkunniga elever till en simbassäng. Andra dagen i första klass skedde det. Han var glad på morgonen, han skulle vara försiktig sa han till sin mamma. Men det är inte han som ska vara försiktig. Det är skolan.

Att man ens vågar, eller för för sig att göra denna aktivitet när risken är så uppenbart påtaglig när icke simkunniga barn, som du inte känner, på 160 cm djupt vatten är ute.

Drunkning är min största skräck. Varje år kopierar jag länken till en artikel om hur du ser att ett barn drunknar (tystnad, stillhet) och skickar till mitt barns pappa. Eftersom vi inte lever ihop kan jag inte vara där och veta att ögonen är med honom varje steg han tar i vatten. Min son. Jag får aldrig något svar på de där mailen med länkarna jag skickar, men jag tror ändå innerligt att ingen släpper honom med blicken. Att han har minst en förälder som vakar över honom.

 

 

För den lille pojken Rais fanns det inga ögon. Det fanns tre pedagoger på 40 elever. Bassängen var som lägst 90 cm djup. Rais kunde inte simma. Flera barn kunde inte simma. Ändå säger ansvarig för skolan, utbildningschefen. ”Det kan vara så att de riktlinjer vi har inte påverkade utgången”. I andra kommuner rekommenderas minst 1 pedagog på 5 SIMKUNNIGA elever. Men i Vellinge vill man inte ta vid ordet ansvar. Det kan vara så att drunkningen berodde på något annat. Inte att deras riktlinjer 3 pedagoger på en hel barngrupp (ospecificerat antal dvs kan vara hur stor som helst) inte är anmärkningsvärd.

Den är mer än anmärkningsvärd. Det är inte första gången det händer. Jag glömmer aldrig när tre barn drunknade i en förskoleklass i Borstahusen i Landskrona. De sögs ut med strömmarna i det farliga badvattnet som råder där. Förra året dog en tonårspojke under en obevakad skolaktivitet där eleverna skulle simma från en ände av en sjö till en annan. För några år sedan drunknade en 11 åring när skolan hade utflykt i Tomelilla.

Jag tänker på samtalet. När de ringer från förskolan eller skolan. Varje gång jag jag ser numret från skolan på min display svarar jag utan att blinka. Jag hinner knappt ursäkta mig om jag sitter i ett möte. Instinktivt går det före precis allt annat. Inget överhuvud taget är viktigt i relation till mitt barn. Som värst har det varit en farligt fall, en sprucken läpp och akuten.

Var är tankarna efter ett sådant ansvar. Hur kunde de låta min son dö. När de visste att han inte kunde simma. Hur kunde de inte se honom. Hur kunde de låta honom vara själv. Hur kunde det ske. Hur ska du gå vidare? Hur lever man vidare med alla frågor –  för att man inte var där. Man fanns inte där och skyddade honom. I

Hur går du vidare som ansvarig pedagog. Du kan inte skruva tillbaka klockan. Hur ska du kunna leva med den ständiga tanken. Om jag bara hade varit där.

Ingen kan garantera 100% säkerhet vid en skolutflykt. Men det går att göra så säkert som möjligt. Och det går definitivt att undvika att åka på skolutflykt till badhus.

Jag hoppas att detta förändrar allt i grunden. Att detta är slutet på utflykter som inkluderar pool. Jag hoppas detta är det sista samtalet från en skola, till en mamma som för evigt kommer undra. Varför min pojke.

35

Kommentera

Eva-Karin Eriksson

Så bra skrivet, Karin!

karinericson

Tack snälla. ❤️

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.