Första inskolningsveckan är snart slut. Idag har jag lämnat skruttarna på förskolan längre än två timmar, för första gången. Det känns SÅ bra och så jobbigt. Bra att vi fick en fantastisk förskola till slut. En förskola jag faktiskt jobbat på själv, en gång i tiden! Mitt första riktiga jobb efter gymnasiet. Det har gått några år med andra ord, mycket som förändrats – men samtidigt mycket som känns precis som då. Jag trivdes väldigt bra, och den känslan finns kvar. Lokalerna är fina och gården stor och härlig. Bara fem minuters promenad från oss (SÅ otroligt skönt…) Men självklart jobbigt att se dem, mina hjärtan utanför kroppen, uppleva nya saker som känns läskiga och ovana. Men mest roliga, såklart. De jublar när vi kommer fram och vill springa rakt in i dinosaurierummet. Bara det: att det finns ett dinosaurierum till mina små dino-lovers <3

Har redan fått två uppdateringar idag: Nu har de dansat ute-disco och ska snart gå in. Nu har de somnat efter maten. Hjärtat lättas. Att vara hemma med dem om dagarna denna månaden, när Per började jobba igen – och sen själv jobba på kvällarna, samtidigt som vi håller oss på avstånd från familj och vänner har varit tufft. Tillsammans med andra jobbiga situationer som tagit på krafterna. Denna månad har känts väldigt ensam och isolerad och deppig. Jag har haft dåligt med tålamod och varit sur och räknat ner dagarna till förskolan skulle börja. På så sätt känns det som en otrolig lättnad, även om det tar emot lite att säga det. Jag älskar att vara med tjejerna, men alla välmenande tvillingföräldrar som klappade oss på axeln och sa ”det blir bättre” hade helt klart en annan upplevelse än vi, haha. Bebislivet var en lätt match jämfört med 2-års-life, kan vi säga…

Nästa vecka har jag tagit ledigt från jobbet för att kunna vara tillgänglig för förskolan. Jag drömmer om den veckan hela tiden. Jag ska vara hemma och i bästa fall försöka komma ikapp med allt som fått lida denna månad (detta år?) Vill storstäda överallt, styra upp vårt sovrum, rensa bland kläder, hitta någon lösning för hallen (och i en drömvärld måla om både hall och vardagsrum…Ja, jag sa dröm.) I ”värsta” fall hoppas jag åtminstone få vara helt ensam en stund och ligga raklång på soffan.

Om ni tycker detta var ett märkligt inlägg en onsdagkväll så är det för att det skrevs i fredags men inte publicerades förrän nu. Som det kan vara. Hur det gått med min ”lediga” fixarvecka får ni en uppdatering om imorgon (förhoppningsvis, hehe…) Godnatt!

20

För några veckor sen, precis när man började känna av Coronan på riktigt, hade vi planerat en babyshower för Linn. Vi skulle kallbada och käka lunch på Bjerreds kallbadhus, men vi avbokade det några dagar innan. Samma dag som babyshowern var gick de i konkurs. Så himla trist. Men vi ville ändå fira livet tillsammans, så det blev en lunch hemma hos Vicky istället.

Sara-Li var peppad! Vi drack supergod lokalproducerad läsk från Flavour Forward.

Världens finaste värdinna <3

… och personen (personerna!) vi alla var där för: Linn (och lille August på insidan!)

Vi supportade våra locals med svingod pizza från Mastio!

… och en fantastisk chokladkaka som Ellinor på Spill fixat <3

Sen fick både August och mami presenter.

The feeling when du inser att personen inuti dig snart ska ha en liten pyjamas på sig <3333

Två 2020-killar jag gillar där inne i mina favoritpersoner. Orkar inte vad underbart.

Så får jag vara med också! Hejhej! Älskar min kamera, men det är lite trist att alltid vara bakom ändå. Tur att spegelselfies finns. Nu är August på utsidan och jag har bara sett honom på bild ännu – men han är den finaste unge du kan tänka dig. Såklart med en sån mor (och en far som inte är helt pjåkig heller…) Kärleken!!! Den lever och växer, mitt i allt.

 

20

Det har varit Style Challenge-vecka igen! Med finaste vårigaste temadagarna. Här kommer två extra härliga dagar, resten av veckans outfits finns att se på min insta (förutom onsdagens statement-plagg som aldrig fastnade på bild… Hade den gröna klänningen!)

På söndagen var temat ”När allt slår ut” – passande va? Jag jobbade och sen mötte jag upp Per och kidsen för att bege oss mot tjejernas favorit: solparken i Västra Hamnen.

Inte hur jag brukar se ut på lekplatsen men det finns något härligt i att göra de mest vardagliga sakerna lite tjusigare. Man blir glad! Våra Style Challenges har liksom lite den effekten.

Veckans andra höjdpunkt var torsdagens tema ”tre kulor glass”! Vaskar inte en bra anledning att köpa rekvisita-glass… Lilla Glassfabriken hade hallonstrutar som matchade min outfit perfekt, bara det!

Solen sken – som den gjort en del denna veckan – vilket också gjort att livet känts lite roligare, trots allt.

Efter avklarad photosession + glass skulle jag, Matilda och Vicky äta middag här, på Köket LU!

Så mysigt att ses <3

Velat gå hit länge, äntligen blev det av! Inte jättemycket vegetariskt på menyn, men Mapo Tofun och woken var båda väldigt goda. Små saker som att äta tillsammans med vänner är verkligen behövligt just nu.

Vi hörs snart igen! Vill inte jinxa något men tror jag har hittat ett supersmidigt sätt att redigera mina bilder från kameran på. Detta har varit lite av en flaskhals för mig när det kommer till bloggandet, har använt så många olika program och det har tagit sån tid att det knappt gått att påbörja. Nu kan det vara löst! Låt oss hoppas.

13

Har fått mycket inspiration av mina kära blogg-kollegor i dagarna. Christin har haft takeover på Heja Livets Instagram som hon gjort så himla fint. In och följ om ni inte redan gör! <3 Agnes gör uteblivna årssammanfattningar i efterhand och började med 2017. Det gav mig liv och hopp om bloggen, haha. Det är okej att ta tid på sig. (Vilket är bra för jag har så mycket bilder och ord som inte hunnit hitta hit än…) I fredags la Kajsa upp en bild på Instagram och berättade hur hon hade velat fira fredag, om nu allt inte var som det är just nu… Det var så himla mysigt att jag tänkte drömma mig bort på samma tema, men istället för en härlig fredag fick det bli en riktig dröm-lördag:

Jag vaknar utvilad och pigg och myser med tjejerna i soffan framför morgon-TV på datorn. Älskar att vara med dom, men just denna drömlördag ska jag få massvis med alone time – för det behöver en mamma ibland, det förstår ni ju också såklart.

Jag promenerar genom Rörsjöstaden till Mat- och chokladstudions nya lokaler där jag ska äta brunch med några kompisar! Har inte varit där än, men den här bilden på eggs benedict i croissant(?!) gör att det känns nödvändigt.

Väldigt mätta och nöjda cyklar vi ner till havet.

Paradisstället på jorden. Inte så mycket folk i förhållande till det fantastiska vädret. Man kan ligga ute på trädäcket där det är lä och läsa bok. Umgås utan att prata så mycket, mest njuta och bada. Bada flera gånger om. Sen känner man sig ren in i själen och pånyttfödd.

Som i ett nafs är vi tillbaka i stan och sugna på kaffe och kanske en kaka ändå? Efter bad och bastu kan suget infinna sig. Vi går förbi Farina och köper något mumsigt + en kopp kaffe.

När jag var där med Sandy och Vicky för någon helg sedan fanns det en hasselnötskaka som var underbar.

Svänger förbi torget och lyckas för knappt några pengar kombinera ihop en fantastisk bukett, ni vet en sån som bara Christin kan? (Bild härifrån!)

Hem och lämna av bukett i en magiskt vårstädad perfekt lägenhet. Skoja, nån måtta får det vara på drömmeriet. Det ser antagligen ut ungefär såhär ↑ Dansar lite, pustar på soffan och fixar iordning mig för en helkväll!

För ett tag sen, innan allt trist bröt ut hade jag en riktig lyx-date med Vicky och Maria där vi tog en fördrink på Riket och sen åt en massa gott på Mutantur!

Kolla bara. Mmmmmm. Perfekt kväll var det. Det måste göras om, såklart. Denna gången tänker jag, kanske fördrink på Julie? Och middag på Pink Head HQ som jag verkligen verkligen vill gå till!

Mums mums mums. Allt var så gott. Nu är det dags att gå hem.

… och med hem menar jag såklart till MJs där jag ska sova hotellsäng helt ensam i ett av deras nya rum. Kanske blir det lite häng i baren innan dess, kanske spelar någon bra DJ, vem vet? Oavsett så somnar jag gott och tar rejäl sovmorgon med frukost på sängen, i sällskap av någon av Jennys tavlor som de haft den goda smaken att hänga upp i sina nya rum.

Det var en perfekt lördag det.

19

Jag startade min första blogg 2005, för att ha en ännu hemligare plats än Lunarstorms dagbok, där jag skrev flitigt åren 2002-2006. Hemligare OCH mer offentlig på samma gång, ändå. Jag berättade inte för så många att bloggen fanns, men hade folk som läste som jag inte ens kände. Det var en mysig och pirrig internet-tid. Minns att jag skrev i första inlägget att jag var ”sist på bollen”. Hehe, lite kul såhär med facit i hand. Men tiden var ju evighetslång på ett annat sätt då. Några månader kändes som år. Så konstigt och knäppt att perioden högstadiet + gymnasiet var en hel livstid där allt kunde förändras på ett år och tre år var för alltid? Nu är det snart tretton år sedan jag tog studenten och vad har ens hänt på den tiden? Skoja – allt har hänt såklart. Men tretton år som koncept var ju en helt abstrakt tanke och en helt annan verklighet då, för tretton år sen. Skillnaden på att vara fem år och att vara 18, liksom? Inte lika avgörande skillnad på 18 och 31…

God kväll och välkommen till filosofiska rummet.

Hehe. Nä, men kan förstå att många både känner igen och inte känner igen sig i min upplevelse. Jag har ju t.ex. åtminstone en ganska stor sak som är exakt samma då och nu. Okej, inte exakt samma, men ni fattar. För tretton år sen hade ju jag och Per precis blivit ihop! Det var en fantastisk vår då tanken var att jag skulle släppa allt vad fritid hette och bara plugga inför mina stundande IB-exams. Slutproven då allt avgjordes (allt = gymnasiet = livet). Istället blev jag kär och gick på fest med efterfester som varade i flera dygn som förevändning för att slippa skiljas åt. Så blev det med det. Skulle visa sig vara helt rätt prioriterat.

Nästan på dagen för tretton år sen, den 1:a april 2007, skrev jag ett blogginlägg om en lördag som genast gick till historien som bästa lördagen någonsin. Hade antagligen glömt bort den sedan länge om inte detta blogginlägg funnits. Är tacksam för att jag skrivit. Tänk om jag vetat då att jag skulle sitta här och läsa tretton år senare? Samtidigt var det ju lite därför jag skrev, tror jag.

SUNDAY, APRIL 01, 2007

Bästa lördagen någonsin

Vad som lär ha varit världens bästa lördag började inte helt klockrent med att min pojkvän tidningsbäraren fick sitta nästan en timme i nån svinkall port och vänta på en försenad leverans. Så när jag vaknade (aldeles för tidigt) någon gång runt halv sex var han inte hemma än. Efter det att jag lyckats somna om, för att kunna bli väckt igen vid hans hemkomst, steg dock kvaliteten på dagen. Av ett antal anledningar (utan inbördes ordning):

1. Vädret. Alltså det är ju bara sjukt. BARA sjukt. Klockan två, när vi bestämde oss för att gå ut och köpa frukostbullar (fett önsketänkande, bageriet stängde kl. 10) så var det så sjukt härligt varmt vårsommarväder att man inte riktigt visste vart man skulle ta vägen.

2. Maten. ”Mål” 1: Per kommer in på morgonen med Twiggys (haha) och läsk. Mål 2: Vi köper bullar på Konsum istället. Ostbullar, morotsbullar och ”vattenfranska”, som därefter avnjuts framför tv:n med traditionsenlig ost, pastrami och morötter, samt juice respektive O’boy. ”Mål” 3: Vi länsar Pers mors chokladask, mer coca-cola. Mål 4: Vi beställer pizza, som vi dessutom får rabatterad, och sen äter på golvet i Pierres rum framför Timbuktukonsert.

3. Underhållningen. Timbuktudokumentär, childman, ladyboy och ”papa’s got a brand new dad” tillsammans med BLENDKUNGENS musikhookningar funkar a l l t i d.

4. Sällskapet. Inte så, men det är ju bara det absolut sjukaste. Helt ärligt. Det finns ingen i hela världen som är bättre än du. Jag tänker tillåta mig själv att vara fett ”lökig” eftersom världens bästa lördag ändå avslutas med vetskapen om att jag imorgon bitti ska sätta mig i en bil som ska ta mig genom en massa djupa skogar och skit upp till Värmland. Närmare bestämt Molkom. Invånarantal: under 100? Tråkighetsgrad: desto större. Syftet med denna resa stavas ”hälsa på familjen” med sköna undertiteln ”Jasmin, du har ju faktiskt inte följt med upp till Molkom på flera år…” Jag och brorsan kommer bli lappsjuka och ta ett tåg hem senast onsdag. Ångesten är ju ett faktum. Man lämnar ju inte gärna just nu. Allra minst efter idag. Ett varmt kök som badar i solljus, ett öppet fönster, en gardin som blåser upp och nuddar din man som står vid diskbänken och brer mackor åt dig. Man förstår inte. Livet är så jävla perfekt. Per-fekt. (Pun intended!) Hihihi.

Små gulliga på fest + efterfest innan vi blev ihop. Den där överst till höger la jag upp på Bilddagboken (ett annat forum jag fläkt ut dokumenterat mitt tonårsliv i) med bildtexten ”Det är viktigt att inte vara ‘för på'” hehe.

Tack blogg-arkivet <3

18
Fina bilder från Pinterest bara.

Har lite idétorka. Är torr i allmänhet: torr hud, torra ögon. Trött. Jobbat mycket veckorna som gått. Efter hem och mat och läggning vill jag bara ligga raklång på soffan och pusta. Inte stirra på skärm. Trött på skärm. Tänker inte berätta vad min skärmtidsräknare i telefonen står på. Nåja, det är ju (mest) mitt jobb. I övrigt är allt konstigt just nu, som ni vet. Mycket ovisst, inställt och pausat. Perfekt paus kanske, tid att komma ikapp lite? Är det så fel att tycka det skulle vara trevligt med lite karantän? Frågar åt en vän. Nä, skoja, det är jag som vill ha ett officiellt nationellt sanktionerat raklång på soffan. Egentligen borde jag göra tvärt om: borde träna och ta hand om mig själv. Gick med i en grupp för tränings-pepp som mest ger mig tränings-stress. Orkar inte ens vara social, för första gången i mitt liv vinner trötthet över FOMO. Vi hade barnvakt förrförra helgen och skulle gå ut. När Per säger: du måste ju inte, du kan ju bara stanna hemma också? Var det som en uppenbarelse. Nä, jag måste inte. Jag stannar hemma. Ångrar det inte en sekund. Men ångrar lite att jag bara somnade, när jag kunde gjort något annat. Men ibland behöver man väl bara somna. Så är det just nu, och det är okej. Jag måste faktiskt inte.

29

För några veckor sen var jag ledig en måndag och åkte in till Köpenhamn ensam. Att åka till Norreport och börja på Stilleben är ju tradition by now. En äkta godisbutik för vuxna.

Promenerade vidare förbi ett riktigt danskt ställe. Öppet till 06. Bara det!

Gick in på Atelier September som annars är omöjligt med barnvagn. Myste i fönstret med min kaffe medan mobilen laddade. Det kändes pirrigt och härligt att få göra något man tänkt på länge, även om det bara var en kopp kaffe. Som storstad och semester i miniformat en helt vanlig måndag.

En annan väldigt dansk grej var att korsa gatan och komma in på denna innergård för att låna toalett. Noll procent tillgängligt.

Nästa stopp blev Beau Marché såklart. Världens finaste butik tror jag. Där inne vill jag bo.

Så vårigt och härligt med vita tulpaner. Det vill jag ha hemma nu.

Ville ha allt men köpte iaf en liten sak. Hejdå Beau Marché! På återseende.

Gick in på Illum en sväng också, det var längesen! Men härligt. Jag gillar ju köpcentrum, speciellt när de är såhär trevliga. Även om det regnade och var grått var Köpenhamn i technicolor som alltid.

Efter ett snabbt stopp på HAY house mittemot var det dags att skynda sig till kvällens event: Career Day med By Babba. En fullsatt kväll med keynotes och panelsamtal om modebranschens framtid, karriär, entreprenörskap m.m. Kul, intressant och fint ordnat! Jag kan bli motsatsen till inspirerad när samtliga paneldeltagare rabblar långa universitetsutbildningar (för let’s face it: kommer nog inte orka mig till skolbänken igen i första taget, även om man aldrig ska säga aldrig…) Och känner mig nog som minst hemma i situationer där man ska prata ”karriär”. Usch, då slår imposter syndromet till som alltid. Därför var det riktigt skönt med inslag som Angela Eitebet, head of global Marketing & PR på Stine Goya, som på frågan om vad som var det bästa ”career advice” hon fått svarade: ”they’re just shoes!” med en axelryckning och ett stort leende. Lite så ju. Inte liv och död.

Slog mig ner på en tom stol och det visade sig vara bredvid en gammal vän som jag gick på cheerleading med i högstadiet (yes, jag är gammal cheerleader! DM-guld och SM-brons: de enda medaljerna jag har och med största sannolikhet någonsin kommer ta, det får man väl ändå skryta lite med?) och som jag senare i livet lånat kläder till Robyn hos, när hon jobbade med PR för bl.a. Henrik Vibskov. Men det var ju också många år sen nu. Så kul att se henne, hur som! Liten värld, etc.

Och på tal om gamla bekanta var det bästa Aida som bjudit in. Hon är CEO på By Babba i Sverige nu, men för många många år sedan jobbade hon på Nyheter24 och hejade på mig när jag tävlade om att bli moderedaktör för Modette.se. Hon är en så fin, varm och inspirerande person! Believe me att alla personer jag stötte på i den vevan av livet inte var det, hehe… Blev så glad av att se henne.

25

Är i något av en svacka just nu, ledsen och trött. Därav brist på energi att göra något annat än slötitta på TV när jag inte jobbar eller kramas/tampas med barn. Tänkte därför att det kunde vara välbehövligt att lista lite fina/glada saker som jag sett/hört/gjort på sistone:

☺ Såg Oscarsgalan trots att jag skulle upp och jobba dagen efter och egentligen inte var särskilt sugen efter förra årets snoozefest till gala. Tydligen tyckte de att det funkade bra utan programledare (det gjorde det inte?) och körde därför på samma upplägg i år. Ofattbart, imho. Men att se galan är ändå en tradition som jag och Per haft tillsammans de senaste 12 åren (och på egna håll innan dess). Så jag höll mig vaken. Och det var ju ändå värt det när Parasit vann bästa film som första icke-engelskspråkiga filmen någonsin. Filmhistoria ju! Bästa som hänt sen Moonlight vann (efter att presentatörerna fick fel kort! TV-historia. Parentes inom parentesen: Gud, började gråta nu när jag kollade på klippet, fyfan vad starkt det var!!!) Älskade Parasit.

☺ Har också sett sista avsnittet av Kalifat som absolut inte gör en glad – det kan jag nog säga utan att spoila något. Men jag blir glad av faktumet att det görs kvalitets-TV med bra manus och fantastiska skådisar – som vågar ta risker. Påmindes om hur sällsynt det är när jag slötittade ett avsnitt av en annan svensk dramaserie och höll på att gå under av tråk.

☺ Screenshottade i vanlig ordning ALLT från Selam Fessahayes visning i Köpenhamn (från Lisa som gjort set designen). Ger mig så mycket glädje, detta. Har ju skrivit om alla känslor förut: läs här.

☺ Sparade även rekordsnabbt Stillebens samarbete med Lyngby porslin. Är så sugen just nu på att ha en vuxen hel servis med matchande allt – men kan inte riktigt bestämma mig för vad jag gillar i servisväg. Kommer inte köpa någon nyproducerad, men hade inte tackat nej till denna om någon ville ge bort såklart. Kan absolut tänka mig ett uppläggningsfat eller skålar.

☺Apropå Stilleben så var jag en eftermiddag/kväll i Köpenhamn förrförra veckan. Mer om det snart. Köpenhamn gör mig väldigt glad, rent generellt. Längtar så mycket efter mer Danmark till våren, vill väldigt gärna till Thorvaldsens Museum där jag aldrig varit! Kolla bara:

☺ Denna bild från februari förra året är månadens bild i Ines & Ava-kalendern som hela familjen fick i julklapp. Den hänger i vår hall och är det sista jag ser när jag går ut genom dörren på morgonen. Den gör mig väldigt glad.

Ingen vidare förklaring behövs va?

25
16 januari 2018

Tack för era fina kommentarer på förra inlägget <3 Blir verkligen SÅ så glad. Vi fick hem tjejerna igår – Ines blev också sjuk och då kunde vi ju lika gärna vara sjuka allihopa tillsammans. Dessutom fanns det liksom inte att de inte skulle vakna hemma idag… Idag är ju pluttarnas födelsedag! Tvååringarna. Två år sedan jag höll dom för första gången. Trött och lycklig och i en overklig verklighet. Det är 100% sant som alla säger att tiden bara springer iväg.

Två som lärt sig vad paket är, såhär post-jul, och var MYCKET excited. Sjukdom till trots.

Duplo och bilar! Står högt i kurs hos dessa två. Resten av dagen har vi pendlat mellan sängen och soffan och tittat på favoriterna just nu: Bamse, Bing och Abel & Fant. Inte friska, men vi ser ljuset! Nu när vi är tillsammans igen. <3

Grattis Ava och Ines, två år på jorden! Grattis oss som fick just er två.

33

Året har börjat med blandad kompott, så att säga. Just nu är både jag och Per däckade i en dunderförkylning som drog igång i helgen efter att vi kommit hem från Ven. Tänk vad som kan klämmas in på en veckas tid? Förra söndagen var jag on top of the world på världens fest med övernattning på MJ’s (känns otroligt avlägset i detta nu…) Sen blev det mysigt stillsamt familjehäng i några dagar på Ven. Väl tillbaka i stan fick jag gå hem från jobbet i med halsont och hosta – och värre skulle det bli…

Jag brukar inte klaga så mycket, jag är den som hellre härdar ut. Jag förstår verkligen att det kan fylla en funktion att få beklaga sig, men själv är jag mer pragmatiskt lagd. Hjälper det mig framåt? Gör det någon skillnad? Nej – så varför klaga? Kan vara ett osympatiskt drag att jag ibland har låg toleransnivå för klagomål och ältande. Kanske är det rentav dåligt för min egen skull att jag inte formulerar mina besvikelser, rädslor och mitt lidande ens för mig själv? Som den gången jag gick till vårdcentralen till slut och det visade sig att jag hade haft lunginflammation en längre tid som var på väg att läka ut av sig själv. Eller när jag fick en allergisk chock ensam med farmor i Stockholm och inte ville göra henne orolig, så jag låg tyst på soffan när jag skulle sova med tryck över bröstet och tänkte att nu dör jag. ”Om jag somnar nu kanske jag aldrig vaknar…” Minns det så tydligt. Inte förrän vi flugit hem och jag stod i dörröppningen hos mamma brast det. Jag hulkade och grät och fick åka till akut-vårdcentralen med nässelutslag över hela kroppen. Så nu gör jag det. Unnar mig att tycka riktigt jävla synd om mig själv och vältra mig i self-pity och ogenerat fiska efter medlidande. Det SUGER verkligen att må såhär.

Tror aldrig jag mått så dåligt som jag gör just nu (kanske en bidragande faktor till att jag inte klagar så mycket – jag har ju trots allt haft ynnesten att vara frisk och inte ha något att klaga på…) Känslan av att inte orka alls. Halsen som river, hostan, kallsvetten, armar och ben som inte bär. En monsterförkylning är det, helt klart. Skrattretande att det kan kännas så eländigt, egentligen? Har inte ens feber, även om det verkligen känns så. Har nog tagit tempen på mig själv tio gånger de senaste dygnen. Per däremot har nästan 40 grader och mår ännu sämre än jag. Igår lämnade vi Ava och Ines till Pers mamma och hennes sambo. Otroligt tacksam att vi har dem – för hur hade det annars gått? Vi kan ju inte ens ta hand om oss själva i nuläget. Men det känns fruktansvärt ändå, inte minst för att vi sen fick veta att Ava också blivit sjuk. Har hög feber, vill inte äta och bara sitta i farmors knä, hela tiden. Gråter så fort hon behöver sättas ner.

Mitt hjärta gör så ont.

Min minsta lilla skrutt är sjuk och jag är inte hos henne. Jag hade inte orkat ha henne i min famn så som jag mår nu. Jag vet att hon har det bra där hon är, men det sliter så hårt i mig. Vill bara bli frisk så jag kan ta hand om henne. Min älskade älskade lilla tjej.

När jag var gravid hade Ava en tillväxthämning i magen. Vi visste inte om hon skulle klara sig. Jag har skrivit lite om det här. Under hela graviditeten var jag sådär som jag är. Tillät mig inte tänka några som helst negativa tankar. Bara fortsätta framåt. Vara positiv. Inte klaga på något. Jag satt många långa timmar i väntrum på Kvinnokliniken, låg på britsar och väntade på läkare. Sa bara ”okej” och flöt med. Litade på att alla andra gjorde vad de kunde och att det enda jag kunde göra var att vara lugn och tänka positivt. Så då gjorde jag det. Sköterskorna kommenterade till och med att jag aldrig klagade på något. Av det jag observerade runtomkring mig i väntrummen och på mottagningen förstod jag att det måste varit lite ovanligt. På grund av detta kan jag känna att min graviditet försvann i att bara flyta ovanpå varje dag som gick. Jag vågade liksom inte tänka något alls om något. Vågade inte känna in och känna efter. När det var dags för snitt och en nervös sköterska kom för att sätta i katetern, var jag uppmuntrande och sa inget, för att jag inte ville göra henne obekväm. Fastän det kändes fel. Men vad visste jag om hur det skulle kännas? Jag kommer för alltid att vara evigt tacksam för min narkossköterska som slängde en blick på mig vid ankomsten till operationssalen och utbrast ”Vilken idiot har satt in din kateter så där? Det får vi fixa direkt!” Tacksamheten som sköljde över mig för att han gav ord åt mina känslor som jag inte kunde formulera (och på ett sätt jag aldrig hade formulerat det själv, haha…) Det var så skönt. Jag slappnade av direkt.

Första tiden på Neonatalavdelningen var likadan som slutet på graviditeten varit: fullt fokus på nästa steg, att komma framåt. Bröst som skulle pumpas, mjölk mätas upp, sondmatning, vägning, sola bort gulsoten, amning, mer amning, mer sondmatning, osv. Det var som ett TV-spel där vi ständigt levlade upp. Inte så hetsigt som det låter, utan lugnt, metodiskt, mysigt. Vi hade inte bråttom. Men fokus var framåt.

Att vara mamma har bara känts naturligt från första stund. Kanske för att vi fick så mycket guidning och stöd i början. Kanske för att jag kände att jag kunde göra vad som krävdes av mig. Det flöt på, allt gick bra. Vi mötte inga motgångar. Att få komma hem efter tio dagar på neo och slappna av och bara vara kändes som en stor seger vi vunnit. Efter det kändes allt ännu enklare. Ändå har tankarna kommit, lite pö om pö. Hur kände jag egentligen? Jag älskade dom från sekunden jag såg dom, men det var inte så som vissa beskriver det på Instagram och i mammabloggar. För mig var det inte himlastormande, inga fyrverkerier – kanske inte ens några tårar? Jag minns åtminstone inte att jag grät när de föddes och inte när jag fick hålla dem första gången. Klockorna stannade inte, utan sekunderna fortsatte ticka. Framåt. Jag vet inte om det var på grund av komplikationerna under graviditeten, om det var för att jag födde med kejsarsnitt, eller vad det ens spelar för roll, men jag tror att jag behöll en viss distans, länge. Det kanske är fel ord, men jag fortsatte flyta med. Kirurgen som utförde kejsarsnittet hade ju till och med sagt att det nog var på grund av min positivitet och mitt lugn som allt gått så bra till slut. Vem vet om det faktiskt var så, men det var väl det enda redskap jag hade att ta till? Min osvikliga förmåga att ta det lugnt, tänka positivt och härda ut. Så jag fortsatte på det spåret. Varje gång de varit sjuka har jag tagit lätt på det, medan Per känt starkt att det varit något fel. Utan honom hade vi kanske inte åkt till akuten eller gått till vårdcentralen – och det är jag tacksam för att vi gjort, även om det (tack och lov) inte varit något allvarligt.

Jag minns att jag vid en tidpunkt läste om föräldrar som inte vågade eller ville lämna bort sina nyfödda barn ens i någon timme. Det hade jag aldrig reflekterat över själv. Jag tog gladeligen emot hjälp så fort det bjöds. Betydde det att jag inte brydde mig? Betydde det att jag inte älskade dom? Nej, du har bara inget kontrollbehov, sa min bästa vän. Och det är ju sunt. Eller? Är det så att kontroll är precis det som gör att jag vägrar oroa mig. Inte känner in. För att det är det enda jag KAN styra över? Jag kan styra mina tankar från att spinna iväg i oro och rädslor. Är i själva verket det som gör att jag verkar så avslappnad och chill egentligen bara total självkontroll? Kanske är det båda delarna eller inget av det. Jag vet inte…

Allt jag vet är att kärleken absolut fanns där från början. Det tvivlar jag inte på. Men den slog inte ner i all sin prakt den 16 januari 2018, utan den har snarare vuxit sig starkare och starkare för varje sekund sedan dess. Jag älskar Ines och Ava mer och mer för varje dag och mer och mer vågar jag kanske släppa ner garden och känna in. Snart ska de börja förskolan och det känns fantastiskt och fruktansvärt på samma gång. Jag njuter fortfarande fullt ut av att kunna få ett dygn att festa med vänner och bo på hotell helt för mig själv, men att vara utan dom när dom behöver mig gör fysiskt ont. Jag känner mer och mer och förstår att det kommer fortsätta så för alltid och att det kanske inte är så farligt ändå att släppa in oro och rädslor. Att söka stöd och bekräftelse och ta även små känslor på stort allvar. Åtminstone känns det så i detta sköra tillstånd som positivt tänkande inte verkar bita på… haha.

Så. Snälla låt mig bli frisk nu.

Jag saknar dom så mycket.

44