Illustration: Shirien Damra

Vad gör man när man sett en människa bli mördad? Ja, jag har också sett klippet där en polis hänsynslöst kväver en man till döds genom att sätta sitt knä mot hans nacke. George Floyd. Videon var överallt, så jag klickade igång den när jag kom hem sent en kväll förra veckan. Jag såg inte klart. Det var outhärdligt. Men jag såg tillräckligt.

Det var inte första gången jag sett en svart människa bli misshandlad, utsatt för grovt övervåld av samma personer som ska upprätthålla trygghet och rättvisa i samhället. Inte första gången en svart person dör på grund av en rasistisk polis förutfattade meningar och rädslor. Jag har sett en förtvivlad kvinnas livesändning efter att en hennes man blivit skjuten till döds i sin egen bil. Hennes lilla dotter i baksätet. Philando Castile. Jag har sett en man ligga på gatan, en polis med strypgrepp om hans hals, exakt samma ord som George Floyd: ”I can’t breathe.” Eric Garner. Det som nu används som slagord i kampen. Ett eko av Frantz Fanon:

“When we revolt it’s not for a particular culture. We revolt simply because, for many reasons, we can no longer breathe”

― Frantz Fanon, The Wretched of the Earth (1961)

Jag har läst om ännu fler: senast i ledet den 26-åriga sjukvårdaren som mördades av polisen i sitt eget hem. Breonna Taylor. En 12-årig pojke på en lekplats, med en leksakspistol. Tamir Rice. Ofattbart. Jag har sett det ske i Sverige också, såklart. Den gravida kvinnan som brottades ner av ordningsvakter i tunnelbanan. George Floyd var så långt ifrån den första. Men det var första gången jag såg hur livet släcktes i ett par ögon som gick från vädjande till hopplöshet. Hur rösten tystnade, medan människorna runt omkring fortsatte böna och be för honom efter att han inte kunde längre. De som stod med sina mobilkameror uppe, för vad skulle de annars göra? Hur ingriper man mot fyra beväpnade poliser? Jag håller fullständigt med de som kritiserar att filmen sprids, men när en korrupt obduktion påstår att han inte kvävts till döds känns det ännu viktigare att vi är så många som sett. Som ser.

Vad gör man när man blivit vittne till mord: en hel värld ställer sig frågan nu. Det har känts orimligt att livet fortsätter som vanligt efter att något sånt här händer. Omöjligt att inte protestera. På gatorna i USA går människor ut tillsammans, i massor, i panik och frustration. Något annat vore orimligt och omänskligt. De håller varandras händer mitt i rådande pandemi, trots att polisbilar kör rakt in i dem på samma sätt som brukar kallas terrorism. Trots att journalister blir arresterade av polis. Trots att presidenten skriver att han inte tvekar på att sätta in militär.

Men vad ska vi göra här, hos oss, en atlant bort och mer än så? Vad kan jag göra? Jag förstår absolut att det finns ett värde i att göra något. Skriva något. Ett inlägg på sociala medier. Dela. Läsa. Sprida. Men det känns alldeles för fjuttigt i sammanhanget. Ingenting förändrades med George Floyd och allt förändrades. Det var exakt samma värld innan han dog och det är samma värld nu. Oavsett vad jag gör eller inte gör. Vilken hashtag jag använder. Det känns omöjligt att inte prata om det och omöjligt att göra det. Dualiteten som kommit att känneteckna hela denna vår hänger kvar: fortsätt leva som vanligt. Lev absolut inte som vanligt. Mitt i allt slår ändå träden ut, temperaturen stiger och hela ens väsen fylls av tanken på sommarkvällar, bad, strand, dans, vin, uteservering, kramar, människor. Som alltid i maj och juni. Världen sprakar av glädje samtidigt som den brinner av sorg och frustration.

Vad gör man då? Jag vet inte, men någon delade det här inlägget i min feed och det skänkte mig någon slags tröst. Börja där. Give a shit. Feel helpless outrage. Get comfortable with the discomfort.

Av angel Kyodo williams.

Frustrationen i ord av James Baldwin från 1989:

”How much time do you want for your ’progress’?”

Det kan man verkligen fråga sig.

Mer tröst och inspiration fann jag i Dr. Cornel Wests medverkan i detta CNN-inslag. I hela hans person. Så starkt, så bra, så långt ifrån allt det som annars känns så smetigt:

En annan bra intervju med Cornel West finns hos Democracy Now!

”And what we need is a nonviolent revolutionary project of full-scale democratic sharing — power, wealth, resources, respect, organizing — and a fundamental transformation of this American Empire.”

Och resten av världen. Nu när den ändå är upp och ner: kanske kan vi skapa en ny? Åtminstone försöka. Try again. Fail again. Fail better.

 

36
Bilder från @emiliavicentas vardagsrum i olika skepnader

När vi bodde i Stockholm promenerade vi ofta från Aspudden till Liljeholmen (eller tvärt om) via Nybohovsbacken. Där hade man fantastisk utsikt över hela stan. En nyårsafton firade vi hemma mest för att vi var så peppade på att se fyrverkerierna därifrån. Uppifrån Nybohov såg vi ut över Trekanten (en mysig liten sjö där man kan åka skridskor på vintern) och höghusen på Grenljusbacken i Gröndal. Höghusen tornar upp sig över allt annat i Liljeholmen/Gröndal och i en av lägenheterna bor min insta-favvo Emilia Bergmark Jiménez. Jag vet inte HUR många bilder jag printscreenat från hennes magiska vardagsrum med utsikt. UTSIKT hörrni, det är man inte bortskämd med som skåning! Kanske topp tre saker att sakna med Stockholm?

Nu är Emilias grannars lägenhet till salu, kolla bara SÅ FIN. Alla bilder kommer från Historiska Hem:

Detta fönsterparti <3

Gillar verkligen Historiska Hems bilder. Alltid avslappnade och nåt kul, men inte på stela mäklare-försöker-skoja-till-det-sättet. Men en Trolli Pizza-kartong är liksom inte standard i inredningssammanhang – älskar det!

Älskar även smygen i väggen här där hyllan står. Så fint.

Supertrevligt kök. Gillar att man ser att det är slitet men det gör liksom inget? Stämningen är så trevlig ändå.

En liten balle tackar man aldrig nej till. Speciellt inte med denna utsikt.

Den här tapeten i barnrummet! Så fin! Har blivit besatt av tanken på att tapetsera med Klöverblad i hallen, men denna skulle också kunna vara ett alternativ. (Trodde jag, tills jag googlat och förstått att den utgått? Anywho: Waldemar från Sandberg om någon vill leta.)

Mysigt sovrum. Börjar få inspiration till vårt eget. Så taggad på att få fixa klart det! Behöver verkligen gardiner, bland annat.

Finfint badrum med. Hade gärna flyttat in på Grenljusbacken.

15

Klipp till: veckan är över.Min ”lediga” vecka som passerade revy lika snabbt som befarat. Fyra dagar med fem timmar att disponera fritt lät som en evighet men kändes snarare som ett enda djupt andetag. Oavsett: jag är nöjd med det jag hann med. Hallen fick en rejäl makeover och matrummet en liten uppdatering. Här kommer bilder!

Frågade på Instagram var jag skulle hänga hallspegeln efter att hatthyllan kommit på plats. Flest röstade på att den skulle vara kvar i hallen, men den hamnade ändå här ↑ i matrummet. Hade faktiskt varit sugen på att flytta den dit länge, inbillar mig att det öppnar upp rummet – som egentligen mer är en del av vardagsrummet, men inte har något ”eget” fönster.

Inramade bladen från Emilia Bergmark Jimenez och Siri Carléns utställning fick vara kvar.

Såhär blev grupperingen kring spegeln till slut! Efter X antal omflyttningar och nya hål i väggen…

I ett gammalt spikhål fick min Mors Dags-tallrik sitta som ett litet utropstecken. Älskar den. (Den som står och spänner sig i spegeln älskar jag också!)

Tycker också väldigt mycket om att spegeln blev som en backspegel där hela lägenheten (nästan) syns beroende på var man står. Här glimtar man in i Ava och Ines rum, vårt gamla sovrum.

Fick äntligen städat undan påskpyntet… Ja, på den nivån var det. De här fina våriga ljusen från HAY står på skåpet som en längtan efter vår (och öppna gränser!)

Tavelväggen skulle såklart ha en liten makeover också. Längesen nu ju. Köpte detta fina collage på Tropical Scandinavias digitala konstrunda! Älskar det.

Man ser inte så bra, men två av ögonen är i guldpapper och blänker när man går förbi.

<3

Ett konstverk jag inte är lika förtjust i är Avas blyertsteckning över hela soffan… Kom inte så långt med mitt halvhjärtade suddförsök så den blir nog kvar ett tag. Övervägde om den är skäl nog att måla om hela vardagsrumsdelen? Haha, när det nu skulle hinna hända. Konstnären själv i bild verkar åtminstone nöjd!

Middagsdags i ”nya” matrummet. Hann även börja så smått på vårt sovrum – men det är långt ifrån färdigt. Tiden tog slut, som sagt. Men veckan avslutades i alla fall på bästa möjliga sätt (trots sämsta möjliga väder) med överrasknings-bebis-kalas för Vicky och Micke i vår trädgård. Det var så fint, trots kyla och regn och storm och trots att man inte fick kramas (det jobbigaste med hela denna situation vi är i nu? Utöver att folk är sjuka och dör, såklart, men det förstår ni ju!) Gud vad vi ska kramas när detta är över. Längtar så.

22

Första inskolningsveckan är snart slut. Idag har jag lämnat skruttarna på förskolan längre än två timmar, för första gången. Det känns SÅ bra och så jobbigt. Bra att vi fick en fantastisk förskola till slut. En förskola jag faktiskt jobbat på själv, en gång i tiden! Mitt första riktiga jobb efter gymnasiet. Det har gått några år med andra ord, mycket som förändrats – men samtidigt mycket som känns precis som då. Jag trivdes väldigt bra, och den känslan finns kvar. Lokalerna är fina och gården stor och härlig. Bara fem minuters promenad från oss (SÅ otroligt skönt…) Men självklart jobbigt att se dem, mina hjärtan utanför kroppen, uppleva nya saker som känns läskiga och ovana. Men mest roliga, såklart. De jublar när vi kommer fram och vill springa rakt in i dinosaurierummet. Bara det: att det finns ett dinosaurierum till mina små dino-lovers <3

Har redan fått två uppdateringar idag: Nu har de dansat ute-disco och ska snart gå in. Nu har de somnat efter maten. Hjärtat lättas. Att vara hemma med dem om dagarna denna månaden, när Per började jobba igen – och sen själv jobba på kvällarna, samtidigt som vi håller oss på avstånd från familj och vänner har varit tufft. Tillsammans med andra jobbiga situationer som tagit på krafterna. Denna månad har känts väldigt ensam och isolerad och deppig. Jag har haft dåligt med tålamod och varit sur och räknat ner dagarna till förskolan skulle börja. På så sätt känns det som en otrolig lättnad, även om det tar emot lite att säga det. Jag älskar att vara med tjejerna, men alla välmenande tvillingföräldrar som klappade oss på axeln och sa ”det blir bättre” hade helt klart en annan upplevelse än vi, haha. Bebislivet var en lätt match jämfört med 2-års-life, kan vi säga…

Nästa vecka har jag tagit ledigt från jobbet för att kunna vara tillgänglig för förskolan. Jag drömmer om den veckan hela tiden. Jag ska vara hemma och i bästa fall försöka komma ikapp med allt som fått lida denna månad (detta år?) Vill storstäda överallt, styra upp vårt sovrum, rensa bland kläder, hitta någon lösning för hallen (och i en drömvärld måla om både hall och vardagsrum…Ja, jag sa dröm.) I ”värsta” fall hoppas jag åtminstone få vara helt ensam en stund och ligga raklång på soffan.

Om ni tycker detta var ett märkligt inlägg en onsdagkväll så är det för att det skrevs i fredags men inte publicerades förrän nu. Som det kan vara. Hur det gått med min ”lediga” fixarvecka får ni en uppdatering om imorgon (förhoppningsvis, hehe…) Godnatt!

20

För några veckor sen, precis när man började känna av Coronan på riktigt, hade vi planerat en babyshower för Linn. Vi skulle kallbada och käka lunch på Bjerreds kallbadhus, men vi avbokade det några dagar innan. Samma dag som babyshowern var gick de i konkurs. Så himla trist. Men vi ville ändå fira livet tillsammans, så det blev en lunch hemma hos Vicky istället.

Sara-Li var peppad! Vi drack supergod lokalproducerad läsk från Flavour Forward.

Världens finaste värdinna <3

… och personen (personerna!) vi alla var där för: Linn (och lille August på insidan!)

Vi supportade våra locals med svingod pizza från Mastio!

… och en fantastisk chokladkaka som Ellinor på Spill fixat <3

Sen fick både August och mami presenter.

The feeling when du inser att personen inuti dig snart ska ha en liten pyjamas på sig <3333

Två 2020-killar jag gillar där inne i mina favoritpersoner. Orkar inte vad underbart.

Så får jag vara med också! Hejhej! Älskar min kamera, men det är lite trist att alltid vara bakom ändå. Tur att spegelselfies finns. Nu är August på utsidan och jag har bara sett honom på bild ännu – men han är den finaste unge du kan tänka dig. Såklart med en sån mor (och en far som inte är helt pjåkig heller…) Kärleken!!! Den lever och växer, mitt i allt.

 

20

Det har varit Style Challenge-vecka igen! Med finaste vårigaste temadagarna. Här kommer två extra härliga dagar, resten av veckans outfits finns att se på min insta (förutom onsdagens statement-plagg som aldrig fastnade på bild… Hade den gröna klänningen!)

På söndagen var temat ”När allt slår ut” – passande va? Jag jobbade och sen mötte jag upp Per och kidsen för att bege oss mot tjejernas favorit: solparken i Västra Hamnen.

Inte hur jag brukar se ut på lekplatsen men det finns något härligt i att göra de mest vardagliga sakerna lite tjusigare. Man blir glad! Våra Style Challenges har liksom lite den effekten.

Veckans andra höjdpunkt var torsdagens tema ”tre kulor glass”! Vaskar inte en bra anledning att köpa rekvisita-glass… Lilla Glassfabriken hade hallonstrutar som matchade min outfit perfekt, bara det!

Solen sken – som den gjort en del denna veckan – vilket också gjort att livet känts lite roligare, trots allt.

Efter avklarad photosession + glass skulle jag, Matilda och Vicky äta middag här, på Köket LU!

Så mysigt att ses <3

Velat gå hit länge, äntligen blev det av! Inte jättemycket vegetariskt på menyn, men Mapo Tofun och woken var båda väldigt goda. Små saker som att äta tillsammans med vänner är verkligen behövligt just nu.

Vi hörs snart igen! Vill inte jinxa något men tror jag har hittat ett supersmidigt sätt att redigera mina bilder från kameran på. Detta har varit lite av en flaskhals för mig när det kommer till bloggandet, har använt så många olika program och det har tagit sån tid att det knappt gått att påbörja. Nu kan det vara löst! Låt oss hoppas.

13

Har fått mycket inspiration av mina kära blogg-kollegor i dagarna. Christin har haft takeover på Heja Livets Instagram som hon gjort så himla fint. In och följ om ni inte redan gör! <3 Agnes gör uteblivna årssammanfattningar i efterhand och började med 2017. Det gav mig liv och hopp om bloggen, haha. Det är okej att ta tid på sig. (Vilket är bra för jag har så mycket bilder och ord som inte hunnit hitta hit än…) I fredags la Kajsa upp en bild på Instagram och berättade hur hon hade velat fira fredag, om nu allt inte var som det är just nu… Det var så himla mysigt att jag tänkte drömma mig bort på samma tema, men istället för en härlig fredag fick det bli en riktig dröm-lördag:

Jag vaknar utvilad och pigg och myser med tjejerna i soffan framför morgon-TV på datorn. Älskar att vara med dom, men just denna drömlördag ska jag få massvis med alone time – för det behöver en mamma ibland, det förstår ni ju också såklart.

Jag promenerar genom Rörsjöstaden till Mat- och chokladstudions nya lokaler där jag ska äta brunch med några kompisar! Har inte varit där än, men den här bilden på eggs benedict i croissant(?!) gör att det känns nödvändigt.

Väldigt mätta och nöjda cyklar vi ner till havet.

Paradisstället på jorden. Inte så mycket folk i förhållande till det fantastiska vädret. Man kan ligga ute på trädäcket där det är lä och läsa bok. Umgås utan att prata så mycket, mest njuta och bada. Bada flera gånger om. Sen känner man sig ren in i själen och pånyttfödd.

Som i ett nafs är vi tillbaka i stan och sugna på kaffe och kanske en kaka ändå? Efter bad och bastu kan suget infinna sig. Vi går förbi Farina och köper något mumsigt + en kopp kaffe.

När jag var där med Sandy och Vicky för någon helg sedan fanns det en hasselnötskaka som var underbar.

Svänger förbi torget och lyckas för knappt några pengar kombinera ihop en fantastisk bukett, ni vet en sån som bara Christin kan? (Bild härifrån!)

Hem och lämna av bukett i en magiskt vårstädad perfekt lägenhet. Skoja, nån måtta får det vara på drömmeriet. Det ser antagligen ut ungefär såhär ↑ Dansar lite, pustar på soffan och fixar iordning mig för en helkväll!

För ett tag sen, innan allt trist bröt ut hade jag en riktig lyx-date med Vicky och Maria där vi tog en fördrink på Riket och sen åt en massa gott på Mutantur!

Kolla bara. Mmmmmm. Perfekt kväll var det. Det måste göras om, såklart. Denna gången tänker jag, kanske fördrink på Julie? Och middag på Pink Head HQ som jag verkligen verkligen vill gå till!

Mums mums mums. Allt var så gott. Nu är det dags att gå hem.

… och med hem menar jag såklart till MJs där jag ska sova hotellsäng helt ensam i ett av deras nya rum. Kanske blir det lite häng i baren innan dess, kanske spelar någon bra DJ, vem vet? Oavsett så somnar jag gott och tar rejäl sovmorgon med frukost på sängen, i sällskap av någon av Jennys tavlor som de haft den goda smaken att hänga upp i sina nya rum.

Det var en perfekt lördag det.

20

Jag startade min första blogg 2005, för att ha en ännu hemligare plats än Lunarstorms dagbok, där jag skrev flitigt åren 2002-2006. Hemligare OCH mer offentlig på samma gång, ändå. Jag berättade inte för så många att bloggen fanns, men hade folk som läste som jag inte ens kände. Det var en mysig och pirrig internet-tid. Minns att jag skrev i första inlägget att jag var ”sist på bollen”. Hehe, lite kul såhär med facit i hand. Men tiden var ju evighetslång på ett annat sätt då. Några månader kändes som år. Så konstigt och knäppt att perioden högstadiet + gymnasiet var en hel livstid där allt kunde förändras på ett år och tre år var för alltid? Nu är det snart tretton år sedan jag tog studenten och vad har ens hänt på den tiden? Skoja – allt har hänt såklart. Men tretton år som koncept var ju en helt abstrakt tanke och en helt annan verklighet då, för tretton år sen. Skillnaden på att vara fem år och att vara 18, liksom? Inte lika avgörande skillnad på 18 och 31…

God kväll och välkommen till filosofiska rummet.

Hehe. Nä, men kan förstå att många både känner igen och inte känner igen sig i min upplevelse. Jag har ju t.ex. åtminstone en ganska stor sak som är exakt samma då och nu. Okej, inte exakt samma, men ni fattar. För tretton år sen hade ju jag och Per precis blivit ihop! Det var en fantastisk vår då tanken var att jag skulle släppa allt vad fritid hette och bara plugga inför mina stundande IB-exams. Slutproven då allt avgjordes (allt = gymnasiet = livet). Istället blev jag kär och gick på fest med efterfester som varade i flera dygn som förevändning för att slippa skiljas åt. Så blev det med det. Skulle visa sig vara helt rätt prioriterat.

Nästan på dagen för tretton år sen, den 1:a april 2007, skrev jag ett blogginlägg om en lördag som genast gick till historien som bästa lördagen någonsin. Hade antagligen glömt bort den sedan länge om inte detta blogginlägg funnits. Är tacksam för att jag skrivit. Tänk om jag vetat då att jag skulle sitta här och läsa tretton år senare? Samtidigt var det ju lite därför jag skrev, tror jag.

SUNDAY, APRIL 01, 2007

Bästa lördagen någonsin

Vad som lär ha varit världens bästa lördag började inte helt klockrent med att min pojkvän tidningsbäraren fick sitta nästan en timme i nån svinkall port och vänta på en försenad leverans. Så när jag vaknade (aldeles för tidigt) någon gång runt halv sex var han inte hemma än. Efter det att jag lyckats somna om, för att kunna bli väckt igen vid hans hemkomst, steg dock kvaliteten på dagen. Av ett antal anledningar (utan inbördes ordning):

1. Vädret. Alltså det är ju bara sjukt. BARA sjukt. Klockan två, när vi bestämde oss för att gå ut och köpa frukostbullar (fett önsketänkande, bageriet stängde kl. 10) så var det så sjukt härligt varmt vårsommarväder att man inte riktigt visste vart man skulle ta vägen.

2. Maten. ”Mål” 1: Per kommer in på morgonen med Twiggys (haha) och läsk. Mål 2: Vi köper bullar på Konsum istället. Ostbullar, morotsbullar och ”vattenfranska”, som därefter avnjuts framför tv:n med traditionsenlig ost, pastrami och morötter, samt juice respektive O’boy. ”Mål” 3: Vi länsar Pers mors chokladask, mer coca-cola. Mål 4: Vi beställer pizza, som vi dessutom får rabatterad, och sen äter på golvet i Pierres rum framför Timbuktukonsert.

3. Underhållningen. Timbuktudokumentär, childman, ladyboy och ”papa’s got a brand new dad” tillsammans med BLENDKUNGENS musikhookningar funkar a l l t i d.

4. Sällskapet. Inte så, men det är ju bara det absolut sjukaste. Helt ärligt. Det finns ingen i hela världen som är bättre än du. Jag tänker tillåta mig själv att vara fett ”lökig” eftersom världens bästa lördag ändå avslutas med vetskapen om att jag imorgon bitti ska sätta mig i en bil som ska ta mig genom en massa djupa skogar och skit upp till Värmland. Närmare bestämt Molkom. Invånarantal: under 100? Tråkighetsgrad: desto större. Syftet med denna resa stavas ”hälsa på familjen” med sköna undertiteln ”Jasmin, du har ju faktiskt inte följt med upp till Molkom på flera år…” Jag och brorsan kommer bli lappsjuka och ta ett tåg hem senast onsdag. Ångesten är ju ett faktum. Man lämnar ju inte gärna just nu. Allra minst efter idag. Ett varmt kök som badar i solljus, ett öppet fönster, en gardin som blåser upp och nuddar din man som står vid diskbänken och brer mackor åt dig. Man förstår inte. Livet är så jävla perfekt. Per-fekt. (Pun intended!) Hihihi.

Små gulliga på fest + efterfest innan vi blev ihop. Den där överst till höger la jag upp på Bilddagboken (ett annat forum jag fläkt ut dokumenterat mitt tonårsliv i) med bildtexten ”Det är viktigt att inte vara ’för på'” hehe.

Tack blogg-arkivet <3

20

Fina bilder från Pinterest bara.

Har lite idétorka. Är torr i allmänhet: torr hud, torra ögon. Trött. Jobbat mycket veckorna som gått. Efter hem och mat och läggning vill jag bara ligga raklång på soffan och pusta. Inte stirra på skärm. Trött på skärm. Tänker inte berätta vad min skärmtidsräknare i telefonen står på. Nåja, det är ju (mest) mitt jobb. I övrigt är allt konstigt just nu, som ni vet. Mycket ovisst, inställt och pausat. Perfekt paus kanske, tid att komma ikapp lite? Är det så fel att tycka det skulle vara trevligt med lite karantän? Frågar åt en vän. Nä, skoja, det är jag som vill ha ett officiellt nationellt sanktionerat raklång på soffan. Egentligen borde jag göra tvärt om: borde träna och ta hand om mig själv. Gick med i en grupp för tränings-pepp som mest ger mig tränings-stress. Orkar inte ens vara social, för första gången i mitt liv vinner trötthet över FOMO. Vi hade barnvakt förrförra helgen och skulle gå ut. När Per säger: du måste ju inte, du kan ju bara stanna hemma också? Var det som en uppenbarelse. Nä, jag måste inte. Jag stannar hemma. Ångrar det inte en sekund. Men ångrar lite att jag bara somnade, när jag kunde gjort något annat. Men ibland behöver man väl bara somna. Så är det just nu, och det är okej. Jag måste faktiskt inte.

30

För några veckor sen var jag ledig en måndag och åkte in till Köpenhamn ensam. Att åka till Norreport och börja på Stilleben är ju tradition by now. En äkta godisbutik för vuxna.

Promenerade vidare förbi ett riktigt danskt ställe. Öppet till 06. Bara det!

Gick in på Atelier September som annars är omöjligt med barnvagn. Myste i fönstret med min kaffe medan mobilen laddade. Det kändes pirrigt och härligt att få göra något man tänkt på länge, även om det bara var en kopp kaffe. Som storstad och semester i miniformat en helt vanlig måndag.

En annan väldigt dansk grej var att korsa gatan och komma in på denna innergård för att låna toalett. Noll procent tillgängligt.

Nästa stopp blev Beau Marché såklart. Världens finaste butik tror jag. Där inne vill jag bo.

Så vårigt och härligt med vita tulpaner. Det vill jag ha hemma nu.

Ville ha allt men köpte iaf en liten sak. Hejdå Beau Marché! På återseende.

Gick in på Illum en sväng också, det var längesen! Men härligt. Jag gillar ju köpcentrum, speciellt när de är såhär trevliga. Även om det regnade och var grått var Köpenhamn i technicolor som alltid.

Efter ett snabbt stopp på HAY house mittemot var det dags att skynda sig till kvällens event: Career Day med By Babba. En fullsatt kväll med keynotes och panelsamtal om modebranschens framtid, karriär, entreprenörskap m.m. Kul, intressant och fint ordnat! Jag kan bli motsatsen till inspirerad när samtliga paneldeltagare rabblar långa universitetsutbildningar (för let’s face it: kommer nog inte orka mig till skolbänken igen i första taget, även om man aldrig ska säga aldrig…) Och känner mig nog som minst hemma i situationer där man ska prata ”karriär”. Usch, då slår imposter syndromet till som alltid. Därför var det riktigt skönt med inslag som Angela Eitebet, head of global Marketing & PR på Stine Goya, som på frågan om vad som var det bästa ”career advice” hon fått svarade: ”they’re just shoes!” med en axelryckning och ett stort leende. Lite så ju. Inte liv och död.

Slog mig ner på en tom stol och det visade sig vara bredvid en gammal vän som jag gick på cheerleading med i högstadiet (yes, jag är gammal cheerleader! DM-guld och SM-brons: de enda medaljerna jag har och med största sannolikhet någonsin kommer ta, det får man väl ändå skryta lite med?) och som jag senare i livet lånat kläder till Robyn hos, när hon jobbade med PR för bl.a. Henrik Vibskov. Men det var ju också många år sen nu. Så kul att se henne, hur som! Liten värld, etc.

Och på tal om gamla bekanta var det bästa Aida som bjudit in. Hon är CEO på By Babba i Sverige nu, men för många många år sedan jobbade hon på Nyheter24 och hejade på mig när jag tävlade om att bli moderedaktör för Modette.se. Hon är en så fin, varm och inspirerande person! Believe me att alla personer jag stötte på i den vevan av livet inte var det, hehe… Blev så glad av att se henne.

25