2020-11-02

Tårar & Smör

Så var den här veckan över. Det har varit en resa, minst sagt. Tror att jag gråtit en skvätt varje dag? Åtminstone sedan i tisdags när de nya restriktionerna från Region Skåne kom – mitt i vår 1-årsvecka på jobbet som jag lagt ner så mycket tid och energi (inte minst från sjuksängen…) på att få ihop. Klart vi skulle fira liksom, fast det inte blev på det sätt vi helst hade velat. Corona-anpassat, men kul skulle det bli! Klipp till: avbokning efter avbokning. Deja vú från när allt drog igång – men 100 ggr värre för man är ju så. less. på. den. här. skiten. nu. Fy fan. Skrev på insta om hur pissigt det kändes, inte minst för att det är rätt löjligt i det stora hela att bry sig om att *events* man planerat in blir inställda. Men besvikelsen blir ju inte mindre för det. Fick så himla mycket fina ord tillbaka <3 Många som skrev att man har all rätt till sina känslor, oavsett. Visst är det så. Besvikelsen och på det: skammen över att känna sig dum och dålig, det är ju inte kul. Alls. För så blir det ju när många går så hårt ut på sociala medier med att fördöma andras agerande. (Och det är ju bra, på ett sätt, det med…)

Trots allt valde vi att köra på med de två viktigaste och roligaste eventen. Som inte en enda person avbokade (förutom ett sällskap som kände sig krassliga) och det säger ju något i dessa tider: folk var helt enkelt lika sugna på detta som vi var. (NB: här kommer en brasklapp om att de nya restriktionerna inte innebar någon förändring för restaurang/caféverksamheten i sig – vi har redan varit hårt kontrollerade och levt upp till kraven sen länge – men vi satte ändå in extra avstånd och extra begränsningar. Nog om det.) Hela helgen skulle vi nämligen fira releasen av Julia Tuvesson aka Tuvessonskans nya kokbok ”Brynt Smör”! Vi hade satt ihop en snacks-kväll och en brunch-dag med en massa gott och skoj. Fantastiskt fint blev det till slut, trots allt. Och intensivt, som det alltid är att rodda event.

Nu är jag helt slut och kommer checka ut en hel vecka. Jag och Per bokade in semester v. 45 för ett bra tag sen, men låt säga att det knappast kunde kommit mer lägligt… Vi hade förhoppningar om att resa, kanske till Stockholm, kanske till Göteborg igen? Men så blir det såklart inte. Vi tar vårt pick och pack och gömmer oss på Ven några dagar istället. Där ska vi vila vila vila.

Av denna dagen återstår bara att bära in barnen i sina sängar. Min favoritdel på dagen. En av veckans gråt-sessioner var framför Ana Diaz låt ”100” som dök upp i mitt flöde med anledning av Lisa Nilssons tolkning i Så mycket bättre. Den är verkligen helt otrolig. En rad som är exakt på pricken hur det är att ha barn (och som känns ännu mer i.o.m att Ana själv sjunger om en framtid som aldrig blev) är när hon sjunger:

Vi är trötta, men vi är glada
Jävla ungar, men dom är våra
Fan vad fina
Ska dom inte sova snart?

För det är ju så. Det finns inget som gör en mer utmattad än att ha spenderat hela kvällen med nej, stå inte på stolen, sitt ner, ät nu, dags att kissa, nä, kom tillbaka, inte röra nåt innan du tvättat händerna, nej inte den, nu borstar vi tänderna, sluta hoppa, kom hit, dags för pyjamas, var är gosedjuren? Och man har saknat dom och man älskar dom men gud vad man längtar till dom ska sova. Mitt i allt, ofta i badrumsspegeln, möter jag Pers blick och säger nåt i stil med: tänk att vi skapat dom? Allt det här skrattet, buset och kaoset? Att få krypa ner med en liten varm och mjuk person i varje armhåla, läsa saga och sen ligga och snusa med dem en stund, låta dem ligga kvar till det är dags att bära in dem i sina egna sängar. Två tunga, varma små kroppar som jag en gång burit i min egen kropp. Jag kände inte livets mirakel då, när de var små bebisar, det kändes mest som något väldigt kroppsligt och världsligt – men att se dem nu, som små egna människor med massor av funderingar och tankar och observationer och idéer – det känns helt ofattbart, att det ens kan hända? Magiskt, overkligt, andligt. Mina vackra vackra barn. Våra underbara ungar.

Avadocus och Inesaurus Rex på väg till Halloweenfest på föris

Ser fram emot att få vara med dom den här veckan. Och ser fram emot när de tassar in och lägger sig hos oss igen, i natt. Näst efter att bära in dem till sig är det bästa jag vet när de kommer tillbaka. <3

37

Kommentera

Vicks

Bölade till detta nu. Stabilt! Så fin du är <3

Du är finast <3 love u

Moa

Hej! tycker verkligen dina gulliga barn alltid har så fina kläder på sig på dina bilder, kan inte du tipsa lite om vart du hittar barnkläder och hur du tänker kring det? Om du orkar osv!

Tack för fin blogg som jag gillar att följa!

Men tack gullis!!! Vad glad jag blir att du gillar 🙂 Ja det gör jag gärna <3 Bra idé!

en-lang-blondin

Vilket fint inlägg Jasmine!

overkligt bra att man har skapat sina ungar men ännu overkligt bättre när de sover. och det är klart att man måste få känna sina sorg och sina känslor, även om det alltid finns någon som har det jävligare.

<333 Tack fina du!

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.