2018-10-03

Mammas hus

Jag vill ju så gärna berätta om min Mamma. Hon som inte längre är hos mig. Men efter att nu ha försökt ett par gånger bestämmer jag mig nog bara för att det blir inget med den saken. Kanske är jag rädd att inte kunna få fram helheten, hur hon verkligen var och hur hon och jag var ihop. Jag har försökt ska ni veta, jag har försökt skriva om min fantastiska, handlingskraftiga, egensinnade, sprakande Mamma. Utan att lyckas. Men istället för att helt ge upp tänkte jag idag berätta om Mammas hus.

Att berätta om Mammas hus är som att berätta om henne, för hon var sina hus. Hon älskade dem, varenda ett. Ofta har hon förälskat sig i hus eller lägenheter, vissa innan de ens var byggda, hon har ägt utan att ens bo men hon har njutit av varenda ett. Jag känner så ofta igen mig i hennes mönster. Hur man kan gå på visning bara för att det är kul men oplanerat förälska sig och lägga om livsplanen lite för att få in det där objektet i sitt liv. Det låter märkligt jag vet men det var precis så vi hamnade här i Ramsåsaskola, vi skulle ju bara ha ett litet sommarhus.

Mammas hus blev till ett instagram konto för mig. Ett ställe där jag la upp bilder från hennes sista hus, för hon hann med ett gäng. En plats där jag fick fortsätta prata om henne fast hon inte fanns hos oss längre. Där jag fick fina kommentarer och hjärtan av mammas vänner och bekanta som inte heller ville glömma eller var helt redo att släppa. Allt på ett så lagom, kravlöst sätt i fint format. Instagramkontot finns kvar men jag har inte lagt upp något sedan vi flyttade därifrån.

För vi bodde där rätt länge Hedvig, Hampus och jag. Jag bodde med mamma hennes sista år, fast jag ju flyttat hemifrån många år tidigare, och Hedvig också såklart som är tio år yngre än mig. Men när mamma lämnade huset till oss tog vi det bara lugnt. Hampus flyttade så småningom in och rätt länge bodde vi tre där och hade det bra. Mamma som älskade sitt hus ville inte att vi skulle sälja det. Hon ville att vi alltid skulle bo där. Så när vi tog beslutet att sälja kändes det tungt, även om det var rätt för oss. Jag tänker inte önska att mina barn ska bo i Ramsåsaskola hela sitt liv.

När mamma köpte huset var det en sliten men nästa orörd 20-tals pärla. Ni vet sådär renoverad att allt det vackra finns kvar under, man behövde bara lyfta bort ett eller två lager. Jag glömmer aldrig den sena kvällen mamma och jag åkte till huset för att i mörkret smyga runt och lyfta på helteckningsmattor. Under de unkna mattorna hittade vi guld. I alla rum låg det vackert, intakt furugolv med ett lager sliten lack. Förutom i trapphuset, där hittade vi svart/vitt terrazzogolv med underbart vackra detaljer. Därefter slipades alla golv och på nedanvåningen vitoljade vi och på ovanvåningen var de lutade och oljade. Fönsterna som nästan höll på att ramla ur fick bästa renoveringen av en kille som kom och hämtade ett i taget. Nästan en månad per fönster tog det, men så vackra de blev. Det är nåt visst med munblåst glas.

 

Ett drygt år fick mamma bo i sitt hus. Längre än så blev det inte. Men hon planerade för livet, hon räknade med att leva och gick aldrig på halvfart. När Mamma helgen innan tisdagen då hon skulle ge upp satt med mig i soffan och planerade sin begravning ritade hon upp sin gravsten och skrev, halvt på skoj halvt på allvar, ”här vilar hemmansägaren Kattarina Baekmark”. För hem var viktigt.

 

88

Kommentera

Vilket fint inlägg, Kajsa. Jag gillade verkligen alla bilder och att få läsa detta <3

kajsamagdalena

Tusen tack.

Louise

Hej Kajsa! Åh vad fint skrivit! Jag kan precis förstå dig, min mamma gick också bort alldeles för tidigt och att sätta ord på en älskad går ju knappt. Minnena lever alltid kvar och hon finns föralltid nära! Har följt dig på instagram länge (så fin inspiration!) men inte riktigt fått till ett litet hej förrens nu. Ha en fin kväll! 💗Louise

kajsamagdalena

Tack för hej, fina ord och att du vill vara här <3

kajsamagdalena

<3

kajsamagdalena

<3

Maya

Så himlarund och sorgligt, tack för att du delar med dig <3

kajsamagdalena

Tack och kram <3

Emelia

Åh vad fint skrivet. Jag ryser, gråter och ler samtidigt när jag läser. Så starkt att skriva och berätta. Jag skulle bara vilja säga att du, eller ni, är en sån otroligt stor inspirtionakälla för mig. Jag har säkert sett avsnittet i Hudrömmar 100 ggr och tycker det är lika fantastiskt varje gång. Det är så härligt med folk med stora drömmar. Och det blir ju SÅÅÅ fiiiiiiint ! Jag älskar din stil, och den glädjen och kärleken du sänder ut i allt du gör! TACK 🙂

Detta var fint att se och läsa. En av mina äldsta och bästa vänner berätta idag att hennes mamma hastigt lämnat henne och resten av familjen. Det är så hemskt att döden måste vara en del av livet… Tack för inlägget. Och din mamma hade fantastisk smak!

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.