2019-06-19

Äger min cykelväg hem

Skrivet efter en natt.

Regnet strilade ner. Små svalkande troppar på hud. Tänk att jag får känna det igen. Ännu ett år. Mitt i natten. Asfalten luktar mandel. Värmen stiger upp från den när regnet avdunstar mot marken. Fast det är mörkt ute. Jag hör fortfarande musiken bakom mig där människor fortsätter dansa. När jag trampar hemåt. Genom sommarmalmö. Någon håller på att välta på en cykel. Skrattar. Helt för glada för att lyckas skjutsa varandra på två hjul.

Jag tvekar en aning innan jag svänger in på cykelbanan som tar mig hemåt, längst med stranden. Jag kan välja en annan väg. Men det är upplyst. Grönt. Och himlen bildar ett lila streck mellan havet och de mörkgrå molnen. Jag tänker att jag alltid valt en annan väg.

Förra året våldtogs och misshandlades två kvinnor grovt just på den här cykelvägen. Jag läste det i tidningen och minns att jag tänkte, varför tog ni den vägen. Mitt i natten eller mörka kvällen. Men när jag själv cyklar ner längs vägen tänker jag något helt annat. Känslan finns där. Men också känslan av att det här är min väg. Jag ska inte behöva välja en annan väg.

Jag ska inte behöva missa doften av sand och snäckor i sommarluft. Jag ska inte behöva förminska mitt utrymme av rädsla. För att något kan hända.

Ett gäng killar kommer cyklande. En kille sträcker ut en hand och jag håller ut min och vi möts (nästan) i en high five. Tänker att jag måste spela med. Inte visa mig vara rädd. Så visst, ännu är jag ägd av rädslan.

De stannar.

Jag cyklar.

Så hör jag från en i gänget. ”EY, det var min förra granne”. Så liten staden är ändå.Här cyklar jag själv, med en kjol uppknuten över låren för att inte komma in i cykelkedjan, och möter ett gäng tonåringar varav en har jag bott granne med och suttit och snackat med hans mamma på gården. Fylls av trygghet.

Jag vet var de har varit. Limhamns gamla industriområde vars kajkant nu är min närmsta badplats. Här hänger kidsen som lämnat Västra Hamnen för något nyare. Ofärdigt. Mer spännande. Så som man alltid själv gjorde. Letade efter det oupptäckta och efter att var först med en plats. Innan alla intar den.

Jag älskar min stad. Och jag älskar min cykelväg. Jag vill inte välja någon annan om i fall att. Jag ska inte behöva välja någon annan om i fall att. Så många gånger jag sagt till mina vänner, gå inte hem själv i natten. Så många gånger jag tagit säkra vägar. Men vad fel det är att behöva göra det. Det är format av rädsla. Och rädsla är en känsla. Inte sanningen. Risken. Den är liten.

Men den finns.

Om något skulle hända är det en fruktansvärd otur. Jag och ingen ska behöva ta något sådant på sig. Det  ansvaret ligger inte hos mig. Precis som det inte ligger hos någon någonsin. Oavsett väg. Oavsett kläder. Oavsett tid. Oavsett väder. Oavsett tillstånd. Men vetskapen om att något kan hända och har hänt skapar rädsla.

Men jag vill inte att den ska vinna över min väg hem.

31

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.