2020-06-02

In the meantime, give a shit.

Illustration: Shirien Damra

Vad gör man när man sett en människa bli mördad? Ja, jag har också sett klippet där en polis hänsynslöst kväver en man till döds genom att sätta sitt knä mot hans nacke. George Floyd. Videon var överallt, så jag klickade igång den när jag kom hem sent en kväll förra veckan. Jag såg inte klart. Det var outhärdligt. Men jag såg tillräckligt.

Det var inte första gången jag sett en svart människa bli misshandlad, utsatt för grovt övervåld av samma personer som ska upprätthålla trygghet och rättvisa i samhället. Inte första gången en svart person dör på grund av en rasistisk polis förutfattade meningar och rädslor. Jag har sett en förtvivlad kvinnas livesändning efter att en hennes man blivit skjuten till döds i sin egen bil. Hennes lilla dotter i baksätet. Philando Castile. Jag har sett en man ligga på gatan, en polis med strypgrepp om hans hals, exakt samma ord som George Floyd: ”I can’t breathe.” Eric Garner. Det som nu används som slagord i kampen. Ett eko av Frantz Fanon:

“When we revolt it’s not for a particular culture. We revolt simply because, for many reasons, we can no longer breathe”

― Frantz Fanon, The Wretched of the Earth (1961)

Jag har läst om ännu fler: senast i ledet den 26-åriga sjukvårdaren som mördades av polisen i sitt eget hem. Breonna Taylor. En 12-årig pojke på en lekplats, med en leksakspistol. Tamir Rice. Ofattbart. Jag har sett det ske i Sverige också, såklart. Den gravida kvinnan som brottades ner av ordningsvakter i tunnelbanan. George Floyd var så långt ifrån den första. Men det var första gången jag såg hur livet släcktes i ett par ögon som gick från vädjande till hopplöshet. Hur rösten tystnade, medan människorna runt omkring fortsatte böna och be för honom efter att han inte kunde längre. De som stod med sina mobilkameror uppe, för vad skulle de annars göra? Hur ingriper man mot fyra beväpnade poliser? Jag håller fullständigt med de som kritiserar att filmen sprids, men när en korrupt obduktion påstår att han inte kvävts till döds känns det ännu viktigare att vi är så många som sett. Som ser.

Vad gör man när man blivit vittne till mord: en hel värld ställer sig frågan nu. Det har känts orimligt att livet fortsätter som vanligt efter att något sånt här händer. Omöjligt att inte protestera. På gatorna i USA går människor ut tillsammans, i massor, i panik och frustration. Något annat vore orimligt och omänskligt. De håller varandras händer mitt i rådande pandemi, trots att polisbilar kör rakt in i dem på samma sätt som brukar kallas terrorism. Trots att journalister blir arresterade av polis. Trots att presidenten skriver att han inte tvekar på att sätta in militär.

Men vad ska vi göra här, hos oss, en atlant bort och mer än så? Vad kan jag göra? Jag förstår absolut att det finns ett värde i att göra något. Skriva något. Ett inlägg på sociala medier. Dela. Läsa. Sprida. Men det känns alldeles för fjuttigt i sammanhanget. Ingenting förändrades med George Floyd och allt förändrades. Det var exakt samma värld innan han dog och det är samma värld nu. Oavsett vad jag gör eller inte gör. Vilken hashtag jag använder. Det känns omöjligt att inte prata om det och omöjligt att göra det. Dualiteten som kommit att känneteckna hela denna vår hänger kvar: fortsätt leva som vanligt. Lev absolut inte som vanligt. Mitt i allt slår ändå träden ut, temperaturen stiger och hela ens väsen fylls av tanken på sommarkvällar, bad, strand, dans, vin, uteservering, kramar, människor. Som alltid i maj och juni. Världen sprakar av glädje samtidigt som den brinner av sorg och frustration.

Vad gör man då? Jag vet inte, men någon delade det här inlägget i min feed och det skänkte mig någon slags tröst. Börja där. Give a shit. Feel helpless outrage. Get comfortable with the discomfort.

Av angel Kyodo williams.

Frustrationen i ord av James Baldwin från 1989:

”How much time do you want for your ‘progress’?”

Det kan man verkligen fråga sig.

Mer tröst och inspiration fann jag i Dr. Cornel Wests medverkan i detta CNN-inslag. I hela hans person. Så starkt, så bra, så långt ifrån allt det som annars känns så smetigt:

En annan bra intervju med Cornel West finns hos Democracy Now!

”And what we need is a nonviolent revolutionary project of full-scale democratic sharing — power, wealth, resources, respect, organizing — and a fundamental transformation of this American Empire.”

Och resten av världen. Nu när den ändå är upp och ner: kanske kan vi skapa en ny? Åtminstone försöka. Try again. Fail again. Fail better.

 

36

Kommentera

W

Stort tack för att du tar upp detta viktiga! Rasism är ett samhällsgift som inte ska få finnas.

Tack själv. Håller med dig!

Nastasja Thor

Tack Jasmin. Det här inlägget är exakt vad jag känner och du sätter ord på precis allt. Viljab att göra något men att det känns fjuttigt; att världen pågår; att verkligheten av sommar och kaos krockar hela tiden. Tack för att du delar med dig.

<3 tack för att du skriver Nastasja!

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.