2020-06-23

Min Midsommar

Det blev inte som det brukar i år. Men det blev bra ändå, till slut. Jag kände lite (mycket) ångest inför att stanna i stan på midsommarafton. Det som blivit så förknippat med härligheter, vänner och fest. Det jobbiga var väl inte stan i sig utan snarare bristen på just de där komponenterna. Det kändes liksom som det ruttna körsbäret på toppen av allt att dessutom behöva sitta hemma i lägenheten… Jag vet att det är standard för många att känna så här vid  högtider och att jag är otroligt lyckligt lottad. Men jag hade ingen ork eller energi att planera något som ändå skulle kunna kännas hyfsat mysigt på hemmaplan – jag ville bara komma iväg. Så trots att Per känt sig lite småförkyld och inte kunde följa med tog jag och tjejerna tåget till min faster Dewi i Båstad tillsammans med mamma, för ett litet men fint firande.

Det var så skönt att byta miljö en stund. Älskar Båstad. Så mysigt och fint i farmors gamla hus, där jag spenderat så många semesterdagar, julaftnar och helger – men som Dewi nu gjort till sitt. Något helt annat, men ändå samma. Farmor finns i alla saker som Dewi tagit hand om och i hela huset. Som jag saknar min älskade farmor, hon skulle fyllt 80 förra året – men blev bara 69.

Mamma och Dewi pratar porslin. Som vanligt <3

Jag har känt mig lite ledsen på sistone, av olika anledningar (inte minst allt som händer runt om i världen…) Dagen innan midsommar skulle min farbror Lukman fyllt år. Han dog för några månader sen, bara 40-nånting. Nej, jag vet inte exakt när han är född och senast jag träffade honom var 2012 – men det spelar ingen roll. Fast han bodde i Jakarta och vi inte setts på åtta år var han alltid här. Gåvan som sociala medier är med familj på andra sidan jorden: alltid en like, en kommentar, ett grattis på födelsedagen. Kunna se vad han ätit för gott eller en vacker vy han fotograferat. Hans omslagsbild på Facebook var ett foto av ett gul-beige vetefält på Ven. Det kommer aldrig vara något annat. Hans frånvaro märks fast han inte var här. Det gör väldigt ont att inte kunna vara nära sin familj fysiskt, i sorgen. Den sista söndagmiddagen hos pappa precis efter Lukman dött ställdes in av Covid-rädsla. Även om vi vågar umgås mer nu är det ledsamt att det inte är självklart att kunna träffas hela familjen, på Ven, en midsommarafton.

För att det skulle kännas lite mer som vanlig midsommar och fest band jag en krans av blommor från trädgården. Den blev fin. Två som absolut inte ville ha krans kände sig lite tjusiga ändå.

Mina älskade stora små pluttisar.

Så ja, det har varit lite upp och ner denna helg. Men det var fint ändå. Vädret var underbart och vi smälte nästan bort under dagen. Inte varje midsommar ju! Fick byta från min fina midsommarklänning till ett linne ni kanske känner igen. Och bad-längtan blev akut.

Lagom till vi hunnit halvvägs hem från stranden igen öppnade sig himlen och åskvädret brakade loss. Ines har knappt pratat om något annat sedan dess, mitt stackars åsk-rädda skrutt. Ava tyckte det var superspännande och roligt, såklart. Samma sak som på nyårsafton.

Men efter oväder kommer ju det allra bästa: vattenpölar! Hoppas era helger varit bra, trots allt. Hoppas vi alla kan krama om dom vi älskar snart.

22

Kommentera

Anna

lät som en bra midsommar 🙂
och måste bara säga wow! vad fint din faster bor, så vackert inrett!

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.