Hej och stort stort tack för alla hurrarop och hjärtliga kommentarer på mitt gravidinlägg. Ni är så fina allihop och det är extra fint när jag får ta del av små bitar ur era liv i kommentarsfälten. Vi har legat sjuka här hemma hela helgen men innan det bröt ut hade jag en solig fredag i Malmö som resulterade i dessa fina bilder. Jag och min kompis Caroline (som är fotograf) skulle äta frukost på Noir men det slutade med en fotosession runt stan, mycket hålla om magen bilder. Hon är så duktigt på att ta levande bilder och får en som annars är lite obekväm att tycka att det inte alls är nåt konstigt att stanna upp mitt i gatan och posera framför kameran. Här kommer tre godbitar men jag har fått ett helt gäng fina bilder som jag säkert kommer lägga upp sen.

21

Jag är gravid! Vi ska få en bebis, en till. Ett litet knyte. Ett syskon till Gottfrid.

Vi är så glada, men fy så jobbigt det har varit den här gången. Inte alls som när jag var gravid med Gottfrid och tyckte att livet var en fest. Jag har mått skit. Men vecka 13 där nån gång vände det och även om livet inte helt blivit fest igen så är allt väldigt bra. Nu är jag i vecka 17, jag var tvungen att ladda ner en app för att räkna ut det. Jag tänkte att jag var en bit längre än så. Det är en av alla skillnader från första graviditeten, att jag har sämre koll eller snarare mer fokus på annat. Även om stort fokus såklart ligger på magen och att vi i maj blir en till i familjen Baekmark Månsson. Måtte knytet bara inte komma på Gottfrids födelsedag, han eller hon är beräknad tre dagar efter Gottfrids tvåårsdag.

Kommer ni orka hänga med på lite gravidsnack, eller är det tråkigt? Kommer ni hjälpa till att välja namn och prata barnrumsinredning? Gravidkläder och cravings? Jag kommer nog inte helt kunna låta bli.

 

 

108

Med en hel drös konstnärer och art directors i familjen borde jag väl också kunna måla en tavla? Hur svårt kan det va? Rätt svårt visade det sig vara men o så rogivande, kul och kreativt. Jag fick liksom utlopp för nånting. När jag var liten hade vi ett rum hemma där det alltid stod kritor, papper, penslar och färg framme. Där man bara när lusten föll på kunde sätta sig och pyssla lite. Och så fort jag kom hem till min mormor som verkligen hade redskap, stafflier, tjocka målardukar, akvareller, oljefärger ja allt, så målade vi ihop. I timmar.

Med den barndomen borde det ju kunna bli något. Och ja ett par blommor har jag åstadkommit de senaste veckorna. Ni behöver absolut inte oroa er, jag kommer inte att fotografera mina försök och lägga upp här. Men för mig har det blivit en fin stund. En fin stund med min nygamla hobby.

 

21
  • Just wanna view more of
  • DIY

I nästan två veckor har min bror och hans fru överlevt utan varken kök, mat24 eller malmöfalafel. De renoverar sitt kök i sitt ramsåsahus och ibland, när Joel tycket att det som vankas till middag låter gott får vi dem båda på besök. Häromdagen hade Hampus gjort lasagne och Joel och Frida stod raskt på tröskeln. Underbart tycker jag, jag är så glad över att få ha dem båda så nära!

Köket de gör sig av med är ett fint gammalt funkiskök med ljust grå målade luckor och släta detaljer. Är ni inte kloka utbrast jag men blev glad igen när jag förstod att jag skulle få kökets alla lådor, luckor och de stommar som gick att rädda. Vad ska jag med ett nedmonterat funkiskök till tänker ni? Så tänker Hampus också men jag är helt övertygad om att det någon gång dyker upp ett kök i min väg i behov. Joel och Frida kommer få ett modernt, snyggt kök med raka linjer och svarta luckor. Kommer bli så fint så.

Till den här lasagnemiddagen tänkte jag att jag skulle duka fint och hinna fota. Jag plockade fram vår farmor Brittas tygservetter och matchade tallrikarna men missade helt att det numera blir mörkt kl tre. Det är inte klokt. Jag svor lite över den mörka årstiden och försökte lära mig ta bild med blixt men struntade sen i att resultatet blev sådär. Lasagnen däremot var perfekt. Och sällskapet.

Och inget är väl så sweet som en gottfridhand?

22

Idag för tio år sedan var jag ute och åt middag med min mamma. Det var en vanlig torsdag, maten var god, samtalen trevliga och alldeles strax skulle jag träffa the love of my life. Restaurang Izakaya Koi hade fram till och med denna kväll varit ett litet (men ack så trendigt) hak med få rader bord och en bar. Denna kväll var det premiär för ytterligare två våningar och en takterass. Alla var där. Hampus var där.

Vi firade vår dag med långlunch på Katrinetorp och en runda på Bauhaus. Det låter kanske inte så romantiskt men vet ni vad som är väldigt romantiskt. Att prata gamla minnen (varvat med pelletspriser och tjocklekar på spånskivor såklart). Att prata om den kvällen som ju är så speciell. Vår resa därifrån har varit allt annat än spikrak, vi har haft år ifrån varandra, men vi har så många minnen. Tänk tio år ändå, tänk vad vi hunnit med, allt vi har byggt tillsammans.

Med Gottfrid nattad och Juni rastad ska vi nu fortsätta fira tio års jubileum. Grattis till oss och grattis till Koi och deras ovanvåning.

 

32

Härom veckan fick jag hela den här samlingen bilder från Andrea som var här och fotograferade. Jag tänkte att jag skulle dela härligheten med er. Om ni orkar scrolla hela vägen ner det är en bit, men en fin bit. 

Hej igen, tack för att ni orkade er hela vägen ner hit. Och tack Andrea och Alexandra för finfina foton. Nu ska vi snart på kalas i Malmö med hela släkten, det brukar alltid bli väldigt bra. Ha en fin lördag alla. Puss.

34

Ganska ofta får jag frågor om våra skurgolv. Rätt ofta behöver jag fråga Hampus om svar eftersom det är han som är proffset på detta. Så jag tänkte här, med hans hjälp, lista lite frågor jag har fått och svara på dem så gott jag kan. Men först, innan vi kommer dit, skulle jag vilja berätta om Anders och Hampus enorma arbete för att över huvudtaget ha ett golv att behandla.

När vi köpte skolan var den förstörd. Golvet bestod av blandade golv, det ena fulare än det andra. Men gemensamt var att de var av dålig klinker med en faslig massa betong under. Att dra upp en mjuk matta i ett hörn och finna guld, alltså trägolv under var uteslutet. Men så en dag, när vår byggare Dragan slitit upp de fula, beiga, stora, tunga plattorna ur skolsalen kunde vi se att det visst fanns lite vackert golv därunder. Men bara lite här och där och i varierande skick. På ovanvåningen hade vi också hittat lite guld i några av husets sexton sovrum. Hampus och Anders börjar nu att pussla. De bestämmer sig för att göra skolsalen fin och plockar de vackra gangolven där de hittar i huset och pusslar ihop ett vackert golv att njuta av i den stora skolsalen. I kapprummet har vi nästan lyckats rädda orginalplattan och i den lite mindre skolsalen har vi försökt lägga furugolv med lite större springor. Allt för att det ska se äldre ut.

Vad är skurgolv egentligen?

Obehandlat trägolv kallade jag det länge, fast det stämmer ju inte helt. För med åren och skurningarna ger såpan golven en yta som stöter bort smuts och bevarar. Men ett trägolv enbart behandlat med såpa, skurgolv.

Hur gör man?

Först slipar man. Så fint man bara kan. Mycket finare än vad vi hade tålamod till. Gert Wingårdh varnade oss i programmet husdrömmar att det fortfarande var för grovt. Äh tänkte vi och körde på ändå. Men ett gott råd är att ha ytan bebislen. Sen börjar själva behandlingen. Man behöver två hinkar, en med såpblandning och en med kallt vatten. Man behöver även en skurborste och en mopp/trasa. Först blötlägger man golvet lite eller som i vårt fall då ytorna är så stora en bit i taget. Det är viktigt att inte bara köra på såpa direkt på ett torrt golv, kan ge fula fläckar. Sen kommer såpblandningen och skurborsten in i bilden, skura för glatta livet. Därefter torkar man upp detta med sin mopp/trasa. Att vattnet är kallt är viktigt och att man inte låter såpan torka in i golvet är också viktigt. Tror det var det hela.

Vad är det bästa med skurgolv?

Doften. Jag kan inte få nog av den. Nyskurade trägolv och nytvättade lakan kan ju vara nåt av det bästa som finns.

Blir det inte väldigt mycket fläckar?

Jo. Det blir det. Men ser ni den där blommsprutan jag så tjusigt har lagt på en marmorplatta för mitt stilleben? Det är såpvatten. Den står alltid framme och används varje gång Gottfrid tappar mat på golvet och eller Junis tassar är för dåligt avtorkade. Det handlar egentligen bara om att ta fläcken snabbt. Skulle man missa att ta en fläck direkt när den uppstår finns det en magisk blandning man kan ta till för att få bort envisa fläckar, men VARNING, hundar och barn ska hållas långt borta från denna. Man tar en del koncentrerad väteperoxid (30%), en del koncentrerad ammoniak (30%) och två delar vatten. Detta penslar man på de envisa fläckarna, efter en stund ser man att det nästan bubblar på ytan (ni hör ju hur starkt det är). När det bubblat klart sköljer man med vatten och en skvätt ättikssprit. Vips är fläcken borta.

Kan man ha skurgolv med barn och hund?

Bästa kombinationen skulle jag säga. Barn tappar/slänger mat på golvet och hunden är direkt där och äter upp.

Vilken såpa använder ni?

Vi är supernöjda med Ottossons linoljesåpa som vi köper på oss varje gång vi är på Byggfabriken. Hitta den här.

Varför valde ni att ha skurgolv?

Vi har provat lite olika i tidigare hem. I vår S:t Knutslägenhet lutade vi och oljade. Precis när golvet var nybehandlat var vi så nöjda. Men alldeles för fort blev det rispigt och vi upplevde det som att för varje gång vi rengjorde golvet försvann behandlingen mer och mer på ett fult och ojämnt sätt. Det fina med skurgolv är att för varje skurning blir golvet bara vackrare och vackrare. Med tiden kommer det bli perfekt med sin lena yta och kära skavanker. Sen ska vi väl erkänna att det ju var när Gert Wingårdh dyrt och heligt lovade att skurgolv var det bästa ett gammalt hus kunde få lov att ha. Vi litade på honom och har inte ångrat oss en sekund.

Det var nog det hela. Om ni har fler frågor, synpunkter eller erfarenheter så skriv gärna i kommentarsfältet så svarar jag så gott jag kan.

34
  • Just wanna view more of
  • Home

 

Titta, här är vi. I senaste numret av Plaza interiör. Kommer ni ihåg detta, när Alexandra och Andrea Papini var hos oss en vacker dag i somras. Här är resultatet av deras besök. Så himla snyggt gjort tycker jag, fy vad de är bra! Själva texten till reportaget är också bra. Vi pratar bland annat om att inreda som man tycker är vackert och fint eller såsom man tycker att man vill bo. För mig är det två olika saker. Jag hade gärna bott i en brokig samling av blommiga, färgsparakande tapeter med stilleben vackra för ögat i varje hörn. Men landar trots allt i det enkla, avskalade och rena. Jag nämner i artikeln att jag föredrar det rena och enkla i vår annars ganska röriga och fullspeckade tillvaro. Att jag tycker om att komma hem till något som står för lugn och enkelhet, något som inte tar fokus utan bara är. Så därför blir det såhär, vita nyanser, rena material och inte så mycket mer än så.

Lika bra som jag tyckte själva brödtexten var, lika slarvigt utvalda tyckte jag att bildtexterna var. Vi bor exempelvis inte enbart i skolsalen, min älskade Hampus heter inte Rasmus och vi torkar visst av våra köksluckor då och då. Men vad gör det lilla i det stora fina? En bildtext jag tyckte mycket om var om inspirationen jag får från Johanna Bradford. Visst är hon en inspiratör på alla plan. Jag röstar på henne som åretsinspiratörsmama, vill du också göra det kan man gå in här och rösta.

Tack för att vi fick vara med.

49
  • Just wanna view more of
  • Home

Hoppas ni har haft en fin vecka och får en ännu härligare helg. Sol och brittsommar ska vi dessutom få hela helgen. Jag firar in fredagen med ett fredagsset, eller ett baum und pferdgartenset. Rutigt är det i alla fall.

25
  • Just wanna view more of
  • Style

Jag vill ju så gärna berätta om min Mamma. Hon som inte längre är hos mig. Men efter att nu ha försökt ett par gånger bestämmer jag mig nog bara för att det blir inget med den saken. Kanske är jag rädd att inte kunna få fram helheten, hur hon verkligen var och hur hon och jag var ihop. Jag har försökt ska ni veta, jag har försökt skriva om min fantastiska, handlingskraftiga, egensinnade, sprakande Mamma. Utan att lyckas. Men istället för att helt ge upp tänkte jag idag berätta om Mammas hus.

Att berätta om Mammas hus är som att berätta om henne, för hon var sina hus. Hon älskade dem, varenda ett. Ofta har hon förälskat sig i hus eller lägenheter, vissa innan de ens var byggda, hon har ägt utan att ens bo men hon har njutit av varenda ett. Jag känner så ofta igen mig i hennes mönster. Hur man kan gå på visning bara för att det är kul men oplanerat förälska sig och lägga om livsplanen lite för att få in det där objektet i sitt liv. Det låter märkligt jag vet men det var precis så vi hamnade här i Ramsåsaskola, vi skulle ju bara ha ett litet sommarhus.

Mammas hus blev till ett instagram konto för mig. Ett ställe där jag la upp bilder från hennes sista hus, för hon hann med ett gäng. En plats där jag fick fortsätta prata om henne fast hon inte fanns hos oss längre. Där jag fick fina kommentarer och hjärtan av mammas vänner och bekanta som inte heller ville glömma eller var helt redo att släppa. Allt på ett så lagom, kravlöst sätt i fint format. Instagramkontot finns kvar men jag har inte lagt upp något sedan vi flyttade därifrån.

För vi bodde där rätt länge Hedvig, Hampus och jag. Jag bodde med mamma hennes sista år, fast jag ju flyttat hemifrån många år tidigare, och Hedvig också såklart som är tio år yngre än mig. Men när mamma lämnade huset till oss tog vi det bara lugnt. Hampus flyttade så småningom in och rätt länge bodde vi tre där och hade det bra. Mamma som älskade sitt hus ville inte att vi skulle sälja det. Hon ville att vi alltid skulle bo där. Så när vi tog beslutet att sälja kändes det tungt, även om det var rätt för oss. Jag tänker inte önska att mina barn ska bo i Ramsåsaskola hela sitt liv.

När mamma köpte huset var det en sliten men nästa orörd 20-tals pärla. Ni vet sådär renoverad att allt det vackra finns kvar under, man behövde bara lyfta bort ett eller två lager. Jag glömmer aldrig den sena kvällen mamma och jag åkte till huset för att i mörkret smyga runt och lyfta på helteckningsmattor. Under de unkna mattorna hittade vi guld. I alla rum låg det vackert, intakt furugolv med ett lager sliten lack. Förutom i trapphuset, där hittade vi svart/vitt terrazzogolv med underbart vackra detaljer. Därefter slipades alla golv och på nedanvåningen vitoljade vi och på ovanvåningen var de lutade och oljade. Fönsterna som nästan höll på att ramla ur fick bästa renoveringen av en kille som kom och hämtade ett i taget. Nästan en månad per fönster tog det, men så vackra de blev. Det är nåt visst med munblåst glas.

 

Ett drygt år fick mamma bo i sitt hus. Längre än så blev det inte. Men hon planerade för livet, hon räknade med att leva och gick aldrig på halvfart. När Mamma helgen innan tisdagen då hon skulle ge upp satt med mig i soffan och planerade sin begravning ritade hon upp sin gravsten och skrev, halvt på skoj halvt på allvar, ”här vilar hemmansägaren Kattarina Baekmark”. För hem var viktigt.

 

88