2020-01-14

Monsterförkylning och ont i hjärtat

Året har börjat med blandad kompott, så att säga. Just nu är både jag och Per däckade i en dunderförkylning som drog igång i helgen efter att vi kommit hem från Ven. Tänk vad som kan klämmas in på en veckas tid? Förra söndagen var jag on top of the world på världens fest med övernattning på MJ’s (känns otroligt avlägset i detta nu…) Sen blev det mysigt stillsamt familjehäng i några dagar på Ven. Väl tillbaka i stan fick jag gå hem från jobbet i med halsont och hosta – och värre skulle det bli…

Jag brukar inte klaga så mycket, jag är den som hellre härdar ut. Jag förstår verkligen att det kan fylla en funktion att få beklaga sig, men själv är jag mer pragmatiskt lagd. Hjälper det mig framåt? Gör det någon skillnad? Nej – så varför klaga? Kan vara ett osympatiskt drag att jag ibland har låg toleransnivå för klagomål och ältande. Kanske är det rentav dåligt för min egen skull att jag inte formulerar mina besvikelser, rädslor och mitt lidande ens för mig själv? Som den gången jag gick till vårdcentralen till slut och det visade sig att jag hade haft lunginflammation en längre tid som var på väg att läka ut av sig själv. Eller när jag fick en allergisk chock ensam med farmor i Stockholm och inte ville göra henne orolig, så jag låg tyst på soffan när jag skulle sova med tryck över bröstet och tänkte att nu dör jag. ”Om jag somnar nu kanske jag aldrig vaknar…” Minns det så tydligt. Inte förrän vi flugit hem och jag stod i dörröppningen hos mamma brast det. Jag hulkade och grät och fick åka till akut-vårdcentralen med nässelutslag över hela kroppen. Så nu gör jag det. Unnar mig att tycka riktigt jävla synd om mig själv och vältra mig i self-pity och ogenerat fiska efter medlidande. Det SUGER verkligen att må såhär.

Tror aldrig jag mått så dåligt som jag gör just nu (kanske en bidragande faktor till att jag inte klagar så mycket – jag har ju trots allt haft ynnesten att vara frisk och inte ha något att klaga på…) Känslan av att inte orka alls. Halsen som river, hostan, kallsvetten, armar och ben som inte bär. En monsterförkylning är det, helt klart. Skrattretande att det kan kännas så eländigt, egentligen? Har inte ens feber, även om det verkligen känns så. Har nog tagit tempen på mig själv tio gånger de senaste dygnen. Per däremot har nästan 40 grader och mår ännu sämre än jag. Igår lämnade vi Ava och Ines till Pers mamma och hennes sambo. Otroligt tacksam att vi har dem – för hur hade det annars gått? Vi kan ju inte ens ta hand om oss själva i nuläget. Men det känns fruktansvärt ändå, inte minst för att vi sen fick veta att Ava också blivit sjuk. Har hög feber, vill inte äta och bara sitta i farmors knä, hela tiden. Gråter så fort hon behöver sättas ner.

Mitt hjärta gör så ont.

Min minsta lilla skrutt är sjuk och jag är inte hos henne. Jag hade inte orkat ha henne i min famn så som jag mår nu. Jag vet att hon har det bra där hon är, men det sliter så hårt i mig. Vill bara bli frisk så jag kan ta hand om henne. Min älskade älskade lilla tjej.

När jag var gravid hade Ava en tillväxthämning i magen. Vi visste inte om hon skulle klara sig. Jag har skrivit lite om det här. Under hela graviditeten var jag sådär som jag är. Tillät mig inte tänka några som helst negativa tankar. Bara fortsätta framåt. Vara positiv. Inte klaga på något. Jag satt många långa timmar i väntrum på Kvinnokliniken, låg på britsar och väntade på läkare. Sa bara ”okej” och flöt med. Litade på att alla andra gjorde vad de kunde och att det enda jag kunde göra var att vara lugn och tänka positivt. Så då gjorde jag det. Sköterskorna kommenterade till och med att jag aldrig klagade på något. Av det jag observerade runtomkring mig i väntrummen och på mottagningen förstod jag att det måste varit lite ovanligt. På grund av detta kan jag känna att min graviditet försvann i att bara flyta ovanpå varje dag som gick. Jag vågade liksom inte tänka något alls om något. Vågade inte känna in och känna efter. När det var dags för snitt och en nervös sköterska kom för att sätta i katetern, var jag uppmuntrande och sa inget, för att jag inte ville göra henne obekväm. Fastän det kändes fel. Men vad visste jag om hur det skulle kännas? Jag kommer för alltid att vara evigt tacksam för min narkossköterska som slängde en blick på mig vid ankomsten till operationssalen och utbrast ”Vilken idiot har satt in din kateter så där? Det får vi fixa direkt!” Tacksamheten som sköljde över mig för att han gav ord åt mina känslor som jag inte kunde formulera (och på ett sätt jag aldrig hade formulerat det själv, haha…) Det var så skönt. Jag slappnade av direkt.

Första tiden på Neonatalavdelningen var likadan som slutet på graviditeten varit: fullt fokus på nästa steg, att komma framåt. Bröst som skulle pumpas, mjölk mätas upp, sondmatning, vägning, sola bort gulsoten, amning, mer amning, mer sondmatning, osv. Det var som ett TV-spel där vi ständigt levlade upp. Inte så hetsigt som det låter, utan lugnt, metodiskt, mysigt. Vi hade inte bråttom. Men fokus var framåt.

Att vara mamma har bara känts naturligt från första stund. Kanske för att vi fick så mycket guidning och stöd i början. Kanske för att jag kände att jag kunde göra vad som krävdes av mig. Det flöt på, allt gick bra. Vi mötte inga motgångar. Att få komma hem efter tio dagar på neo och slappna av och bara vara kändes som en stor seger vi vunnit. Efter det kändes allt ännu enklare. Ändå har tankarna kommit, lite pö om pö. Hur kände jag egentligen? Jag älskade dom från sekunden jag såg dom, men det var inte så som vissa beskriver det på Instagram och i mammabloggar. För mig var det inte himlastormande, inga fyrverkerier – kanske inte ens några tårar? Jag minns åtminstone inte att jag grät när de föddes och inte när jag fick hålla dem första gången. Klockorna stannade inte, utan sekunderna fortsatte ticka. Framåt. Jag vet inte om det var på grund av komplikationerna under graviditeten, om det var för att jag födde med kejsarsnitt, eller vad det ens spelar för roll, men jag tror att jag behöll en viss distans, länge. Det kanske är fel ord, men jag fortsatte flyta med. Kirurgen som utförde kejsarsnittet hade ju till och med sagt att det nog var på grund av min positivitet och mitt lugn som allt gått så bra till slut. Vem vet om det faktiskt var så, men det var väl det enda redskap jag hade att ta till? Min osvikliga förmåga att ta det lugnt, tänka positivt och härda ut. Så jag fortsatte på det spåret. Varje gång de varit sjuka har jag tagit lätt på det, medan Per känt starkt att det varit något fel. Utan honom hade vi kanske inte åkt till akuten eller gått till vårdcentralen – och det är jag tacksam för att vi gjort, även om det (tack och lov) inte varit något allvarligt.

Jag minns att jag vid en tidpunkt läste om föräldrar som inte vågade eller ville lämna bort sina nyfödda barn ens i någon timme. Det hade jag aldrig reflekterat över själv. Jag tog gladeligen emot hjälp så fort det bjöds. Betydde det att jag inte brydde mig? Betydde det att jag inte älskade dom? Nej, du har bara inget kontrollbehov, sa min bästa vän. Och det är ju sunt. Eller? Är det så att kontroll är precis det som gör att jag vägrar oroa mig. Inte känner in. För att det är det enda jag KAN styra över? Jag kan styra mina tankar från att spinna iväg i oro och rädslor. Är i själva verket det som gör att jag verkar så avslappnad och chill egentligen bara total självkontroll? Kanske är det båda delarna eller inget av det. Jag vet inte…

Allt jag vet är att kärleken absolut fanns där från början. Det tvivlar jag inte på. Men den slog inte ner i all sin prakt den 16 januari 2018, utan den har snarare vuxit sig starkare och starkare för varje sekund sedan dess. Jag älskar Ines och Ava mer och mer för varje dag och mer och mer vågar jag kanske släppa ner garden och känna in. Snart ska de börja förskolan och det känns fantastiskt och fruktansvärt på samma gång. Jag njuter fortfarande fullt ut av att kunna få ett dygn att festa med vänner och bo på hotell helt för mig själv, men att vara utan dom när dom behöver mig gör fysiskt ont. Jag känner mer och mer och förstår att det kommer fortsätta så för alltid och att det kanske inte är så farligt ändå att släppa in oro och rädslor. Att söka stöd och bekräftelse och ta även små känslor på stort allvar. Åtminstone känns det så i detta sköra tillstånd som positivt tänkande inte verkar bita på… haha.

Så. Snälla låt mig bli frisk nu.

Jag saknar dom så mycket.

43

Kommentera

Vilken fin text Jasmine! Känner igen mig mycket i din beskrivning av att flyta med. 🧡

Tack Lina <3 vad glad jag blir (mitt i allt det tråkiga)

Susanna

Åh. Vilken. Text. <3 Gåshud! Snart får du vara med tjejerna igen. Krya!

Tack tack snälla <3 Blir så glad.

Kristina

Fasen vad fint! Och skönt att läsa lite vad jag själv känner. Nybliven mamma med 2 mån son. Jag grät ej när han lades på mitt bröst, i gen direkt kärleksstorm. Mest var jag trött..
Men ja, varje dag är växer kärleken! Vad vore jag utan honom!

Precis! Tror vi är många med samma upplevelse <3 Grattis till din lille! Det blir bara bättre o bättre <3

Hattie

Så fint ❤️

R

Jättefin text.

tack snälla <3

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är markerade *.