Hoppas ni har haft en fin vecka och får en ännu härligare helg. Sol och brittsommar ska vi dessutom få hela helgen. Jag firar in fredagen med ett fredagsset, eller ett baum und pferdgartenset. Rutigt är det i alla fall.

19
  • Just wanna view more of
  • Style

Jag vill ju så gärna berätta om min Mamma. Hon som inte längre är hos mig. Men efter att nu ha försökt ett par gånger bestämmer jag mig nog bara för att det blir inget med den saken. Kanske är jag rädd att inte kunna få fram helheten, hur hon verkligen var och hur hon och jag var ihop. Jag har försökt ska ni veta, jag har försökt skriva om min fantastiska, handlingskraftiga, egensinnade, sprakande Mamma. Utan att lyckas. Men istället för att helt ge upp tänkte jag idag berätta om Mammas hus.

Att berätta om Mammas hus är som att berätta om henne, för hon var sina hus. Hon älskade dem, varenda ett. Ofta har hon förälskat sig i hus eller lägenheter, vissa innan de ens var byggda, hon har ägt utan att ens bo men hon har njutit av varenda ett. Jag känner så ofta igen mig i hennes mönster. Hur man kan gå på visning bara för att det är kul men oplanerat förälska sig och lägga om livsplanen lite för att få in det där objektet i sitt liv. Det låter märkligt jag vet men det var precis så vi hamnade här i Ramsåsaskola, vi skulle ju bara ha ett litet sommarhus.

Mammas hus blev till ett instagram konto för mig. Ett ställe där jag la upp bilder från hennes sista hus, för hon hann med ett gäng. En plats där jag fick fortsätta prata om henne fast hon inte fanns hos oss längre. Där jag fick fina kommentarer och hjärtan av mammas vänner och bekanta som inte heller ville glömma eller var helt redo att släppa. Allt på ett så lagom, kravlöst sätt i fint format. Instagramkontot finns kvar men jag har inte lagt upp något sedan vi flyttade därifrån.

För vi bodde där rätt länge Hedvig, Hampus och jag. Jag bodde med mamma hennes sista år, fast jag ju flyttat hemmifrån många år tidigare, och Hedvig också såklart som är tio år yngre än mig. Men när mamma lämnade huset till oss tog vi det bara lugnt. Hampus flyttade så småningom in och rätt länge bodde vi tre där och hade det bra. Mamma som älskade sitt hus ville inte att vi skulle sälja det. Hon ville att vi alltid skulle bo där. Så när vi tog beslutet att sälja kändes det tungt, även om det var rätt för oss. Jag tänker inte önska att mina barn ska bo i Ramsåsaskola hela sitt liv.

När mamma köpte huset var det en sliten men nästa orörd 20-tals pärla. Ni vet sådär renoverad att allt det vackra finns kvar under, man behövde bara lyfta bort ett eller två lager. Jag glömmer aldrig den sena kvällen mamma och jag åkte till huset för att i mörkret smyga runt och lyfta på helteckningsmattor. Under de unkna mattorna hittade vi guld. I alla rum låg det vackert, intakt furugolv med ett lager sliten lack. Förutom i trapphuset, där hittade vi svart/vitt terrazzogolv med underbart vackra detaljer. Därefter slipades alla golv och på nedanvåningen vitoljade vi och på ovanvåningen var de lutade och oljade. Fönsterna som nästan höll på att ramla ur fick bästa renoveringen av en kille som kom och hämtade ett i taget. Nästan en månad per fönster tog det, men så vackra de blev. Det är nåt visst med munblåst glas.

 

Ett drygt år fick mamma bo i sitt hus. Längre än så blev det inte. Men hon planerade för livet, hon räknade med att leva och gick aldrig på halvfart. När Mamma helgen innan tisdagen då hon skulle ge upp satt med mig i soffan och planerade sin begravning ritade hon upp sin gravsten och skrev, halvt på skoj halvt på allvar, ”här vilar hemmansägaren Kattarina Baekmark”. För hem var viktigt.

 

73

”Io vorrei un cappuccino a porta via grazie” sa jag i förrgår på ett litet italienskt hak där de här väldigt italienska gubbarna sitter utanför med dagens tidning och cortado, rökandes och ciaoandes. I bara ben och sommarklänning tog jobbet mig till Milano i förrgår och det slog mig när jag rörde mig vid några gamla bekanta adresser att jag har inte varit här sedan sommaren 2010 då jag bodde hos min kompis Sofia. Den sommaren då vi dansade barfota i gräset, åt massa pasta, åkte moped genom nätterna, gick på aperitivo varje dag, Sofia avslutade sitt examensarbete och gjorde stylingjobb, jag tog tåget och hälsade på Mamma och Hedvig i Rom, gick långa ensamma promenader längs kanalerna, Hampus kom på besök, vi var nykära.

Lite udda kanske att komma hem från en modevecka (även om det bara var en dag) med enbart bilder på tåg och spårvagnar. Men den här lilla söta, Italienska stationen är rätt fin. Porta Genova.

Jag minns den sommaren med så mycket glädje. Flera gånger har jag och Hampus sagt att vi ska åka tillbaka. Det har bara inte blivit så, inte förän i måndags. Vädret var varmt, showroomen vackra och mötena väldigt bra. Efter mina avtalde möten hade jag ett par timmar kvar innan det sena flyget skulle gå tillbaka till Köpenhamn och jag började leta efter restaurang med pizza och wifi. Utan att riktigt minnas hur långt det var till mitt då favorit område vid Porta Genova, I Navigli tror jag det heter, så började jag att gå. En dryg timme tog det. Underbar timme.

Och rätt fina tåg. Allt är fint i Milano.

Puss och hej Milano sålänge, det dröjer inte åtta år tills vi ses igen.

21

Vilka print Rodebjer har sett till att vi har fått bära den här säsongen. Så fin jag har känt mig i allt det stormönstrade, sväviga och lättburna. Här är två av mina favoriter. Först ut Luminosaklänningen som både har fått följa med på bröllop till ett par Manolos men även en het dag i Köpenhamn och sneakers.

Min andra favorit är Malgarita. Hon hamnde i det som var kvar av ett nerbrunnet hus härom helgen. Så blir det ofta när vi är ute och kör, att jag ser nåt spännande och behöver stanna och upptäcka. Så på väg till kalas tog vi ett stopp för att i ganska hög klack klättra runt, riva upp ben och fånga Rodebjers kanske vackraste print i miljön.

Nu längtar jag efter the Swedish Sin och klänningen med sommaräng mot ljus bakgrund, kika här.

28
  • Just wanna view more of
  • Style

Vi skulle få besök av min Mormor idag. Men så var ju Frida och Andre hemma från Sydafrika så vi bestämde frukost här ute, då kommer såklart Anders också med. Och för att lägga ännu lite mer grädde på det redan krämiga moset kom Joel och Frida förbi. En enda stor brokig familj där jag är släkt med alla men de delar inte blod med varandra. Så fint att det finns mer som binder oss samman än släktskap. We are family!

 Puss.

29

Idag eller igår eller inte alls? Vi röstade idag. Vi klädde inte upp oss nåt speciellt men den högtidliga känslan var där ändå. Jag gjorde min sista googling i bilen på vägen dit. I bilen hade jag fortfarande inte bestämt mig, stod och vägde mellan två partier i riksdagsvalet. En snabb googling och jag tog mitt beslut. Nu är jag nervös. Så nervös. Hela helgen har genomsyrat detta. Jag var så nervös att jag istället tog med mig Gottfrid ut och plockade de sista äpplena på vårt ståtliga äppleträd i trädgården. Tog en paus.

Nu antar jag att pausen är över om några minuter börjar valvakan. Kanske ska jag hinna baka en äpplepaj innan. För att göra eländet sötare. Eller är jag bara negativ nu? Jag vill önska mig att vi i det här valet får vår första kvinnliga stadsminister. Vi är det enda Nordiska land som inte haft en kvinna på den posten. Men jag gissar att jag får vänta ytterligare några år innan den önskan ska slå in.

Låt oss hoppas att vi vaknar upp till en bättre värld imorgon!

26

Såhär fina var vi i helgen när vi skulle gå på kalas Gottfrid och jag.  Jag hade på mig min krispiga Stine Goya blus och mina släta Pura Lopez klackar. Gottfrid hade nystruken Noa Noa skjorta och ärvda denimhängslen. Helgerna är våra. Hampus och Anders har börjat renovera vår skola igen vilket betyder att Gottfrid och jag får massa egen tid.

Helgerna är våra, nattningarna alltid mina och det första morgongoset brukar även få bli mitt. Men på dagarna saknar jag honom mellan mötena. Hampus är fortfarande pappaledig men nu om inte så många dagar ska han börja på dagis. Min stora pojk.

Nu börjar jag förstå alla dessa moderna begrepp såsom livspussel och balans. Hur gör man? Man bosätter sig inte långt ifrån stad, familj och hämthjälp, svara ni. Nä kanske inte. Men vi ska nog reda ut även det här tänker jag.

Imorgon för jobbet mig till Stockholm. Då får jag enbart morgongoset om jag har tur. Men sen är helgen här och även om vi ska rösta och har en massa andra viktiga saker för oss så är helgerna våra. Och de är bra heliga.

Puss från oss, Gottfrid och mig.

34

En gå bort blomma till våra nya grannar. Den vackra gården med halmtak på Ramsåsas sköna slätter har fått nya ägare.

Och i lördags bjöd de på grill. Kan ni gissa vilka de är?

Min lillebror och hans fru Frida. Ni kan ju bara föreställa er min lycka.

Någon mer som vill flytta hit, vi är ett rätt trevligt litet samhälle mitt i det skånska hjärtat.

41

Vackra Caroline Brasch, som en gång stal ett bord för mig på en restaurang i Paris, har gift sig. Och vilket bröllop sen. Titta så köpenhamnssnyggt allt är.

Vill ni se mer av drömmen har Vouge naturligtvis dokumenterat det hela här.

19

När jag tänker på vackra miljöer här ute på landet tänker jag inte främst på gröna skogar, blomsterängar och vattendrag. Nä jag tänker på gamla övergivna fabrikslokaler, järnvägsräls som tågen slutat köra på och butiker som idag inte längre är butiker.

Ni vet byar och små städer som en gång blomstrat men nu nästan fallit i glömska. Där det en gång funnits en stor fabrik som sysselsatt byns invånare, ett bageri för att människorna skulle få nybakat bröd, en skola eller samlingslokal att umgås i. Ofta kanske ett eller ett par ståtliga direktörsvillor som nu inte längre blir omhändertagna. Små byar som andas historia, där jag nyfiket föreställer mig livet de levt och varför det fick ett slut.

Stora industribyggnader är min favorit. Där cementen i all sin klumpighet ändå med tiden spricker upp för växtlighet.

Precis som jag i stan är förtjust i hamnområdet med all sin skummhet eller mystiken kring centralstationen och hemliga fester under broar.

Det är nog ett vemod kring det och en önskan att det ska blomstra igen. En kärlek till historia och människos liv. Kanske till och med en verklighetsflykt och en fantasi om andra liv. Men framför allt är de just nu vackra miljöer att titta på, ställa sig framför och fotografera.

Det fina är när dessa gamla sockerbruk eller storstall används till något annat. När det poppar upp konsthallar eller byggnadsvårdsbutiker. Får liv igen.

Men ja länge leve landsbygden och hennes vackra miljöer.

37