2021-05-11

Tre kvinnor som lärt mig om livet

För några dagar sedan lämnade vi sjukstugan för en stund och begav oss ut i det fina vädret. Vi tänkte natta barnen i vagnen och gick en promenad på kyrkogården vid S:t Pauli, som vi gjort så många gånger förr när barnen var var bebisar. Varje gång jag gått där har jag – både medvetet och omedvetet – letat, spejat och sökt efter ett namn på en sten. Min vän M, som är begravd där, som blev mördad av sin expojkvän när vi bara var 15 år. Jag letar i minnet, har en bild av var vi stod när vi besökte hennes grav. Då – för vad som blivit många många år sedan nu. Det borde vara i den här delen av den stora kyrkogården. Men jag hittar den inte. Det var ett tag sedan jag letade nu, men just denna dag kändes det extra viktigt. Jag måste fråga någon, tänkte på vem som skulle kunna veta, vem jag kunde kontakta. Samma eftermiddag skriver en vän till mig på Instagram: ”ville bara säga att jag alltid tänker på M idag.” Såklart. Det var ju den dagen, samma dag hon dog. Jag kände det på mig, datumet fanns där, långt bak i medvetandet.

M:s historia har påverkat mig på så många sätt, inte bara de uppenbara. De senaste dagarna har jag tänkt på allt igen och känt att jag vill dela historien, ur mitt perspektiv. Jag kan inte berätta så mycket om M och vem hon var, förutom det där som låter som en kliché när man ska beskriva någon som dött alldeles för ung. Men i M:s fall kan inte orden vara mer sanna: hon var full av liv. Det kan jag säga, utifrån det lilla jag trots allt kände henne: en kompis i en parallellklass, någon jag aldrig hade en nära relation till, men som alltid funnits där i min närhet. Även efter jag bytt skola och vi inte längre delade vardag, raster och korridorer. Jag minns för alltid sista gången jag såg henne, vid Davidshall på hörnan mot Fersens väg, bara någon vecka innan hon dog. Det var en sån dag då jag helst hade gått med huvudet nedböjt för att undvika att möta blicken hos någon annan. Men hon såg mig ändå och med henne var det aldrig svårt. Jag behövde inte ta något ansvar för att konversationen skulle flyta, hon skrek glatt när hon såg mig, sprang över gatan, babblade på om allt möjligt, var en sol som lyste upp mitt gråa humör. Jag gick från vårt möte, lättare i stegen, gladare och varmare. Sån var hon, hon lyfte alla, tog plats, sa jätteroliga (ibland lite korkade) saker som alltid fick en att skratta, aldrig åt henne – bara med. Hon bjöd på sig själv och gav av sig själv.

Jag var med första gången M träffade sitt ex, han som tog hennes liv. Vi var på någon hemmafest lite utanför stan och ett oklart killgäng som mina kompisar hängde med just då var där. Han med. Han var full och blev besatt av henne på ett sätt vi tyckte var skrattretande och lite löjligt. Hängde i hennes hasor och deklarerade sin kärlek för henne redan samma kväll. Han kallade henne ”Min M” och det kallade vi också henne jämt efter den kvällen. Så hette hon i min telefonbok i mobilen, många år efter att hon inte fanns längre. (Ett tag kunde jag ringa hennes telefonsvarare och höra hennes röst.) Kort efter blev de ett par och vi fick veta att han var betydligt mycket äldre än vi. Över 20, vilket var fruktansvärt gammalt för ett gäng 13-14 åringar. Vi trodde aldrig riktigt på det. Han betedde sig och såg ut sig som vilken tonårig kille som helst. Liten, omogen. Max 17, sa vi. I det längsta trodde vi att killgänget sagt så för att lura oss, verka äldre och mognare än vad de var. M och Y, som vi kan kalla honom, hade en on- and off-relation som jag inte var särskilt investerad i, men som jag skulle bli indragen i på ett helt oväntat sätt.

M:s historia kommer för alltid vara sammanlänkad med en annan kvinnas, en som betytt enormt mycket för mig i min ungdom. Min klassföreståndare E, på skolan jag bytte till i sjunde klass. Hon var (och är säkert ännu) en fantastisk människa. En kvinna med enorm pondus, starka åsikter, färgglada läppstift och ögonskuggor, grått hår ner till midjan. Hon hade ett sätt att omfamna oss elever på, bjuda in oss i sitt liv, alltid vara öppen ärlig och rak mot oss, aldrig behandla oss som enbart elever, utan som människor och vänner. Hon hade så många historier från hennes tuffa liv. Jag minns speciellt en biologilektion när hon berättade om hur hon och hennes man hjälpt en ung flicka i Pakistan få tillgång till en säkert utförd abort istället för att ta saken i egna händer. Såna historier och levnadsöden kryllade det inte av i det välbärgade område min nya skola låg i. Eftersom hon figurerat mycket i tidningarna och hennes fall var allmänt känt, var hon även öppen med oss om hennes långa kamp för sina barn. Många år tidigare hade hennes exman kidnappat deras gemensamma barn och återvänt till sitt hemland. I 14 år var hon skild från sina barn och kämpade för att hitta dem och ta med dem tillbaka till Sverige. Hennes yngsta dotter var bara 1 år när de försvann. Som vuxen och förälder själv får hennes historia en ytterligare dimension av lidande, men redan då minns jag att jag kände med henne något enormt. Under min tid som elev i E:s klass pågick rättegången mot hennes exman och hans fru som medverkat i kidnappningen. Jag minns fortfarande hennes tårar när domen föll. ”De hade lika gärna kunnat spotta på mig.” sa hon, efter att det slagits fast att hon skulle få några tusen kronor som kompensation och exmannen inte något fängelsestraff att tala om. Inte för att det handlade om pengarna, utan bara det orimliga i proportionerna: hon hade berövats sina barns hela uppväxt. Inget straff kunde lindra den smärtan. Hennes äldsta dotter var 7 år när hon fördes bort och när hon återvände till Sverige var hon 21, med två små egna barn. E hade hunnit bli mormor under tiden hon varit ifrån dem. Barnen var främlingar för henne som dessutom blivit matade med lögner och elakheter om sin mamma. Det var svårt, men hon gjorde allt hon kunde för att skapa en relation till dem på nytt. Hon berättade fruktansvärda historier för oss om hur hennes son blivit behandlad under sin uppväxt, hur svårt han nu hade det att anpassa sig till livet i Sverige. Men också hur glad hon blev när han till slut träffade en tjej. Hon berättade att hennes son och hans flickvän kommit och bott hos henne en helg, och man kunde se hennes lycka – trots att det var kämpigt.

Det tog så lång tid för mig att koppla, eftersom det var två olika världar som bands samman i  M:s historia. Mina gamla vänner, i stan, på skolan där jag gått från ettan till sexan – och min nya tillvaro i Limhamn på en skola som på många sätt var väsensskild min förra. Det var en eftermiddag på Värnhemstorget, när jag och mina gamla vänner stötte ihop med en av killarna från den där festen. Min kompis frågade om han fortfarande hängde med Y, M:s pojkvän. Han sa att de inte sågs så mycket längre, varpå vi direkt tog chansen att få veta sanningen: ”då kan du ju erkänna, visst är Y inte 21?” Jodå, svarade han, ni kan kolla upp honom själva. Det var första gången jag hörde någon säga Ys fullständiga namn, och min hjärna la samman allting på några få sekunder. Min lärares historier spelades upp i mitt huvud. Hon hade ju till och med berättat vad hennes sons flickvän hette: M. Men jag hade inte kopplat. Förrän nu. Pusselbitarna föll på plats. Det blev kortslutning. Jag fick ont i magen. Jag var tvungen att berätta för E, min älskade lärare och vän. Visste hon om att M bara var 14 år?

Det gjorde hon såklart inte. Hennes son och M hade ljugit och sagt att hon gick i gymnasiet – visserligen var hon inte 18 än, men ändå tillräckligt gammal för att det skulle vara okej för E. Men detta, som jag fick berätta, var ju något helt annat. Jag och min lärare gjorde upp en plan tillsammans: hon skulle bjuda med sin son och hans flickvän på bio med vår klass veckan därpå. Jag skulle bli överraskad och säga ”men hej M!” och när min lärare frågade hur vi kände varandra skulle jag säga ”vi har gått i parallellklass” – för att på ett oskyldigt sätt råka avslöja lögnen. Men vi kom aldrig så långt. Sekunden M såg mig utanför bion kastade hon sig om min hals och viskade ”säg inte hur gammal jag är!” Jag minns inte vad hon hittade på för anledning till att vi kände varandra där och då, men min lärare fick konfrontera dem vid ett annat tillfälle.

När M så småningom gjorde slut med Y och gick vidare i livet, blev han svartsjuk, ledsen och desperat. Hon hade varit hela hans värld. Han kom hem till henne och hotade henne, M lyckades ringa polisen och en gisslansituation uppstod. Det var på alla nyhetssändningar och tidningslöpsedlar den dagen. Men jag hörde det först från min bästa vän, som ringde och sa ”hon är död, han har dödat henne.” Jag minns hur jag sjönk till golvet utanför toaletten hemma hos pappa med telefonen i handen. Jag minns hur min lärare pratade med oss om det i skolan efteråt. ”Ni kan lika gärna höra det från mig, jag vill inte att folk ska skvallra och sprida rykten” sa hon, utan att darra på rösten. Denna stoiska kvinna som varit med om så mycket – och nu detta. Jag kunde inte greppa hur livet kunde vara så orättvist. Hon var förkrossad, såklart, men det var inte förrän hon kom in på hur hennes yngste son (som hon fått med en annan man och som varit hennes ”enda” barn under alla år, han som var lika gammal som min lillebror) hade berövats sin storebror och sin nyfunna förebild – som det till slut brast för henne. Då grät hon.

M & E:s historier, deras egna och deras gemensamma, har satt enorma spår i mig. Men som jag skrev i rubriken till det här inlägget fanns det en tredje kvinna jag vill berätta om (eller, för att vara helt ärlig: två kvinnor och en flicka, en tjej, ett barn. Visst, vi tyckte nog att vi var stora och världsvana –  men vi var bara 15 år. M fick aldrig bli vuxen.) Den kvinnan är M:s mamma. Jag kände inte henne, hade bara träffat henne vid något enstaka tillfälle innan M dog. Men på minnesstunden i S:t Pauli kyrka, dit alla barnen på min förra skola, alla vännerna och alla bekanta kom, höll hon ett tal till oss. Efter att tonerna av Puff Daddys I’ll be missing you hade fyllt kyrkan på ett sätt jag aldrig tror hänt varken innan eller efteråt, ställde hon sig upp och talade till oss. Till ett gäng tuffa 15-åringar, där flera av oss (killarna i synnerhet) högt och heligt svurit på att de skulle hämnas M:s död. Till oss sa hon: hata inte varandra. Mer hat kommer leda till fler såna här händelser. Jag minns inte hennes exakta ord, men jag minns att en kvinna som förlorat sin älskade dotter sa till oss: hata inte den som mördade henne. Älska varandra. Det var så starkt att det går inte att underskatta vilka spår det lämnat efter sig, förhoppningsvis inte bara hos mig. Att ha haft en relation till både offer och gärningsman i en sån här fruktansvärd situation, vid en så ung ålder, har gjort att jag alltid letar efter ”andra sidan” i en historia, i en konflikt, i en debatt. Det har gjort det omöjligt för mig att vara svartvit. Jag letar efter nyanserna, tvekar inför att ta ställning. Vill hellre förstå. Inte för att Y:s historia eller situation någonsin kommer rättfärdiga det han gjorde. Det är inte det jag säger. Jag säger bara att det jag vet gör det omöjligt för mig att se honom som enbart en förövare. Människor är sällan det, bara en sak. Precis som M inte bara var ett offer, så som vissa ville utmåla henne. ”Ännu ett offer för mångkulturen” stod det på högerextrema internetsidor kort efter mordet. Oj, vad hon hade blivit arg om hon fått se det. Både M, vi som var hennes vänner och hennes nya pojkvän hon precis börjat träffa och var nyförälskad i – vi var alla produkter av ”mångkulturen”, ingen av oss hade existerat utan den.

Jag sitter och skriver det här ett bokstavligt stenkast från platsen där M dog. Jag går förbi gatan där hon bodde varje dag. (Jag ska erkänna att jag var lite rädd för hur det skulle kännas när vi flyttade hit, så nära alla minnen. Men det har bara känts bra, att kunna skapa nya vackra, här i hennes närhet.) Jag har så mycket mer jag skulle kunna säga om rasism, om mäns våld mot kvinnor som är högaktuellt just nu efter senaste tidens mord på just unga kvinnor, om polisen och hur deras ingripande hade kunnat se annorlunda ut, kanske till och med hade förändrat historien om M. (Om hur Y:s lillebror valde att själv bli polis i vuxen ålder. Kanske kan han förändra något, med sina erfarenheter. Kanske inte.) Jag tänker på hur det hade kunnat vara, kanske hade jag och M istället stött på varandra här i parken, halva livet senare, 30+ med våra egna barn, pratat om gamla minnen från mellan- och högstadiet och skrattat tillsammans.

Det är så orättvist att hon inte finns. Jag kommer alltid att sakna henne.

69

Kommentera

Åh, vilken text! Tungt, men fint. Och ja, så himla orättvist. <3

<333 tack för att du läste!

Anna

❤️💔

Sara Bergenfeldt

Vet inte ens vad man ska skriva efter detta, så mycket känslor.. Tack ligger närmast till hands kanske, tack för att du delat med dig av något så stort och tungt. Man blir tagen! Och ledsen. Och glad över någon har så stort hjärta som M:s mamma ❤️

Vill tipsa dig om svenska kyrkans länk-sida där man kan söka efter gravplats;
https://www.svenskakyrkan.se/begravning/om-gravratt/hitta-gravplatsen

Tack ❤️ Ja, min kompis tipsade också om det när jag frågade, så nu vet jag var hon finns. Tack snälla igen!

Vilken historia! Tack för att du delar, dina ord berörde verkligen.

Tack Julia ❤️❤️❤️

Hanna

Vilken text! Solig och samtidigt hoppfull. Förstår att detta har påverkat dig mycket. Bara jag som läsare berörs starkt av både historien och dina ord.

Hanna

Blev väldigt berörd av din historia. Tack för att du delade den.

💔❤️
så fint och fruktansvärt

Pernilla

Vilken otrolig historia och så fint du berättar den. Jag förstår att den har berört och påverkat dig. Jag blir berörd. Och med en son som hållit på med droger och kriminalitet så vet jag också att allt inte är svart eller vitt. Utan att frånta någon en ansvar, så har en människa fler sidor. Tack för att du berättade.

Herregud så fin, viktig och träffsäker text Jasmin. Blev otroligt berörd, tårarna bara rinner. Tack tack tack för att du delade med dig <3

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.