2020-03-24

En surrealistisk upplevelse på stängt Kastrup

Det var en märklig känsla att stiga av planet i morse på ett skelett till flygplats. Kastrup ekade tomt. Så tomt att det inte fanns någon personal att ta emot vårt flyg och sätta dit trapporna. Vi fick vänta. I 40 minuter på att någon skulle ta hand om vårt plan. Det enda som verkade kom in just då. Kastrup som annars sprudlar av liv och som jag för två veckor sedan besökte på morgonkvisten, imponerad av att de levererade en oklanderlig pizza Margarita från vedugn 06.30 på morgonen stod i tystnad. Igenbommat. Galler för butiker och restauranger. Som om allt dött. Energin var kall och allvarlig.

Det blev än mer surrealistiskt. På Kastrup (i Danmark?) får man nu inte gå närmre än 2 meter från andra människor på grund av Corona. Vi blev ständigt uppmanade i högtalare att hålla avstånd till varandra. Gruppen av människor som gick av planet övervakades av fyra poliser och flera vakter på vägen till väskorna, som hela tiden uppmanade att hål la avstånd, pekade ut människor och skrek emellanåt ”Här finns en plats” Här finns luft”. ”Håll avståndet, håll avståndet”.

Det kändes som att vara med i en film.

Vid bagagebandet har man tejpat upp kryss med gult tejp som markerar var man får stå och vänta på väskorna. För att skapa avstånd. Det stod ett par sidan om mig som blev separerade av en vakt.

”Tillhör ni samma sällskap? Då stannar en där och en backar!” Bryskt och befallande. Kvinnan spärrar upp ögonen som att hon undrar vad hon just har utsatts för.

Allt annat än gästvänligt. Allvarliga toner. Som om det rådde krig. Och vi är en grupp människor som ska förflyttas.

Men vi var en grupp människor från olika delar av världen som kommit hem från sin semester. Eller språkresa. Eller jobb.

Jag ville ta bilder och fånga det historiska avstampet på bild. För är det något som kommer leva kvar och påverka vår samtid är det vad som sker nu. Våren 2020. Önskade jag hade en bra kamera till hands för bilderna av skelettet skulle bli vackra. Så talande.

Munskydd. Igenspärrade bänkar (förbjudet att sitta ner), ständiga uppmanandes i högtalarna om att hålla avstånd. Jag hör min gamla historielärare Ulla-Karin Borgemark. Gestapo. Igår morse när vi gick upp i Thailand knackade myndigheter dörr och delade ut munskydd. Alla som kom till flygplatsen fick en termometer mot pannan.

Surrealistiskt.

Jag har varit på semester och kommer hem. Till något helt annat än det jag lämnade för två veckor sedan.

Och ändå, vajar vintergräset utanför fönstret precis som det brukar och sängen är precis lika mjuk. På mitt köksbord stod en bal av toalettpapper som mina föräldrar kört dit. En ikonisk bild av tiden vi lever i. En bal med toalettpapper. Och poliser som fått nya uppgifter – att se till att människor som inte känner varandra inte rör sig närmre varandra än två meter.

Jag önskar att detta förändrar oss i grunden. Och att vi efter detta värnar om de mänskliga relationerna på ett helt  nytt sätt. Av längtan att komma närmre än två meter.

 

9

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.